Category Archives: Graviditeter och bebisar

Han sover huvudsakligen ganska bra nu. (Ja, bortsett från just för tillfället. Han är förkyld och har varit hemma några dagar – t.o.m. med någon sorts tendens till feber! Och han hade krupphosta en natt den gångna helgen Så de senaste nätterna har det varit stökigt och bökigt och krångla på mamma och bara mamma duger och ligga och sparka på mamma och krypa nära och upp på och in i, typ…) Han vaknar visserligen till flera gånger varje natt, men det brukar räcka med att man lägger sig bredvid honom en liten stund och klappar om honom och kramas, eller bär in honom till vår säng och lägger ner honom där, så somnar han om.

Amningen… är ganska begränsad. Max en gång på morgonen och en gång på eftermiddag kväll. Han vill egentlige gärna ha mer, men jag är trött på trasslet – han ligger inte still i famnen utan knölar och bökar för att få uta allt allt allt av det nästan ingenting som är där. Och får han bestämma så ska han upp och ha bröst när vi sitter och äter, och det vill inte jag, så därför säger jag nej, utom då eventuellt en gång strax efter att vi vaknat (de dagar jag är hemma så dags) och en gång ungefär när jag/vi kommit hem på eftermiddagen. Det funkar när jag är konskvent, typ.

För som sagt var, jag får ju inte äta själv annars. Eller, det får jag inte ändå. Sitter inte jag bredvid honom så kommer han rantades bort till min sida av bordet så fort han stillat sin värsta hunger – och sedan får jag knappt äta. Det är ibland en riktigt besvärlig strid, för det är bara jag som duger – vi kan välja på att jag låter honom vra hos mig och att jag äter klart när de andra är klara, eller att mannen tar J och J vrålskriker medan jag äter. Eller – och så gör vi ibland, att jag tar min mat och sätter mig i ett annat rum och äter. (Fast då skriker han ändå.)
Jag vill i alla fall ha bort amningen ur den situationen, och det har jag lyckats med nu… genom att amningen är bara när jag säger att det är OK.
(Fast nu när han varit riktigt förkyld har jag ammat några fler gånger. Både på natten – när han hade krupphosta – och på dagen, t.ex. för att få honom att somna igår. Men det är ändå enstaka gånger det rör sig om.)

Annars då?

Han pratar en hel massa. Många ord. Dagmamman tycker att han är tidig. Vet inte om jag egentligen håller med om det, men det kvittar. Det är kul att han kan uttrycka saker. Jag fascineras över hur många abstrakta saker han uttrycker. Ganska tidigt började han använda ”uppe” (först ”uppa”), både om saker uppe på en hylla och om oavnvåningen (ja, vi säger ”uppe”, som i ”pappa är där uppe” eller ska vi gå upp och leka med legot?”). Sedan kom ”ner” också.

Han har börjat sätta ihop till tvåordssatser också. Fast det kommer med ett markerat mellanrum, som för att förtydliga varje ord. Häromdagen påpekade han ”Mössa. Bilen.” Han skulle liksom bekräfta att hans mössa blivit kvar i bilen

Och han artikulerar väldeliga på en del ord. Uttalet har blivit viktigt, och han liksom verkligen betonar.

Ska vi iväg är han väldigt mån om att alla ska klä på sig ordentligt. Han pekar och talar om så att alla ska få på sig de vänetliga sakerna – ”mössa”, jacka (kan inte riktigt härma hans uttal) och ”kon”/”kona” (skor/skorna).

Han gillar bilar, men leker inte så mycket med dem. Gillar att bädda ner dockor i docksängen (ska göras noga) och köra runt dem (sängen har hjul). Älskar att sitta i sin soffa och läsa böxker. Eller sitta i soffan under en pläd. Älskar sin välling. Gillar att laga mat – både på leksaksspisen och riktiga spisen (och det senare funkar bättre nu). Älskar att balta vatten i diskhon och att borsta tänderna – läääääänge (d.v.s. han doppar tandborsten i vatten och stoppar den i munnen – repetera!). Sjunger gärna Lille katt och Blinka lilla stjärna.

