Category Archives: Graviditeter och bebisar

Det är också jobbigt att vara mamma till en tvåmånaders.

Vi hade ju börjat hitta en del rutiner, trots allt. Och han sov snällt i sin säng ett eller ett par pass per dag. Ibland upp till två timmar – rent fantastiskt, liksom (Och dessutombra på nätterna.)

Men så var det som bortblåst. På sistone – ungefär den senaste veckan – så har det varit kört. Det har varit famnen – axeln, närmre bestämt – hela tiden, mer eller mindre. Lägger man ner honom så vaknar han. Även om han sover stabilt och det ser jättelovande ut när man lägger ner honom så hinner man inte mer än möjligen gå på toa och värma på tekoppen, så skriker han igen…

Många timmar. Timmar när man oftast är själv hemma med honom och dessutom oftast även har storebror hemma.

Ja, det är fortfarande så att lillebror är enklare än storebror var.
Ja, det är fortfarande så att han skrattar mer, kan vara nöjd några minuter på en filt – ibland – och att man kan sjunga för honom en stund och han är glad. Fortfarande är han enklare. Men skillnaden är inte lika stor…

Vagnen funkar inte längre, mer än några minuter.
Bärsele är inte hans förtjusning, det funkar bara korta stunder om man rör sig.

Så det är kånka, kånka, kånka. Skrik, skrik, skrik. Mindre tid åt storebror, som ju blir frustrerad, och som dessutom avskyr skriket.

Ja, han sover fortfarande bra på natten. Men det hjälper så lagom mycket under ändlösa timmar utan paus på dagen.

BVC-sköterskan frågar hur jag har det. De är ordentliga och frågar den här gången. Och jag svarar. Svarar att jag nog skulle vara nära att ge upp ibland – om jag kände att möjligheten fanns. Men det gör den ju inte.

Berättar att jag räknar timmar, halvtimmar, kvartar tills sambon kommer hem.

Det där är en varningssignal. För första gången i livet fattar jag att det där ju faktiskt är en av mina varningsklockor, som jag ska lyssna på: när jag räknar ner timmar tills jag får åka hem, eller får åka bort, eller tills tentan är över eller tills kommer och hälsar på eller sambon kommer hem, då är det något som inte är riktigt bra. Så kan man ju egentligen inte leva. Bita ihop och vänta på sedan. Inte leva i nuet. Bita ihop och stå ut och säga att man klarar det, för att man inte tillåter sig att ge upp.

Är jag där nu?

För så jävla illa är det väl inte?

Det funkar ju bättre den här gången. Mycket bättre, faktiskt.

Fast att det var värre förra gången betyder ju inte att jag ska ignorera det här nu, att det är OK att må dåligt bara för att det inte är så illa. Eller?

Vad som är så dåligt?

Det kan jag inte peka på. Det är ju bara jobbigt. Det är ju bara att jag biter ihop och står ut, för att jag ser att det är det enda val jag har. Uthärdar. Är duktig och klarar av. Genomlever.

Det har jag aldrig tyckt varit skäl nog att ge upp.

Jag inser nu att det är just då jag borde gett upp. Hoppat av utbildningar, sagt upp mig från jobb.

Eller överdriver jag?

Jag vet inte. Det har ju varit en jobbig vecka. Det har redan börjat vända, han sover aningens bättre igen.

Utvecklingsfas. Det skriker utvecklingsfas över det hela. Det blåser väl över?

Fast jag behöver bryta det hela lite. Bryta mitt mående. Även om situationen blir bättre, så minskar mina personliga reurser, min kraft att orka med.

BVC-sköterskan pratar sjukskrivning.

Sjukskrivning.

Tanken svindlar.

Ja, det är ju en möjlighet. Fast ändå inte? Funkar det alls för sambon att gå hem sådär mitt i terminen? Speciellt när han ändå ska vara pappaledig om inte så hemskt lång tid. Och dessutom inte har någon fast tjänst. Att plötsligt försvinna med kort varsel gynnar ju knappast hans läge…

Nej, så ska jag ju inte tänka. Och ändå ska jag det. Måste ju tänka på vad som ger bäst resultat på lite sikt…

Sjukskrivning?

Mår jag verkligen så dåligt?

Eller är det bara en tillfällig svacka?

Jag vet inte.

Gråter.

Gråter, tårarna flödar.

Det är bra. Bra att gråta.

Men jag känner mig förvirrad. Vet inte mycket.

Det enda jag vet är att jag kan inte ha en tillvaro där jag räknar timmar.

Ja, det måste han få, av att klappas eller buffas i baken i takt med musiken när man vankar och dansar med honom

Efter att ha tappat 20 kg sedan dagen innan förlossningen, så kan jag nu ha ett par av mina vanliga jeans. (Eller förmodligen två par, eftersom jag har ett likadant par till.) Underbart! Är så trött på för stora mammabyxor och halvkassa mjukisbyxor.

