Category Archives: Mat

Bland annat anteckningar om mat jag lagat. Ibland mest för minnet, för att kunna göra igen eller kunna improvisera vidare.

Dagens hopkok

Det här med att äta rester verkar ofta handla om att det ska vara en hel maträtt som består av det som blev över från en annan dag. Typ. Fast verkligheten handlar ju ofta mer om att liksom fortsätta på ett kedjebrev, där man stoppar i något från gårdagens mat i den nuvarande dagens mat. Nästan mer som en surdeg ;-) Men det låter liksom inte lika renlärigt restmatsmässigt :P

Ikväll blir det spenat- och mangoldsoppa:

  • Det kvarvarande innehållet i en påse fryst hackad spenat
  • En påse hemodlad förvälld infryst mangold
  • Två små vitlöksklyftor
  • Lite smör
  • Två grönsaksbuljongtärningar
  • En msk mjöl
  • Vatten
  • 3 dl kaffegrädde, inköpt idag till halva priset pga kort datum
  • En äggula som blev över när sjuåringen gjorde kristyr i lördags
  • Två frukost- eller lunchkorvar som blev över från i måndags kväll, skurna i slantar
  • Fyra kokta ägg

Restmat är det ju inte riktigt. Men det innebär färre påsar och burkar i kyl och frys. Och sannolikt lite mindre matsvinn.

Koka risotto på en spik

Ibland kanske det är tveksamt hur stor nytta det egentligen gör att ta tillvara matrester när man drygar ut dem med än det ena och än det andra – ibland blir det nästan som att koka soppa på en spik :-) Men det känns i alla fall bra.

Som dagens lunch. Stommen i den var en halv lunchportion från i måndags. Då var svägerskan här och lagade lunch till sig och älsklingen: kyckling med ris, sås och majs. Det blev två portioner/lunchlådor över (med synnerligen generösa mängder ris). Den ena av de där restlådorna åt jag tidigare i veckan. Den andra snodde jag kycklingen från igår och fixade någon sorts pastasås till hela familjen på kvällen. (Med restpasta och restnudlar.) Kvar var nu alltså riset med ihälld gräddig(?) sås och majs.

Så jag pressade tre vitlökar och hackade en lök och fräste i lite smör, hällde i en kycklingbuljongtärning, lite vatten samt en överbliven gräddslatt, lät koka upp, i med frysärtor och mer frysmajs, koka lite, i med hela ris/sås/majsklumpen, koka lite, och så slutligen i med några färdigskalade frysta räkor som fick bli genomvarmt. Voilà, nån sorts risotto till tre sjuklingar.

Gott blev det också. Och riktigt lyxigt med lite pesto på toppen.

Bacon och hela grisen

Gillar du också bacon?

Bacon är väldigt gott. Så gott att många människor som egentligen vill äta mindre kött, eller kanske till och med sluta äta kött helt och hållet, gör ett undantag för bacon. Lite bacon gör ju ingen större skillnad. Lite kött kan man väl unna sig?

Men grisen består ju inte bara av bacon. Det är bara omkring 10 procent av köttet på en gris som blir bacon. I alla fall om vi snackar bacon av det slag vi svenskar menar.

Så om du unnar dig lite bacon fastän du egentligen tänkte sluta äta kött, så hoppas jag att du även äter motsvarande mängd av de andra delarna av grisens kött. För du menar väl inte att de ska slängas? Och du förväntar dig väl inte att någon annan ska äta alla de andra delarna av grisen ”åt dig”, medan du kastar anklagande blickar på dem för att de äter för mycket kött?

Och du, glöm inte inälvorna! Lever, njure, hjärta och så vidare. De ska också ätas och komma till nytta.

Om du nu trots allt tänker fortsätta äta bara bacon och inget annat kött, så kan du ju för enkelhets skull ha en intern omräkningstabell: Varje gång du äter 50 g bacon så kan du tänka att du äter 500 g kött. Visst, det är lite förenklat, men det duger bra. Och så kan du välja mellan att själv fylla upp de där övriga 450 grammen med blandade styckningsdetaljer, eller låta någon annan äta upp dem. Men gnäll då inte över de som hjälper dig att äta upp det du ratat.

——-

Mer i ämnet?

Nio skinktärningsmiddagar

Häromdagen köpte jag en extra ekologisk färdigkokt julskinka i affären. Jag är inte jätteförtjust i julskinka, men nu är de nedsatta till halva priset, och det är ju synd att de ska slängas. Så ikväll har jag stått och tärnat en julskinka och delat upp i nio fryspåsar. Det blir nio middagar som till exempel pastasås med skinktärningar i.

Dessutom blir det infryst skinkspad. Och skinksvål till fåglarna.

Det sägs att januari är den fattigaste månaden och att många har svårt att få ihop det. Tja, ett tips är ju att köpa det kött som affärerna satt ner priset på efter jul för att folk inte köpte så mycket som de hade räknat med. Då går det att leva ganska billigt.

