Category Archives: Mat

Bland annat anteckningar om mat jag lagat. Ibland mest för minnet, för att kunna göra igen eller kunna improvisera vidare.

Chokladbollar med bönor

Idag har jag gjort dem. Fastän det bara är jag här hemma som vill ha dem.

Och eftersom jag har en tendens att förlägga recept och bästa stället att hitta saker igen är att lägga in dem i bloggen, så tänker jag att jag skriver in receptet här också. Nej, det är inte mitt recept, jag har fått det av en kompis som fått det av en kompis.

  • 400 g avrunna kokta svarta bönor
  • 4 msk agavesirap
  • 1 msk kokosolja
  • 2 msk kallt kaffe
  • 1½ dl kakao
  • finrivet skal av ½ apelsin
  • 150 g mörk choklad
  • finrivet apelsinskal till garnering
  1. Skölj bönorna noga. Mixa bönor, agavesirap, olja, kaffe, kakao och apelsinskal till en slät smet i mixer/matberedare.
  2. Låt smeten vila i kylen i minst 2 timmar.
  3. Smält chokladen.
  4. Ta ut smeten och forma bollar.
  5. Doppa bollarna i smält choklad med en gaffel, låt rinna av och lägg på bakplåtspappersklädd plåt. Strö över apelsinskal. Ställ i kylen i 30 min.

Några apelsinskal har jag aldrig orkat trassla med. Och idag hade jag inte tillräckligt med agavesirap utan fuskade med lite kokossocker också.

Och folk väljer så märklig skinka

Ja, jag traskar runt i min ”försöka begräna mängden skinka vi äter”. Och jag väljer med omsorg bland skinkpaketen på Ica. Fast det har jag alltid gjort. Ska det va så ska det vara rätt. Fast ännu mer nu.

Men det är så märkligt.

Egentligen finns där bara en sort jag köper i ”vår” lilla affär. Bara en sort som är svenskt kött och inte en massa onödiga tillsatser. (Nej, jag behöver inte glukossirap i min skinka. Ja, det finns vettiga tillsatser. Och oändliga mängder med onödiga.) Men är den slut så får jag stå och fundera länge över hur jag ska prioritera, eftersom det tycks att valet därefter blir utländskt med någorlunda liten mängd fåniga tillsatser eller svenskt med löjliga mängder tillsatser. Typ. Och sedan finns det ju ännu värre.

Men alltså, det är mig lite obegripligt det där. Att det finns så oändligt många sorters skinka i affären. Och att de allra flesta är sånt jag inte vill köpa när jag tittat på innehållsförteckningen. Men ändå måste det vara så att de allra flesta vill ha de där sorterna, för annars skulle ju inte affären sälja så mycket sånt – väl?

Nå. Sorten jag köper är i alla fall god.

Salt och torkat och rökt och processat

När ens man drabbats (och dött) av tjocktarmscancer så finns det där ständigt i bakhuvudet: att WHO slagit fast att charkprodukter ökar risken för sådan cancer. Det finns där som ett evigt malande, en evig fundering. Varenda gång man äter eller lagar korv, skinka, rimmat kött, salami, och så vidare. Varenda gång man står och funderar över vad man ska laga. Hur stor risk man vågar ta.

För det är ju så: det är en stor del av vår matkultur. Och det finns en anledning till det. Det handlar om att konservera köttet. Bevara det så att det inte blir dåligt, eftersom det är under en ganska kort period under varje år man normalt sett kunde äta färskt kött. Och alltså gjorde man vad man kunde för att bevara – genom att salta, röka, torka och så vidare. Och man tog tillvara så mycket man kunde genom att göra korv och pastejer och blodkorv och annat.

För våra förfäder måste en väldigt stor del av det kött man hade möjlighet att äta ha varit sådant som är att betrakta som en tydlig cancerrisk. Folk måste ha dött som flugor av tarmcancer?

Ja, de flesta åt säkert ganska lite kött, för att man inte hade råd. Och folk blev inte så gamla på den tiden. Och så vidare. Jag vet. Och som flugor är förstås en överdrift.

Men ändå. Det känns som att tarmcancer måste ha varit en väldigt vanlig dödsorsak. Var det så?

I år är det en väldig tur att vi inte måste överleva på vår egen skörd

För då skulle vi helt klart svälta.

Jag har liksom inte haft engagemanget och orken. Det har jag fortfarande inte. Jag har inte skött trädgårdslandet ordentligt – inte rensat, inte vattnat, inte skördat. Jo alltså, lite grann, men inte orkat engagera mig. Det blir lite grann. Halvhjärtat. Och mest skörda och äta för stunden. Inte spara och lagra, frysa in och torka och sylta och så där. Pallar inte. Vill inte. Orkar inte planera och tänka framåt. Behöver fokusera på att överleva i nuet.