Jag minns det från när Simon var i den åldern. Man hade hört talas om 2-årstrots – men så dök det upp: en kraftfull trotsperiod redan vid ett och ett halvt års ålder. Jag tror nästan jag minns den som värre än den ”riktiga” trotsen.

Och ja, där är vi nu. J är snart 1½ år.

Han har STARK vilja. Han blir fruktansvärt arg när han inte får som han vill. Kastar saker. Drar en i halsen och försöker ta stryptag. Skriker högt och gällt så det gör ont i öronen och man nästan tappar hörseln.

Han vill en massa. Han ska klättra på ALLT. Han ska ha telefonen. Han ska klicka på datorn och leka med musen. Han ska blåsa ut ljusen – även de elektriska.

Det är bara han, bara BARA han, som får köra dammsugaren. Ingen annan. Att försöka dammsuga är alltså ganska hopplöst just nu. Ja, det är jättekul att han vill dammsuga, och han är inte helt kass på det. Men han går inte med på att någon annan ska ha en åsikt om var det ska dammsugas, och ingen får ta dammsugaren ifrån honom.

Han ska laga maten. Ja, inte på leksaksspisen. På den riktiga. Han ska stå på en pall och vara med – nej, det är han som ska laga maten. Han ska röra i grytan. Han ska skaka på stekjärnet med köttbullar. Och man får inte ens hålla en hand om ryggen på honom där han står på pallen. (Jag klarar knappt av det – är rädd att han ska trilla ner, bränna sig etc – min man klarar det aningen bättre.) När han häromdagen faktiskt trillade ner från pallen så skrek han något vansinnigt, otröstligt – men det visade sig att han bara var arg för att han trillat ner och inte var kvar uppe på pallen.

(De har från grunden med sig en enorm tro på sig själva, våra barn. Att de inte skulle kunna allt ingår inte i deras världsbild. Att mamma eller pappa skulle behöva lösa vissa moment – att ens acceptera den tanken – har väl Simon möjligen nu börjat gå med på. Det är förstås prncipiellt bra, men gör ibland i praktiken många situationer ohållbara.)

Ovanpå detta har vi amningen. Och ja, nu börjar jag bli riktigt less på den.
När jag är hemma ska det ammas stup i kvarten, till leda. (Och han är mammig, mammig, mammig, klängig, klängig, klängig, klängig – och pappa duger inte alls.)

Jag tänte ju amma förbi dagmammestart och svininfluensa. Nu är vi förbi dagmammestart med 4 månader. Hela familjen är vaccinerad mot influensan, och jag har ammat igenom en omgång magsjuka gångna helgen. Visst, han kan fortfarande bli sjuk och amningen kan vara ett tillskott eller en bra livlina eller reserv om han blir riktigt sjuk – men jag kan ju inte fortsätta amma hur länge som helst av det skälet… sjuk kan han ju bli hela livet

Och jag börjar längta efter att få sova på nätterna. Jag har inte sovit en hel natt på läääääänge – åtminstone sedan långt innan han föddes.
Och länge var nattamningen inget större problem – han vaknade kanske varannan var tredje timme, skulle ha bröstet och somnade sedan om gott.
Så är det inte nu. Han vaknar oräkneliga gånger. Eller vaknar bara nästan – är inte helt vaken, men sover inte. Skriker, gnäller. Det är bara jag som duger – försöker pappa ta honom går världen under. Fast han är inte nöjd hos mig heller. Han vill ha bröstet. Många många gånger per natt. Somnar ändå inte om ordentligt.
Ibland får han en flaska välling på natten. Ibland hjälper det och han somnar om och sover sedan gott ett par timmar. Kanske är han hungrig? Men å andra sidan brukar han somna och sova ordentligt några timmar frampå morgonen (till största delen efter att jag gått upp ) oavsett välling, så jag vet inte.

Less på det är jag i alla fall. Det är nog snart slut på nattamning – kanske amning helt och hållet…? Men för att kunna ta den kampen måste jag vara mer utvilad, ha mer ork, inte vara så sliten. Och så blir det ju knappat nu Det är en så kallad rund cirkel…