Category Archives: Mat

Bland annat anteckningar om mat jag lagat. Ibland mest för minnet, för att kunna göra igen eller kunna improvisera vidare.

Äppelparfait

Skala och kärna ur två äpplen och skär i små bitar. Smält 25 ml socker i en tjockbottnad liten gryta och låt mörkna till mörk sirapsfärg. Lägg i äpplebitarna och låt småputtra på låg värme i 10 minuter. Låg kallna.

Vispa två äggulor med 1 msk mörkt muscovadosocker och 2 tsk vaniljsocker.

Vispa 2 dl grädde.

Mosa äpplena grovt med en gaffel. Rör ner i äggsmeten. Blanda med grädden. Stoppa i en bytta i frysen.

Ja, det är så långt jag hunnit nu. Men smeten smakade bra, och det brukar stmma överens med hur det smakar när det frusit :-)

Bara-äggvita-muffins

  • 2 äggvitor
  • 1 dl socker
  • 25 g halvsmält smör
  • ½ dl mjölk
  • 1,5 dl mjöl
  • 1 tsk bakpulver
  • 1 tsk vaniljsocker

Gräddas i som vanliga muffins i lämplig ugnsväme och tid etc. Blev godare än vanliga muffins, snarast.

Päronpaj förra helgen

  • 2 päron, skalade, urkärnade, klyftade och därefter grovt skivade
  • ½ dl brunt socker
  • ½ dl vatten
  • lite färsk ingefära, skalad och hackad

Koka i en liten traktörpanna/låg gryta i ca tio minuter.

  • 50 g smör, halvsmält
  • 2 msk sirap
  • ½ tsk bakpulver
  • 1 dl mjöl
  • 1½ dl havregryn

Blanda degen, tryck ut i en liten form. Grädda i 10 minuter i 220 grader.

Häll i pärongucket i pajskalet (inkl vätska). 15 minuter till i ugnen.

Sannes supersmaskiga smakbitar (fläder- och citronkakor)

När jag nu gjort en marmelad som är så söt att den i praktiken nästan är omöjlig att använda som marmelad, så gäller det att hitta andra användningsområden. Om man till exempel bestämmer sig för att betrakta marmeladen som nästintill rent socker men med en lätt smaksättning? Med det utgångsläget gjorde jag följande kakor:

Blanda allt i matberedaren. Klicka ut i knäckformar. Grädda i ugnen (200 gr, 10 minuter).

De blev faktiskt riktigt goda :-)

God idé, misslyckat genomförande

Häromdagen, när jag skulle sätta en extra sats fläderblomsaft, stod jag utan citronsyra – den var slut hemma och slut i affären. Därför googlade jag efter recept på flädersaft utan citronsyra (eller vinsyra för den delen), mest för att kolla om det fanns folk gjort det tidigare.

Ja, det fanns det förstås.

I någon kommentar till något av recepten läste jag om någon som brukade göra marmelad av citronerna som används när man gör flädersaft – efter att saften är klar, alltså – och att det brukade bli en mycket god marmelad, med lite flädersmak.

Eftersom jag många gånger tittat på de där citronerna när flädersaften blivit klar och suckat över att slänga dem, så kändes det som en bra idé.

Igårkväll hällde jag upp den klara saften. Sedan var det nattning av barn som inte kunde somna. Vid elvasnåret byttes jag av av min man och gick för att koka marmelad.

Koka marmelad. Ja, då tar man ju fram Vår kokbok anno 1964 och utgår från det recept på citrusmarmelad som jag alltid använder.

Så jag rensade ut citronerna från blomkladdet, hackade dem, och vägde dem. Typ 280 g. Till det borde jag ha ungefär 2,8 dl vatten. Jag tog den halva dl flädersaft som hade hunnit rinna av ytterligare, och så drygt 2 dl vatten till. Lät det koka en dryg halvtimme (ska vara 45 min enligt receptet). I med socker. Jag tog 5 hg, vilket var något mindre än i receptet. Kokte i 45 minuter (som i receptet). Struntade i allt med att skumma och tillsätta citronsyra och sånt. Hällde upp på burkar – och gick och la mig.

Efter att ha ätit en macka med denna marmelad i morse så kan jag meddela: ja, det smakade lite fläder. Och det var alldeles alldeles för sött! Citronerna hade uppenbarligen förlorat väldigt mcket av det sura och tagit upp väldigt mycket syra vid saftgörandet.

Lite googlande visade däremot att det finn många som gör marmelad på flädersaftscitronerna. Och alla verkar utgå från ett recept i DN 2004 (eller ja, det kanske finns äldre källor):

  • Till 3-4 dl marmelad behövs:
  • 3 citroner i skivor från flädersaftskoket
  • 1 dl flädersaft
  • 1 dl socker

Skär citronskivorna i små bitar eller kör dem hastigt i matberedare. Koka dem med flädersaft och socker utan lock cirka 10 min, tills marmeladen tjocknar.

