Inte så att besvären försvinner. Tvärtom. Precis tvärtom, faktiskt.
Det har varit så här så länge nu. Konstant trött. Konstant törstig. Ständigt obekvämt, ständigt andfådd. Dåligt minne. Korkad. Oengagerad och ointresserad. Stor mage, som är i vägen.
Det känns som ett normaltillstånd. Något jobbigt som jag tvingats vänja mig vid, som en kronisk sjukdom eller ett handikapp. Det är så här det är, livet, och det är så här det kommer att förbli. Jag kan inte se någon ände på det. Kan inte inse att det finns någon ände på det. Det är bara så här det är.
Nånstans under alltsammans vet jag ju ändå att det ska ta slut – även om jag inte kan ta in det. Det är ju den vetskapen som gör att jag inte misströstar totalt. För annars skulle jag nog bli deprimerad på riktigt. Så här kan jag liksom inte ha det. Och det är liksom bara vetskapen om att det ska ta slut som gör att jag står ut.
Men det är än mer omöjligt att ta till sig att därefter, när det här tar slut, så kommer det en förlossning – och därefter ett BARN! Det är liksom bara helt overkligt. (Och då är det ändå mer verkligt den här gången än när jag väntade Simon.)