Ja, vore vi på allvar beroende av det så skulle jag förstås ha försökt mer allvarligt. Men ändå. Jag skulle inte ha mäktat med tillräckligt. Om vi vore beroende av vår egen skörd så skulle vi svälta ihjäl framöver. Om inte andra ryckte in och delade med sig till oss eller så.

So much för strategin leva i nuet som effekt av att ha sett döden på nära håll :P

Måstegöraslutpågräddenglass igen

Oöppnat paket med grädde i kylen. Gick ut den 24 augusti. Ja det blir så ibland när saker inte blitt som det var tänkt och så där.

Så jag öppnade paketet ikväll. Det var inget fel på det. Så det fick bli glassgörande. Fast det fanns bara ett ägg hemma. Därav blev glassreceptet det här:

2 dl vispgrädde, vispas

1 äggula, 2 msk socker, 1 msk vaniljsocker, vispas

1 äggvita, 1 msk socker, vispas till skum

En lagom mängds överblivna frysta björnbär, mixas i fruset tillstånd.

Alltsammans rörs ihop och hälls över i lämplig glassburk med lock och stoppas i frysen.

(Fast jag hade gladeligen satt i mig smeten rätt upp och ner som den var. Men det är väl som med kakdeg: det anses mer sofistikerat/mindre plumpt att tillaga eller frysa innan man äter.)

Majs- och potatissoppa

Rotmos- och fläskläggsbuljong är svåra grejer. Ja alltså, den buljongen som blir över. Den är god men väldigt distinkt. Både den rimmade fläskläggen och kålroten är ju ganska speciella. När jag använder den buljongen till att göra soppa brukar barnen ibland bli ganska missnöjda och till och med tycka att den förstör soppan.

Så jag tog mig en funderare och kom fram till att det antingen måste vara en soppa som maskerar det där specifika eller där det passar bra att det framhävs. Och så kom jag på att majs- och potatissoppa borde vara rätt.

Så idag blev det soppa på schalottenlök fräst i smör, skalad skivad potatis, rotmos- och fläskläggsbuljong – och så koka en stund och mosa med potatisstöten – färsk majs från majskolvar som jag karvat av, en rejäl slatt grädde och så lite vitpeppar.

Det blev väldans gott, faktiskt. Och barnen tyckte också det var helt okej.

Betydelsen av en logga

Jag är ingen storköpare av tomater. Tomater hör till de grönsaker man ska låta bli när det inte är säsong, eftersom de då odlas i växthus med uppvärmning och bevattning, väldigt ofta i länder och områden där det redan är vattenbrist. Och sommartid, när det finns svenska tomater, så har jag ju en hel massa tomater själv, liksom – och köper alltså inte så många.

Men ja, ibland köper jag. Oah då köper jag gärna svenska tomater. Inte de där som ligger i stora papplådor och säljs i lösvikt, de där tomaterna som alla är stora och ganska tråkiga och saknar både sortnamn och info om vem som odlat dem. Jag handlar mycket hellre de där som kommer från hyfsat lokala odlare, där odlarna valt ut goda tomatsorter och där jag kan veta något om hur odlingen går till och vem det egentligen är jag gynnar.

I affärerna häromkring innebär det ofta att det är två tomatodlare från Österlen som är relevanta. Båda odlarna har tomater i olika färger och former, packade i tråg av olika varianter. Båda företagen har en egen logga. Båda är märkta med Svenskt Sigill. Priset är ungefär detsamma. Tomaterna och utbudet i variation är nog att betrakta som likvärdigt.

Det ena företaget har dock tillägget ”Klimatcertifierad” på sin Svensk Sigill-märkning.

Med andra ord är det liksom ganska självklart vilka tomater jag borde välja.

Ändå står jag där gång efter annan och utkämpar den interna striden. För det är något med den andra sorten som känns mer lockande. Efter mycket funderande tror jag att det kan vara loggan det handlar om. Att Orelunds logga ger ett något mjukare och vänligare intryck än Ingelstorp. Att förpackningarna också ligger i den linjen, på nåt vis. Det är i alla fall den enda anledning jag lyckats komma på.

För det mesta lyckas jag dock övervinna det där och kommer hem med Ingelstorps tomater. Men inte utan den inre striden.

Intressant nog lyckas jag inte hitta Orelunds logga på webben. Jag får väl ta en bild nästa gång jag passerar lämplig mataffär.

Men så här ser Ingelstorps ut:

image

Och den här infon ligger med i paketet:

Ingelstorpinfo

TILLÄGG:

En läsare har hittat bild på Orelund-loggan.

Rimmad fläsklägg

Hej älskade!