Baserat på min erfarenhet låter det som en bättre idé :-) Fast som den snåljåp jag är vill jag nog inte slösa med den nygjorda saften. Men nästa gång tar jag betydligt mindre socker, i alla fall :-)

Fråga till alla tillverkare av metalltuber och glasburkar med plåtlock: hur är det med bisfenol och andra miljögifter?

Att plåtkonservburkarns plastbeklädda insida innehåller miljö- och hälsofarligt bisfenol har jag känt till ganska länge. Men Svenska Dagbladets experiment har ändå fått mig att tänka mer på det. Även om jag redan innan kände tveksamhet inför konservburkar och försökte undvika dem, så anstränger jag mig ännu mer nu. Jag grunnar på hur jag ska göra med makrill i tomatsås som jag bara sett i metallförpackningar.

Men framför allt har jag i större utsträckning än innan börjat fundera över var bisfenolet mer kan finnas. Ställen som kan tyckas självklara men som jag förbisett. Som tuber av metall. Sådana med kaviar, tomatpuré och riven pepparrot. Är de också klädda med bisfenolhaltig epoxiplast på insidan? Om så är fallet så borde de sannolikt läcka ännu effektivare än vanliga burkar, för tuben håller man ju på och klämmer på och knycklar ihop allt eftersom innehållet tar slut. Det känns i så fall inte så himla bra, med tanke på hur mycket kaviar vi äter i den här familjen… Tomatpuré finns i alla fall att köpa i glasburk istället (även om den brukar ha nackdelen att mögla efter några få dagar; kan man frysa tomatpuré?)

Glasburkar, ja. De anses vara ett bra alternativ när man ska undvika plåtburkar. Men locken till glasburkarna är gjort av metall, och på insidan sitter en kraftig plasthinna. Vad innehåller den? Bisfenol? Eller andra otrevliga saker? Visst, för det mesta är väl insidan av locket i dessa burkar inte i kontakt med maten, så läckaget borde bli mindre, men ändå… (Jag vill knappt tänka på att vi brukar värma locken på svagast möjliga värme i ugnen innan vi sätter på dem när vi har gjort egen sylt och saft. Jag har antagit att det är OK, eftersom jag är upplärd med det, men det kanske är helt vansinnigt? Behöver nog veta innan syltochsaftsäsongen drar igång.)

Och det verkar svårt att få klara svar. Därför vänder jag mig nu direkt till alla som tillverkar metalltuber och till alla som tillverkar matprodukter som paketeras i metalltuber:

Finns det någon plastlining eller liknande på insidan? Vad består den i så fall av? Innehåller den några kända miljögifter, till exempel bisfenoler? Eller något annat som anses tveksamt? Jag vill ha svar på detta även om halterna är godkända, ligger under gränsvärdena och så vidare: det är inte det jag undrar, jag vill veta om det över huvud taget finns.

Och till alla som tillverkar glasburkar med metallock och alla som tillverkar matprodukter som paketeras i glasburkar med metallock:

Vad består plasten på insidan av locket av? Innehåller den några kända miljögifter, till exempel bisfenoler? Eller något annat som anses tveksamt? Jag vill ha svar på detta även om halterna är godkända, ligger under gränsvärdena och så vidare: det är inte det jag undrar, jag vill veta om det över huvud taget finns.

Jag vill veta. Jag vill veta om jag måste försöka få min snartfyraåring (och mig själv) att låta bli den älskade kaviaren.

Ibland önskar jag att jag hade vedspis

Jag gillar att laga mat. Gärna mat som tar tid. Grytor som ska koka länge på spisen eller gratänger som ska stå länge i ugnen. Många rätter blir väldigt goda just av att de tillagas under lång tid. Till exempel gäller det många gånger det kött som är lite billigare/anses mindre fint (och som ju självklart också ska ätas om det ska vara vettigt att alls äta kött – grisen består ju som bekant inte bara av tråkig filé). Och jag gillar att känna doften från grytan eller ugnen sakta växa fram och bli fylligare och alltmer lockande, och gå och lyfta på grytlock, smaka lite, fundera över vad som mer ska vara i, och så vidare. Det är ofta då det blir rysligt gott.

Men så är det det där med energi. Ju längre tillagningstid desto mer energiåtgång, förstås. Och det är förstås inte bra. Speciellt inte när det handlar om ”lyxig” el (som ju är ett ”finare” energislag).

Ett sätt att få ner koktiden för långkok (åtminstone en bit) är tryckkokaren. Vi har en tryckkokare som vi använder ibland. Och visst, det är en bra pryl för att kunna fixa mat som egentligen tar lång tid även en vanlig vardagskväll, och därmed sparar det också energi. Men det förtar en del av trevligheten. Det doftar inte lika mycket, jag kan inte gå och smaka av eller stoppa i saker allteftersom. Och samtidigt behöver det i praktiken mer konstant passning än en ”vanlig” gryta.

