Jag vet inte riktigt varför. Men av någon anledning så är allting plötsligt ännu jobbigare. Tröttheten i kroppen, eller snarast obekvämheten, är så mycket mer påtaglig. Jag har känt mig väldigt varm under eftermiddagen. Och jag var nästan desperat efter mat, energi, när jag kom hem. Jag blir konstig med för lite mat i kroppen. Och sedan blir jag jobbigt konstig på ett annat sätt när jag väl fått mat i mig.
Bebisen satsar annars på att göra det besvärligt för mig nu. Både igår och idag har den flera gånger satsat på rejäla knuffar/sparkar/vad det nu är upp mot revbenen på höger sida. Såpass kraftfullt att det är nästan omöjligt att sitta, utan manb skulle behöva sträcka ut sig raklång för att hantera det. Och ja, självklart tycker den att bästa tillfället för detta är när jag kör bil. Känns faktiskt nästan lite farligt…
Och när den inte misshandlar mina revben, så gör den istället krumbukter och runtknälningar riktigt riktigt långt ner. Också med effekten att jag egentligen skulle behöva sträcka ut mig ordentligt – men det har man ju då inte alltid möjlighet till.
Undras om det är så att den börjar tycka det är ont om plats…? (Isåfall vägrar den uppenbarligen acceptera det.) Och hur ska det då bli om ett par MÅNADER? 
Det där har folk omkring mig för övrigt svårt att tro på. Jag tror jag svarar i alla fall ett par gånger om dagen, till undrande kollegor och andra ”halvbekanta”… Nästan alla säger något i stil med ”Nu har du väl inte lång tid kvar?”. Och jag förklarar att jo, det har jag visst det. För 12 veckor får väl ändå räknas som ganska lång tid?
Och två gånger de senaste dagarna har kollegor påpekat likheter mellan mig och mumintrollen 