Jag är normalt sett inte direkt någon privilegierad människa, i alla fall inte sett i svenskt perspektiv. Ensamstående mamma till två barn varav ett med npf. Även om min lön inte är låg så är den definitivt inte hög heller – arbeten i det offentliga är sällan särskilt välbetalda, speciellt inte inom ämnesområden där folk drivs av känslan att arbetsuppgifterna är viktiga rent värderingsmässigt.
Men i Coronakrisens tidevarv inser jag att jag plötsligt är privilegierad.
Jag kan jobba hemifrån. I vanliga fall (och även nu) är det visserligen en nödvändighet för att kunna reda ut familjesituationen. Men nu är det också en fördel på andra sätt.
Och jag har en trygg inkomst. Jag jobbar inte på ett företag som riskerar att gå omkull pga Corona, jag är inte beroende av att människor ska konsumera vare sig mat, kultur eller annat.
Jag har ett jobb, jag har ett billigt boende, jag kan jobba hemifrån, och jag har ingen akut ekonomisk kris för egen del.
(Däremot har jag ont i huvudet och är kanske på väg att bli sjuk. Jag tror jag hade mer att säga om ovanstående men det försvann nog när huvudvärken kom.)