En av nackdelarna med utbrändheten är att jag inte orkar (i brist på bättre ord) hjälpa gymnasisten med matte. ”Kan du nåt om derivator?” frågar sjuttonåringen.
”När jag var i din ålder kunde jag jättemycket om derivator”, svarar jag. ”Nu skulle jag behöva gräva obehagligt djupt för att plocka fram det.” Vore jag inte utbränd skulle jag tycka det vore kul att gräva fram det, att minnas och kunna igen och kunna hjälpa till.
Nu vet jag att det bara sabbar en redan ömtålig hjärna. Jag har gjort det misstaget förut. Jag ska absolut inte göra det igen. Men att avstå från att hjälpa till med saker jag tycker är roliga och som jag varit bra på gör ont.
Varenda jävla gång.