Mer restmat

Till lunch idag lagade jag pastasås av tärnad julskinka (som jag frös in efter jul), skinkspad från samma skinka, brysselkålen som vi köpte före jul (och som redan då var den ensamma sista fula påsen i affären) men glömde tillaga på julafton, creme fraiche och rödlökshack från gårdagens tacos (och även tacokvällen i sig bestod av överblivna slattar och rester av diverse slag), samt grädde som fanns kvar från häromdagen. Och pastan jag kokte till var resterna i fyra olika påsar, i fyra olika modeller och med fyra olika koktider.

Pastasås på julskinka, brysselkål och grädde är så gott :-)

Vi börjar året med förra årets rester

Igårkväll åt vi lammsadel till huvudrätt. En ganska liten lammsadel, på 825 gram, från lammet vi köpte i höstas (skånskt, ekologiskt, från Bokeslundsgården). Vansinnigt gott kött, som jag faktiskt lyckades tillaga alldeles perfekt enligt min egen uppfattning ;-)

Då, igårkväll, skar jag bara ut fina bitar till oss att äta direkt. Skrovet lade jag in i kylskåpet. Så idag har jag stått och med skalkniv karvat ut småbitar av kött. Kompletterat med rester av klyftpotatis, rostad vitlök, rosmarin, sky och vitlökssmör från igår, kokt potatis från någon av dagarna närmst innan, samt ”nya” frysärtor, paprika och purjo blev det en alldeles ljuvlig soppa till lunch idag på nyårsdagen.

Jag gissar på att de flesta skulle ha slängt benet i det skick det hade igår.

Och jag tänker på de människor som bestämmer sig för att äta kött max en dag i veckan eller nåt sånt, för miljöns skull. Jag får intrycket av att de själva väljer vad de vill äta för sorts kött och vad för styckningsdetaljer den där enda gången i veckan. Som om djuren bestod av bara de styckningsdetaljer som finns i en liten närbutik – eller som att det vore möjligt att själv komponera ihop djur som består av bara de styckningsdetaljer de själva är mest förtjusta i. Medan jag antar att de beräkningar som görs av hur mycket kött som är miljö-okej att äta rimligen måste utgå från att hela djuret tas tillvara. Det innebär att man alltså inte bara kan äta köttfärs och filé, utan vissa veckor måste köttmåltiderna bestå av blodkorv, lever och ”sämsta” sortens kokekött. Och att man måste karva av resterna från köttbenen och äta dem också.

26 december

Efter julafton hemma packade vi på juldagen ihop oss till att fara norrut: först till mina föräldrar för att äta lutfisklunch och därefter vidare till älsklingens föräldrar på några dagar, bland annat för att delta i annandagens traditionella släktträff.

Innan vi åkte iväg tog jag hand om resterande julmat: de korvbitar och köttbullar som var kvar efter julaftonens måltider (inte så många) frös jag in i en burk, revbensresten i annan burk, skinkspadsresten i en tredje, och julskinkan tärnade jag och delade upp på två fryspåsar. Sillen bedömde jag kunde klara sig tills vi kommer tillbaka.

Och nu på annandagen ser jag uppdateringarna komma på facebook, om att folk börjat lagandet i den nya traditionen mellandagslagningen, som jag drog igång ifjol. Fast för min del blir det i år inget lagande förrän vi kommer tillbaka hem från svärföräldrarna om några dagar. Och idag var vi faktiskt inom Mammons tempel (eller ja, det lokala köpcentrat) bland alla hysteriska reamänniskor. För vi behövde skaffa kalsonger, strumpor och en mössa till barnen. Fast vi handlade inte reasaker.

Korvrutin?

Nu har korvarna stått sitt dygn i kylskåpet i sin socker-salt-salpeterblandning, och vi har klippt dem och stoppat i påsar och lagt i frysen. Elva stycken julkorvar – och så en liten kort som vi provkokte och -åt redan igår.

De ser väldigt fina ut i år. Jämna och så. Och jag funderade igår, medan jag malde kött och späck och potatis i omgångar, och sedan blandade korvsmet och stoppade korv, på det här med vana och rutin. Att i år är det enda jag egentligen kollade upp närmre ungefär vilken kryddblandning och ungefärliga mängder i övrigt vi brukat ha de andra åren. Men att jag liksom numera vet hur man gör – eller i alla fall vi tillsammans. Att korvgörandet inte längre är en magisk ritual som man måste tänka igenom flera gånger, utan mer något man återuppväcker varje år. (Ja, älsklingen kollade upp det här med slutsaltningsgrejen i kokboken för säkerhets skull.)

Det har liksom tagit tid att komma dit med korven. För det är inte något vi har med oss ”i bagaget”, som sånt där man kan och vet och alltid gjort. Och saker man gör max en gång om året tar liksom tid innan de sätter sig. Men det börjar komma dit.

Det är en ganska fascinerande känsla.

Julskinkan

I kylskåpet ligger julskinkan och väntar – i övermorgon är det dags för tillagning.

Skinkan ifråga är en sådan här:

Ekologisk rimmad julskinka Änglamark

Jag är väldigt nöjd med att ha fått fatt i en ekologisk okokt skinka, där köttet dessutom kommer från Jord på trynet. Och den fanns att få fatt i utan att jag behövde ränna land och rike kring – den fanns i en affär bara en knapp mil hemifrån.

