Category Archives: Graviditeter och bebisar

Va?
För en kort stund ser jag nog verkligen ut som ett levande frågetecken. Ja, jag är ledig imorgon – men det är väl inget direkt att kommentera, jag är ”ledig” en dag var vecka.

Sedan tittar jag ner och fattar. Hon tycker alltså att jag har mage, att det ser ut som att jag är gravid igen!?

”Nej, jag är bara tjock. Inga magmuskler ännu.”
Hon tycker det är pinsamt.
Jag tycker inte det är direkt pinsamt. Däremot lite förvånande. (Och lite tråkigt, ledsamt, eller vad man ska säga.) Jag tycker ju ändå att jag har RASAT i vikt efter förlossningen. Däremot inte hunnit komma i form – men det måste väl ändå vara OK sju och en halv månad efter förlossningen – eller?

För ja, jag vill också bli av med den där magen. Jag har bara inte hunnit än.

Jag längtar tills bebisåret är slut. Tills det rådande unantagstillståndet är över.
För jo, undantagstillstånd är det. Inget är ju ”som vanligt”. Det är hela tiden någon som har hand om bebis. Hela tiden någon sorts hänsyn till att man har en bebis. Maten är väl det mest uppenbara – men det gäller ju hela tillvaron.

Inte minst är det ju synd om Simon, som får mycket mindre tid än tidigare. Jag vill verkligen ha tid att göra saker med honom – jag längtar efter det! Men det blir ju inte det, inte på riktigt.

På det hela taget är det svårt att slappna av på riktigt och faktiskt göra saker. För man är ju liksom ständigt jourhavande, ständigt på standby. Ifall han vaknar. Ifall han blir missnöjd. Så det går liksom inte att göra vad som helst. Egentligen tror jag bara jag slappnar av när jag jobbar eller sover…

Men som jag minns det så går en ganska påtaglig skiljelinje runt ungefär ett års ålder. En skillnad i hur det känns Så jag längtar dit. Tills undantagstillståndet är över.

Han hade inte sovit mycket på förmiddagen (p.g.a. diverse stök runtom), men han var pigg som en lärka. Så vi åkte till affären för att handla, han och jag. Han satt så glad i bilstolen och mässade ”Da-da. Da-da-da.”

Vi var nästan framme.
Jag hade fullt upp med att titta på trafiken en liten stund, kanske en halv minut. Nästa gång jag tittade på honom tvärsov han.

Vi kom fram till affären. Jag tänkte ”ja ja, jag plockar upp honom och går in och tar en vagn, så vaknar han snart”.
Pytt heller. Han sov.
Jag växlade pengar för att kunna ta en vagn.
Hämtade vagn.
Började plocka varor.
Han sov. SOV. Som en lealös påse nötter på min axel. En tuuuung påse. (Ja, tio sovande kilon är mycket när man fullt påpälsad går runt och plockar ihop matvaror i en affär.)

Till slut, när jag fått ihop allt det nödvändiga, gick jag till kassan. Väntade en stund. Och så till slut lyckades jag väcka honom så pass att jag kunde sätta ner honom i vagnen – för jag hade inte rett ut att lasta upp på bandet, betala och packa – i fulltempo – med honom sovandes på axeln…

Långsamt – men han rör sig faktiskt framåt!

Han ligger inte längre kvar där man lagt honom.
Han har trillat ur vår säng, fastän kudden som låg bredvid honom, ivägen, inte hade rört sig.
Han ålar bakåt. Inte oerhört effektivt, men tillräckligt.
Han vill stå upp, och håller man hans händer så börjar han gå – i sidled! Flytta vänster fot åt sidan, flytta efter höger, flytta vänster fot åt sidan…
Han vill stå själv och försöker knuffa bort de händer som stöder honom. Det har han förstås inte balans till. Utom vid sitsen på fåtöljen. Där kan han stå och banka frenetiskt i dynan med båda händerna, utan något mer stöd än att han lutar lätt mot sitsen -)

Vi testade välling för första gången i onsdags kväll. Majsvälling, som jag köpte hem utifallat när kräksjukan härjade storebror. Jag tänkte att det kunde vara vettigt att testa nu.

