Majrovorna är fina nu, så det blev bland annat en gratäng till lunch. Ungefär så här:
Skiva sex majrovor ganska tunt och lägg i en gratängform. Salta lite mellan varven. Släng på lite färsk rosmarin.
Blanda ca 2,5 dl grädde, ½dl creme fraiche, lite pressad lime och två pressade vitlöksklyftor och häll över majrovorna. Strö på lite ströbröd.
En timme i ugn på ca 200 grader; höj till 230 sista stunden.
50 g jäst
ca 2 msk honung
2 msk olivolja
2 tsk salt
5 dl vatten (fingervarmt)
3 dl havregryn
3 dl kornmjöl
2 dl dinkelmjöl
resten vetemjöl
Jäs 40 minuter.
Knåda, dela i fyra, rulla varje del till en rulle, dela i åtta bitar genom att skära av (dvs totalt 32 st). Jäs ca 30 minuter.
Grädda i 220 grader i ca 15 minuter.
Att ta tillvara rester är att ständigt utmana sig själv, vidga ramarna och testa.
Idag har jag gjort stekpannebröd på blandade skålar med överblivet från kylen:
Och så kornmjöl, och slutligen lite mjölk till lagom konsistens.
Ibland blir det potatismos över. Så där så det bara finns potatismos och inget annat.Den självklara restmaten av potatismos är potatisbullar. Men jag lyckas aldrig få till rätt konsistens: de trillar sönder och har sig. Och inte blir de särskilt goda heller.
Men idag testade jag att göra lumpe på potatismoset. Lumpe eller lompe är tydligen norskt potatistunnbröd, och egentligen ska det göras på kokt kall potatis som mosas och blandas med mjöl och salt. Men jag testade att göra det på potatismos, och jag tyckte det blev bra.
Så här gjorde jag:
Kallt potatismos (några deciliter, tror jag) blandades med dinkelmjöl och kornmjöl (ca 3 dl totalt) och lite salt till lagom konsistens. Degen delades i lagom stora bitar som jag kavlade ut ganska tunt på mjölad bänk. Och sedan stekte jag dem i torrt stekjärn.
Till detta serverades soppa på gårdagens hönsbuljong, lite överbliven ramslök, creme fraiche och ärtor – typ.
Det är väldigt ofta jag som lagar maten härhemma. Kvinnan som står vid spisen – det kan låta som väldigt traditionella könsroller :-)
Sanningen är väl snarast att jag lyckas välja att göra det jag tycker är kul.
Ofta hämtar vi barnen tillsammans, men ibland delar vi på oss: en hämtar barnen, en börjar med maten. Då brukar det vara jag som fixar med maten. För jag trivs med det. Jag får en stund för mig själv i köket, kan greja och dona med något som är i alla fall lite inspirerande, eller i alla fall inte tråkigt. Och så slipper jag ifrån föräldraskapskraven en liten stund till. För det är ju så: min man är generellt bättre än jag på att orka med den aspekten, och har så varit redan från början, även om jag hämtat in en hel del av det genom åren. Och det är så många föräldraansvarsbitar som har en tendens att landa på mammor helt oplanerat – jag är glad över att klara mig undan en del av dem, och det är en del i att jag ska må bra. Man får ta de chanser som ges :P
Hämtar vi barnen gemensamt blir det oftast jag som lagar maten ändå. För jag är bättre på att palla sätta igång med det direkt när vi kommer hem.
Som kompensation är det i princip alltid han som gör de tråkeländiga sakerna. Gå ut med sopor och matavfall. Gräva kattlåda. Sota panna (okej, det gör jag ibland). Och det är mycket oftare han som fixar med en massa saker som inte hunnits med sent på kvällen.
Så jag lagar gärna maten :-)
Posted in Föräldraskap, Genus och normer, Mat, Vardagsliv
Jag har varit ute och grävt upp jordärtskockor ur trädgårdslandet och ska göra soppa till lunch. Bianca – hög bladig grönska med vackra gula blommor, en riktig prakt åt grönsakslandet sommartid, och sedan underbart goda knölar under senhöst, vinter (i alla fall vintrar som denna) och tidig vår, den tid av året när det annars är ont om mat i trädgården, ända fram tills de sista måste upp för att en ny odlingssäsong ska starta. (Ja, det kommer att finnas för många skockor kvar i landet när vi ska dra igång det här året. Den här gången också.)