Men KRAV verkar ha utsett julskinkan till någon sorts symbolgrej. De fyller sociala medier med sitt tjat om hur mycket bättre det är med KRAV-märkt skinka, att alla borde välja KRAV-märkt julskinka och att EU-ekologisk liksom inte duger till.

Skillnaden är, så vitt jag begriper, i det här fallet i princip en enda: Den KRAV-märkta skinkan har inget tillsatt nitrit. (Ja, skillnaden mellan EU-ekologiskt och KRAV-märkt är större än så för grishållning i stort, men Jord på trynet är KRAV-märkta i sin djurhållning, och det som gör att julskinkan inte har KRAV-märkning är att man tillsätter nitrit.)

Så varför stör det mig att KRAV pumpar ut sitt tjat om att välja inte vilken ekojulskinka som helst utan just en KRAV-skinka?

För det första: Det är nästan omöjligt att få tag i en KRAV-skinka. Här är KRAV:s egen lista över vilka affärer som har. Och ärligt talat är den inte lång, om man betänker hur många mataffärer det finns. Man kan också notera att det huvudsakligen är i storstäder det går att köpa KRAV-skinka. Vi som inte bor i de områden där det går att få fatt i KRAV-skinka ska alltså ha dåligt samvete för att vi inte lägger en dag, i den ändå ganska stressiga julmånaden, på att åka iväg och slåss om de KRAV-märkta julskinkorna. – Vore det inte trevligare om vi kunde få känna oss glada över att vår lilla butik faktiskt tagit hem ekologisk skinka och köpa den och vara nöjda med det? Speciellt med tanke på att det ändå är brist på ekoskinka.

För det andra: Ja, nitrit ökar troligen risken för cancer – men minskar botulinum-risken. Och med tanke på att min man redan har cancer tycker jag förstås att cancerrisker är relevanta saker – men samtidigt inget att hänga upp sig alltför mycket på, eftersom det finns många andra faktorer. Men framför allt tycker jag att det är bisarrt att hänga upp sig på detta just när det gäller val av julskinka. För ärligt talat, de flesta som äter kött äter en hel massa charkprodukter under årets lopp – korv, skinka och annat. Det är liksom inte bara julskinkan som innehåller tillsatt nitrit.

Nu är ju inte jag den som bryr mig särskilt mycket om julskinka – jag brukar äta några få bitar när den är nytillagad, och sedan bryr jag mig inte mer. Men för många är julskinkan en viktig del av julen. Och då tycker jag inte julskinkan är rätt tillfälle att känna dåligt samvete över nitritet. Det rimliga är att minska mängden charkprodukter man äter totalt. Under hela året. Eller att under resten av året försöka välja nitritfria charkprodukter. I den mån det går att få tag i, förstås.

På det hela taget är jag väldigt trött på kampanjer som går ut på att få de som anstränger sig att göra det som är bra att ändå känna att det de gör inte duger för att det finns ett steg till uppåt på stegen man ”borde” ta. Jag tror det är kontraproduktivt i längden. Om alla som vill göra gott ständigt går omkring med en klump av otillräcklighet och prestationsångest i magen, så leder det också till en väldig massa ohälsa och att en massa goda krafter till slut blir utbrända och drabbas att kronisk hopplöshet.

Låt oss istället vara glada över den positiva förändring vi faktiskt åstadkommer.

Julkorv och sensoppa

Idag gör vi julkorv. Vi var lite tveksamma till om vi verkligen skulle prioritera att orka det i år eller om vi skulle hoppa över traditionen. Så vi frågade barnen. Och barnen tyckte absolut att vi skulle.

Fast det går trögt idag. Klockan närmar sig fyra och vid har bara hunnit med förberedelser – mortla kryddor, koka potatis, rensa kött från senor och sånt och skära det i bitar och stoppa i frysen en stund. Det blir avbrott av diverse slag utmed vägen…

Jag känner att jag just nu inte heller ens orkar skriva i facebookflödet att jag gör korv. För flödet är så fullt av veganer och vegetarianer, av etiska skäl och miljöskäl. Och jag har inte energi att idag skämmas över att vi gör korv.

Den är för övrigt ”vanligt jävla” kött den här gången. Inget ekologiskt, för det fick vi inte fatt i. Inte sistadagsnedsattpris-kött, för jag hittade inget lämpligt – och till korv föredrar jag trots allt att ha kött som inte är på gränsen hållbarhetsmässigt. Ja, det är förstås svenskt, och oxköttet från ett ganska lokalt slakteri, men inte mer än så.

Och på spisen puttrar soppa på de bortskurna senorna från högreven. Det är ju inget fel på dem, det är bara att de sätter igen köttkvarnen när man maler köttet och gör korv. Men med lite kokning är det förstås fullt ätbart. Så jag har kokt dem en stund, sedan hackat dem och hällt tillbaka i sin buljong, och så stoppat i purjo, potatis, persilja och lite kryddor och mjölk. Det blir nog gott :-)