Jag gick in till honom nu på morgonen, och sa, väldigt enkelt och rakt på sak: ”Jag tyckte det var en väldigt ful och olämplig kommentar igår. Så säger man inte.”
Och han bad om ursäkt!
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.”
Kryss i taket!
Så enkelt och så svårt…
Och jag slipper gå och gräma mig resten av livet över att jag inte sagt ifrån, inte markerat.
Visst, lite av ilskan sitter kvar i kroppen ännu.
Men i alla fall… 