Men det fastnar mycket jord i knölarnas veck. Så jag står i köket och spolar rent dem. Och det stör mig att behöva förlora fin bördig jord till avloppet. Så jag försöker undvika det genom att ha knölarna i en bytta, skölja, springa ut i trädgården och tömma. Processen får upprepas, flera gånger. Jorden hinner ju dessutom sedimentera i botten på vägen ut. Det finns inget smidigt sätt att få till det. (Ja, självklart bör avsköljandet ske i anslutning till trädgårdslandet. Men vi har inget vatten draget dit vintertid. Och att stå med iskallt vatten och slabba med det därute – aj, ont i kroppen…)
Jag försöker hälla lite av jordvattenblandningen i blomkrukorna i köksfönstret. Det funkar också dåligt. Och jag spiller och får torka och ha mig.
Jag står där och funderar över det här med vattenåtgång. Om det här som brukar dras upp, om hur många liter det går åt till att odla saker, och framställa kläder, och vårt vattenavtryck. Hur stor skillnad det gör att göra på olika sätt – men tt det alltid är någon annan faktor som påverkas istället. Vill jag spara jorden i vår trädgård går det åt mer vatten. Och det skulle gå åt mycket mindre vatten om jag istället köpte ”industrigrönsaker” som sköljts på effektiva sätt, istället för att odla grönsaker i mitt trädgårdsland.
Jag brukar tänka på vatten när jag tillagar linser och bönor och sånt också. Sånt som ska läggas i blöt i rejält med vatten, och gärna bytas vatten på under blötläggningstiden också, och sedan kokas i mer vatten, som sedan ska hällas bort. Det går åt en massa vatten. Och jag tänker att ofta är det råvaror man använder på ställen där det är ont om vatten. Eller ris. Ris ska man ju, om man gör ”rätt”, skölja innan man tillagar det. Jag struntar i det, för dels är jag för lat, och dels är det det här med att spara på vatten…
Och så tänker jag på matsvinn där jag står. Jag skrubbar knölarna, för jag tycker det försvinner så mycket om jag skalar. Å andra sidan skär jag bort ganska frikostigt av det jag tycker är fult. Så det blir en hel del svinn. Och det kommer ju alltid att bli knölar kvar i marken som vi missar. Det blir ju på det hela taget mer svinn när man odlar själv än när man köper, eftersom det inte alltid blir så rationellt och perfekt. Hade vi istället odlat blommor – ja, sådana man bara har för att de är vackra, inte Bianca, som råkar blomma som en bonus – så hade det ju inte blivit matsvinn, för då hade det inte varit mat. Förlorad mat som kunde ätits är alltid dåligt, det är procentsatserna som är det viktiga – det är i alla fall den känslan man får när det pratas om det här. Som om just mat vore helig.
Sånt tänker jag på när jag står och förbereder lunch. Vad tänker du på?
Posted in Mat, Miljö, Reflektioner och tankar, Trädgård
Tagged hushållning med resurser, matsvinn, vatten
I skafferiet hittade jag en förpackning med pulver till osötad nyponsoppa – eftersom den här mamman ju förstås vid något tillfälle tyckte att de små barnen inte skulle få för onyttiga saker. Men barnen tyckte inte det var gott, så den blev ståendes. Två innerpåsar, en öppnad och en oöppnad, och ett bäst före-datum någon gång i augusti ifjol.
Man ska ju inte slänga saker som är okej, och samtidigt vet jag att ingen kommer att dricka den.
Och i kylskåpet fanns en drygt halv trea grädde som gick ut i söndags.
Aha! Glass!
Två äggulor, två msk socker, 1 tsk vanljsocker – vispas. Häll i en påse osötat nyponsoppepulver (motsvarande ½ l soppa), vispa lite till. Vispa grädden (typ 1½-2 dl, alltså). Rör ihop de båda smeterna. Stoppa i en bytta i frysen.
Smeten smakade i alla fall bra :-)
Tillägg tre dagar senare:
Nu har vi smakat. Det blev en lite småmärklig glass. Främst i konsistensen. Sannolikt beror det till stor del på förtjockningsmedel i soppulvret. Så tja, märklig men fullt ätbar – men inget man kränger i stora mängder :-)
Det fanns potatismosrester som behövde ätas upp, och eftersom mina försök till potatisbullar brukar bli ganska misslyckade, tänkte jag att potatismoset får vara just potatismos – och då behövdes ju något att servera till. Skafferiet erbjöd en burk färdigkokta stora vita bönor, och jag tänkte ”bönbiffar”. Men biffar på vita bönor ihop med potatismos kändes minst sagt färglöst. Då kom jag på att det ju fanns röd paprika hemma också. Och då blev det så här:
Skär en tredjedels gul lök och en röd paprika i mindre bitar. Mixa i matberedaren. Pressa ner 2 vitlöksklyftor, häll i en burk stora vita bönor (utan spad), mixa mer. I med ett ägg och fem msk mjöl, mixa mer. Smaksätt med salt och peppar.
Stek biffarna i smör.