Jag fattar fortfarande inte hur de människor är byggda som kan ha sina vanliga byxor ända fram till (eller nästan ända fram till) förlossningen…

Jo tack, ganska bra.

Visst är det bökigt ibland. Vi har dagar då det är rejält besvärligt. Dagar när lillebror inte sover många minuter i taget och när storebror är konstant frustrerad över att mamma inte kan eller orkar göra något med honom. Dagar när det känns hopplöst att vara mamma, dagar som känns som att de aldrig tar slut.

Men det finns också mysiga stunder *kryss i taket*

Och jag är tacksam att när jag nu ska hantera två på en gång, så är det inte en bebis till av samma sort

För fortfarande är det så lillebror ibland kan sova ett par timmar i sin egen säng.
Och man kan gå ut och gå med hoom i vagnen när han är vaken, och han ligger och tittar sig omkring. Inte alltid, men ibland.
Han kan ligga på mage på en filt och jobba med att lyfta huvudet och tvärflina samtidigt
Han är mer harmonisk än vad storebror var i den åldern, det är helt klart. Plötsligt kan jag förstå dem som tycker det är mysigt med bebisar och dem som hinner massor. Även om jag huvudsakligen tycker det är jobbigt och inte hinner särskilt mycket. Men en bra dag kan det se drägligt ut i huset när sambon kommer hem Och då är det ju ändå så att jag får kånka och bära bebis ganska stor del av hans vakna tid. Men det är liksom inte på samma paniknivå. Bara lite krävande, inte hemskt.

Och vi har varit iväg och gjort saker i mycket större utsträckning än vi gjorde när Simon var liten. För det funkar, liksom. Inte funkar fantastiskt, men det går…

En annan märklig sak är att han gått från att bajsa många gånger varje dag till att bajsa ungefär varannan dag (ibland oftare, ibland mer sällan). Omslaget skedde vid ungefär en månads ålder. Med Simon var alla blöjor bajsblöjor fram till ungefär ett års ålder…

Nå. Jag skulle kunna skriva massor mer. Men det är inte det jag kommer att lägga min lediga tid på i nuläget. (Ledig tid på egen hand är trots allt en bristvara nu )

Sammantaget, i alla fall: vi har det OK. Den här gången är det i alla fall drägligt att ha bebis. (Hittills, i alla fall… *peppar peppar*)

Vid första anblick är de rätt lika. Inte bara utseendemässigt. Även lillebror har stark vilja och rejäla rösteresurser och tycks företagsam och stark för sin ålder.

Men lillebror är lugnare av sig. Lillebror sover en hel massa mer. Många timmar per dag. Och I SIN SÄNG! *kryss i taket* Och även de stunder som han inte sover, så är han mer nöjd än sin storebror: mer nöjd med att bara vara i en famn – som inte behöver röra sig konstant – eller till och med nöjd med att bara ligga och titta sig omkring.

Mycket märkligt. En helt udda upplevelse för mig

Det som tar mest kraft och energi är faktiskt storebror. Storebror som blir djupt förolämpad för varenda litet påpekande om att han inte kan hoppa och studsa nästan ovanpå lillebror eller skrika eller för den delen slänga sina saker omkring sig eller vad det nu än handlar om, oavsett om det rör lillebror eller inte. Storebror som tycker att vi bara tar hand om lillebror.

Dagen före förlossning: 90,6 kg
Tre dagar efter förlossning: 81,1 kg
Därefter minskande för varje dag. 8 dagar efter förlossning landade vågen på ca 75,5 kg, d.v.s. 2,5 kg över inskrivningsvikten.
Sedan har det hållit sig ungefär där.

Fast det innebär ändå att det är en bit kvar. Jag hade gått upp en del redan vid inskrivningen – även om jag inte vet exakt hur mycket.

Nåja, det känns i alla fall inte oöverstigligt

Vi visste ju att det skulle bli så.

”Vår” musikfestival, sommarens stora begivenhet och det sammanhang och ställe där vi träffades för nio år sedan, gick i år av stapeln den 12 juli.
Med BF den 11 juli visste vi att vi inte skulle kunna åka dit – inte riktigt läge att att befinna sig långt hemifrån om det drog igång, liksom. Och med facit i hand så hade det inte alls varit rätt att befinna sig på en äng i en skog ute i ingenstans den 11-12 juli. Inte alls.

Men det är ju förstås ändå besvärande att det verkar ha varit så synnerligen trevligt i år. (Och vi missade det ifjol också… )

Nåja, nästa år kommer vi!