I onsdags verkade han mest konfunderad, tuggade lite på flaskan och ville sedan inte ha.

Igår kväll slukade han tydligen 150 ml rakt av.

Ikväll åt han ungefär 80 ml, knuffade undan flaskan och tvärsomnade i min famn. (Detta till ljudet av sin favoritsomnaskiva; innan den sattes på funkade det mer tveksamt, för han var egentligen väldigt trött.)

Han VILL inte.
Han är hal som en ål. Smidig som en puma. Snabb som en antilop. Stark som en häst. Och minst lika envis som sin mamma.
Och han VILL inte. Vill inte ligga på rygg. Vill inte byta blöja. Vill inte ha på en ny blöja.
Han vänder kvickt som en iller.
Trots detta ska man lyckas hålla fast honom, så att man kan få av blöjan, torka bort bajset INNAN han vrider runt och kladdar ner sig själv och allt annat. Sedan vända tillbaka honom å rygg (nej, det finns inte en susning att lyckas med alltsammans på en gång) och få på en ny blöja.
Alltsammans utan att skada honom eller hålla fast honom på ett elakt sätt eller på ett sätt som kan kännas som ett övergrepp. (Omöjligt. Han avskyr det ju. Avskyr verkligen. Hur kan det vara annat än elakt att hålla fast honom? Det känns som att han kommer att få men för livet. Det gör det ju inte lättare att klara av att hålla fast honom )
Men man har inget val. Det måste göras.
Igen och igen och igen.
Det ger mig panik. Fullkomligt.

Jag har krånglat på honom blöja sittandes med honom i knät och ammat honom samtidigt – med risk för att bli nerkissad och -bajsad.
Idag har jag satt på honom blöja medan han legat på mage. Jättelätt att spänna fast banden på magen då *ironi* (Varför görs inga blöjor som är menade att sättas på på en bebis som ligger på mage?) Men det var just då det enda möjliga. (Samt ledde till att han kräktes av att det blev knöligt för magen.)

Jag HATAR blöjbyten.
Jag HATAR blöjbyten.
Jag HATAR blöjbyten.
Jag HATAR blöjbyten.

visade vågen i lördags morse.
Det är mindre än de nittikommanånting jag vägde dagen före förlossningen.
Ganska okej.
Och nej, jag har inte gjort något särskilt. Ätit normalt. Ätit något onödigt onyttigt ibland. Ungefär som vanligt. Samt inte motionerat.
Men motionera skulle jag behöva göra

Han vill röra sig!

Han försöker på alla möjliga sätt att komma i någon sorts krypställning. Genom att sträcka eller kasta sig framåt när han sitter. Genom att resa sig upp när han ligger på mage. (Ja, han kommer nääästan upp i krypläge, men så halkar magen ner och benen iväg.) Han försöker vrida benen på konstiga sätt under sig från sittläge.

Allt förgäves.

Han kan röra sig lite bakåt. Och rätt mycket runt, med magen mot golvet, som en kompassnål. Sitta och skjuta sig bakåt med fötterna. Men inte åla eller krypa i önskad riktning.

Han kan resa sig upp, mödosamt, om han har något att hålla i. Sedan vill han gå. Han har fattat att man ska flytta ett ben i taget. Så med alldeles för långa steg, med ben som sladdrig spagetti, som om han hade en allvarlig sjukdom, skyndar han iväg, med mina händer och fåtöljen som stöd. Han kan inte. Han har inte balansen, inte styrkan, inte omdömet, har inte riktigt fattat hur man gör. Han ska ändå! På ren vilja, liksom.

Han bli arg och ledsen för att det inte går och för att jag inte orkar hjälpa honom i det omöjliga.