Category Archives: Graviditeter och bebisar

Jag tittar på den där siffran ibland. Siffran som visar antal besök i bloggen. Det är ett högt tal. Jättehögt. Jisses, är det så många som läser min blogg? Varför då?

Och vilka är alla dessa människor? Är det folk jag känner, eller okända människor – och varför i hela fridens namn fastnade de för att läsa om mig?

Av en händelse provade jag att sätta ner honom framför mig i sängen för ett par kvällar sedan. Det visar sig att han sitter ganska bra. Jag har händerna på några cm avstånd, så att jag kan fånga vid behov, men han sitter faktiskt själv typ en hlv minut (eller om det är ännu mer – jag har inte kollat på klockan). Sådär kan man sitta en rätt lång stund, medan han sitter och grejar med någon leksak.

Nej, jag vet att det inte räknas som att sitta ”på riktigt”. Jag kan inte gå ifrån. Men det väsentliga är att det ger nya perspektiv och nya lekmöjligheter – inte att kunna bocka av

kokte jag igår, på fläskkött, morot, purjo och kryddpeppar. Han fick yttepyttelite igårkväll och lite till lunch idag. Han är avvaktande/försiktigt nyfiken.

Igår fick han andra sprutan – lite sent p.g.a helgerna. Han har sedan varit lite extra trött och hängig, sovit oroligt i natt och känts lite febrig både i natt och på förmiddagen.

9 235g
68,5 cm lång
46 cm om huvudet

Banan är stoppande – vet vi efter att lilleman fått prova banan första gången på nyårsafton (när vi åt marängsviss). Banan gör att han får fasta bajsklumpar

I förrgår fick han testa lax för första gången.

Han gillar inte att åka bil. Speciellt inte när det är mörkt – det avskyr han verkligen. Ibland kan det gå bra en stund, men sedan kommer han på det och så är det kört.

Då gäller det att göra det bästa av situationen. Sjunga brukar hjälpa en aning. Och även de gånger skillnaden är knappt märkbar, känns det i alla fall bättre att försöka än att inte göra det – för att han i alla fall ska höra att vi finns där.

Det är inte fråga om någon skönsång, precis. Det gäller att välja någon av de låtar han gillar. ”Klas klättermus”, ”Vyssa lulla liten palt” och visan om katten som jagar sin svans brukar gå hem. Alltså sjunger man dessa om och om och om igen. Utan uppehåll. Där det normalt sett skulle bli tyst, fixar man så att det inte blir det. Håller ut toner, drar ihop pauser. Börjar sjunga nästa vers innan man rytm/taktmässigt borde. Bara det inte blir tyst.

Och man klämmer i ordentligt. Det måste höras genom motorljud och bebisskrik. Skitsamma att det låter förjävligt – det kvittar. Det gör ont i musikhjärnan, men det är bara att bita ihop och strunta i det. Det är inte vackert, men det gör det det ska…

Efter ett tag tröttnar man på att sjunga samma text om och om igen. Då improviserar man. Jag har sjungit de mest vansinniga varianter på ”katten” på småvägar i mörkret i Östergötland.

Nu i julas testade vi faktiskt napp. Vi har inte provat det innan, men tänkte att kanske kan det göra nytta just vid mörkerfärder i bil. Bara där och då, är tanken. Och tja, han vart i alla fall… förvånad Korta stunder hjälpte det faktiskt. Och vid de där tillfällena är varje minut som blir bättre tacksam. För hur nödvändigt det ibland än är, så känns det inte bra när ens bebis sitter och skriker ensam (antar jag att han tycker) i mörkret.

Ont i kroppen. Konstig i magen. Feber. Sova.
Sjuk.

Med lillen. Utan storen.
Det funkade rätt bra.

På måndagen den 22 december kom låssmeden.

Först konstaterade han att något i låset var felmonterat. Tydligen kan det funka flera år ändå, tills det slutligen inte gör det.

Sedan konstaterade han att hela låskistan ändå behövde bytas.

Nu funkar det snällt.

Och nu har han med glädje ätit både majs- och potatispuré och broccolipuré. Inte med riktigt samma entusiasm som gröten, men bra nära.

Så han är kanske ett burkmatsbarn…?