Idag hittade jag ekologisk vakuumpackad rimmad fläsklägg på Ica. Åh, vad du skulle ha blivit glad och myst åt detta :-)

Fast du kommer ju aldrig att få veta, och aldrig att få smaka.

Men vi andra äter i alla fall rotmos och fläsklägg imorgon. Utan dig.

Nej, delaktighet räcker inte för att barnen ska gilla alla grönsaker

För ett tag sedan var det någon (inte jag) som skrev om att smyga ner [vilken grönsak det nu var] i maten på något sätt så att barnen inte märker av den och därmed alltså även äter den. Varvid någon annan svarade:

Men [grönsak] är ju så gott! Det behöver inte smygas ner. Barn äter som föräldrarna äter bara de får vara delaktiga tidigt!

Så jag vill bara påpeka att det är bullshit.

Vi har gett barnen alla möjliga sorters grönsaker och frukt sedan allra första början.

Med första barnet gick i princip allting hem från början. Men trots att han som liten åt squash, aubergine, bönor, linser och palsternacka så tycker han inte längre om dessa. Inte heller banan.

Och andra barnet har varit ännu knepigare. Visserligen har han alltid velat vara med och laga mat – vi kunde aldrig ha spisskydd och sådana fjanterier, för från att kan kunde stå upp stabilt så krävde han att få stå på en pall och röra i grytorna på spisen. Han har med glädje talat om vilka grönsaker han tycker man ska stoppa i maten, talat om i affären vilka man ska köpa, och gärna även sjäv odlat – men han vill ändå inte äta. Oavsett hur delaktig han varit. Och när det kommer till frukt är det verkligen helt hopplöst. Man kan möjligen få honom att äta äpplen, om man kärnar ur och klyftar, men allting annat tycker han helt enkelt inte alls är gott. Detta trots att jag äter de flesta frukter med glädje (och älsklingen också), och storebror i alla fall äter en del frukt och periodvis i alla fall väldigt mycket. För att inte tala om alla tillfällen när jag vill göra paj eller kräm eller något annat med svarta vinbär eller krusbär eller plommon eller rabarber, som resten av familjen gärna vill ha, men minstingen inte på några som helst villkor vill ha. Och så vidare.

Våra barn har varit förbannat delaktiga från början. Och inte sjutton innebär det att de äter som föräldrarna.

Köttfärssås och nödvändiga språkliga glidningar

I förrgår gjorde jag följande till lunch till mig och tolvåringen (jag jobbade hemifrån, han är inte på fritids och det är sommarlov):

Jag fräste lite sojafärs som jag plockat fram från frysen (sojafärs har fördelen att vara ”lösfryst”, vilket innebär att man kan ta så myckey man behöver för stunden) i olivolja, rörde i överbliven hemgjord tomatsås från en annan dag samt två tredjedels burk tacosås som stod kvarglömd i kylen från nåt tacotillfälle, hade i lite balsamvinäger, lite torkad svamp, salt, peppar och herbes de provence. Och så fick det puttra en stumd, innan vi åt det med pasta och ketchup.

Det blev gott. Inget himlastormande – jag var förkyld, och jobbade, och skulle slänga ihop något fortast möjligt, så jag la inte mycket krut på smakfinlir, liksom.

Men – vad kallar man det?

I huvudsak är det ju pasta och köttfärssås jag gjort. Fast utan kött. Så färssås?

Ja. Det är knepigt med namngivandet när man använder fuskkött och surrogatprodukter. Och jag hör väl till de som varit ganska konservativa, som tyckt att mjölk är mjölk och kött är kött och så där.

Men alltså, ords betydelser ändras. Det är så det funkar och alltid har funkat. Bara för att kött ursprungligen betydde ”ätbar muskelmassa från ryggradsdjur” (eller hur definierar du det?) så betyder det inte att det alltid måste vara så. Framöver kan kött lika gärna betyda alla matsaker som fyller samma funktion (smak, näring, substans etc) som den där ätbara muskelmassan ursprungligen betydde.

Och namnet på den där maten man serverar har faktiskt betydelse. Pasta och köttfärssås är en maträtt. Struntsamma vad färsen har för ursprung, så länge det smakar detsamma. Vilken färs jag använder är nog generellt inte det mest avgörande för hur min köttfärssås smakar jämfört med andras. Men om jag däremot pekar ut specifikt att det här inte är köttfärssås utan sojafärssås eller vegofärssås eller det tråkiga färssås – ja, då gör jag det automatiskt till något annat. Något att vara misstänksam mot för den som tycker att vegetariskt i sig andas konstigheter som man ska vara skeptisk till.

Så jag tror jag ska försöka börja vänja mig vid att kalla det köttfärssås.

(Sedan är det ju en annan sak att man kan behöva upplysa om vad färsen är gjord av ifall man har vegosar eller allergiker på plats.)