Smeten blev ganska lös, men fungerade väldigt snällt och bra att steka biffar av, faktiskt,
Infrastrukturen räcker inte till för nuvarande transportbehov. Pågatåg och Öresundståg är proppfulla med resande, och det finns inte plats att klämma in fler turer, inte innan järnvägen hunnit byggas ut. Samtidigt är det också proppfullt på vägarna.
Moderaterna vill lösa detta genom fler filer på motorvägarna.
Värt att nämna i sammanhanget är att man brukar säga att om man ökar vägkapaciteten med 1 procent, så ökar transportmängden med 0,9 procent. Eller, det är säkert fel uttryckt av mig – det ska säkert vara andra ord, men det är de siffror som brukar nämnas. Poängen är att det inte blir mer utrymme i trafiken, men däremot ökade transporter och förstås även ökade utsläpp (när det rör sig om vägar).
Transporterna står för en stor del av utsläppen av växthusgaser i Skåne.
Den enda sektor som inte minskat sina utsläpp sedan 1990 är transportsektorn. Samtidigt som utsläppen från personbilar minskat ökar utsläppen från godstransporter.
(Källa: miljomal.se/Naturvårdsverket)
Vi har alltså mer och fler transporter än vad infrastrukturen klarar av, och vi har stora utsläpp från transportsektorn.
Min naiva tanke är att det rimliga borde vara att försöka minska transportbehovet på olika sätt. Färre transporter, totalt mindre volymer, sluta flytta runt så mycket saker.
Fast det skulle ju kunna riskera att andas att närodlat är bra ;-) Och nej, jag vet att det inte är så enkelt som att närodlat per automatik är bra – men det finns poänger där som är värda att plocka upp.
Det är ju också så att vi upprepade gånger får höra att nejdå, transporterna är inget problem, transportutsläppen är en så liten del i varornas totala livscykelpåverkan. Jovisst, men lik förbaskat har vi de där siffrorna i diagrammet ovan.
Min uppfattning är att vi både måste minska transportmängderna, utsläppen från transporterna OCH öka andelen ekologiskt odlad mat. Vilket ju förstås innebär att vi behöver mer ekologisk odling i Skåne. För de siffrorna är rätt usla för Skåne:
(Diagram och data från miljomal.se/RUS.)
Och så behöver vi hitta smidiga lösningar som gör att vi kan transportera den ekologiska närodlade maten effektivt. Så här, till exempel: Samordnad varudistribution Ystad-Österlen.
Med hjälp av en gemensam distributionscentral som drog igång den 1 oktober 2013 har det skapats nya möjligheter för lokala och regionala matproducenter att lägga anbud på kommunernas livsmedelsupphandlingar på grund av att transportdelen i upphandlingen tagits bort.
Däremot ska vi inte bygga nya motorvägsfiler. Det är inte lösningen.
För några år sedan prenumererade vi under en kort period på grönsakslådor från Mossagården. Varje vecka fick man även med ett veckobrev där det bland annat fanns lite förslag på recept. Bland annat en enkel och mycket god linssoppa.
Sedan tappade jag bort receptet, och även om jag tyckte soppan var enkel så kom jag uppenbarligen inte ihåg vad det egentligen skulle vara i den :-)
Idag tog jag mig sammanoch gjorde ett allvarligt försök att snoka rätt på receptet. Jag hittade webbsidan med alla år av ”Mossagårdsbladet”, och satte jag mig och klickade igenom ett ganska stort antal blad från den tidpunkt jag trodde det kunde röra sig om. Min gissning var att det skulle kunna vara hösten 2008 – och det visade sig också vara rätt.
Här följer receptet med kringinfo:
Soppa med röda linser och kokosmjölk 4 portMånga bad om receptet till denna soppa som vi under den gångna helgen serverade i Mossagårdens ekorunde-café.2 gula lökar, grovhackade1-2 cm finhackad färsk ingefära eller ½ msk torkadrapsolja till stekning1-2 tsk grönsaksbuljongpulver1.5 dl röda linser5 dl vatten1 burk kokosmjölk1 burk krossade tomater½-1 msk sweet chili-såsFräs löken i olja några minuter utan att den får färg. Tillsätt ingefäran mot slutet av stekningen. Tillsätt linser, vatten och buljong och låt koka under lock tills linserna är mjuka, ca 10 minuter. Häll i kokosmjölk och tomater och låt allt koka upp. Mixa soppan slät med mixerstav, smaka av med salt och vin, grädde och vatten. Låt koka några minuter, pressa i en vitlöksklyfta och smaka av med salt, sweet chili och servera med finhackad rödlök och tomat samt ostmacka.
Nu är jag ju inte den som följer recept så noga, och det vart varken vin eller sweet chilisås för våran del, och inget piffande med finhackade saker vid serveringen (men däremot en del rödlök med i fräset från början). Gott blev det i alla fall. Och det tyckte faktiskt även båda barnen!