Ibland avundas jag faktiskt dem som levde på vedspistiden. Visst, det var förstås ofantligt mycket mer opraktiskt. Men spisen kunde stå på och värma huset, och så utnyttjade man värmen – som ju ändå fanns tillgänglig – till att laga mat. Det gick liksom i det långa loppet inte åt påtagligt mer energi för att man lagade en sextimmars oxsvanssoppa än för att koka gröt.

Dessa funderingar har förstås dessutom blivit mer påtagliga i samband med 100koll-experimentet. För där finns liksom en enda princip: minska elåtgången. Och då blir ju varje långkok en belastning, trots eventuella fördelar på andra plan (både att värmen ju i praktiken värmer huset och minskar pelletsåtgången, åtminstone marginellt, och att jag kokar köttgrytor på kött som annars skulle ha slängts).

För det kan väl knappast vara så att jag av miljöskäl borde skippa all mat som tar lång tid att laga?

Experiment: kryddig rabarberdricka

  • 6 stjälkar rabarber (ca 360 g), skärs ganska tunt
  • 1 blad spansk körvel inkl stjälk, skärs ganska fint
  • 2 små ekologiska citroner, skrubbas och skivas sedan tunt
  • 1 kanelstång
  • 2 krm hela kardemummakärnor
  • ½ dl mörkt muscovadosocker

Lägg alltsammans i en gryta. Häll på kokande vatten så det täcker (det var mindre än en liter). På med lock. Låt svalna och ställ sedan kallt.

Om ett par dagar silar jag av och provsmakar :-) (Påminn mig gärna om att meddela resultatet.)

Primörpannetid

Nu börjar affärerna sälja knippmorötter och knipplök till två knippen för femton kronor, och när grönsakerna ifråga kommer från Tyskland, som ju inte är så långt borta, så känns det som ett hyfsat schysst matalternativ. Och då kan man laga det som hemma kallades primörpanna. (Det blir absolut godast om man använder primörer, men det händer att jag gör det här även med gamla morötter och lök.)

Värm fett (god olja eller smör eller blandat) i en traktörpanna. Skölj morötterna och skär i bitar på typ någon cm. (Större morötter behöver även klyvas.) Lägg i traktörpannan. Skölj lökarna och skär ner (blasten i bitar på några cm, själva löken i grova klyftor); i med löken också.

Fräs länge. Inte för låg värme – det ska bli lite stekyta – men inte för hög värme, för det ska absolut bli genomlagat. Ibland får man lägga på locket ett tag också. Det ska gärna bli lite mosigt. Salta.

I original ska det vara persilja i, men det har jag sällan. Däremot har jag ibland i vitlök, och ibland även ingefära och palsternacka.

Det är inte lätt att veta vad som är bäst…

Som det här med lunch. Är det bäst att äta på restaurang, köpa färdiglunch i mataffären eller laga egen mat och ha med?

Det lokala lunchstället

+ Du får äta på riktigt porslin och producerar inget förpackningsskräp.

+ Du gynnar lokala företagare

– Du har oftast ingen insyn i hur råvarorna producerats.

– Förmodligen blir det ett förhållandevis stort matsvinn, eftersom de trots allt måste laga mat så att det räcker över lunchtiden (de vet ju inte i förväg hur många som kommer).

– Det är dyrt (relativt sett), och du får mindre pengar över till att kunna välja dyra miljövänliga alternativ.

Köpt färdiglunch från mataffären

+ Det är lättare att hålla koll på och ställa krav på stora producenter – de har många ögon på sig – och det känns rimligare att ställa krav på dem än på lilla kvarterslunchstället.

– Transporteras ofta långt. I många fall har säkert de olika råvarorna först transporterats från många olika ställen till platsen där maträtten lagas, innan den färdiga rätten sedan transporteras. Sluttransporten är kyl- eller frystransport.

– Förpackningsskräp…

– Hur hälsosamma är egentligen plasttrågen som maten lagras i?

– Mer pengar kvar – då kan man konsumera en massa annat onödigt (eller ha råd att köpa mer miljövänligt)

Medhavd hemlagad mat

+ Många gånger kan det handla om rester man tar med, vilket minskar matsvinnet.

+ Du kan ha full kontroll på vad maten innehåller och hur råvarorna har odlats/fötts upp.

– Mer pengar kvar – då kan man konsumera en massa annat onödigt (eller ha råd att köpa mer miljövänligt)

– Hur nyttig är din matburk/matlåda av plast?

 

Det är inte lätt att göra rätt här i världen… eller att ens veta vad som är rätt.

Men jag brukar ändå landa i att medhavd hemifrån är bäst.