Category Archives: Graviditeter och bebisar

Dricker kolsyrat vatten

Frivilligt, alltså. Vilket är fullkomligt bisarrt. Men jag är så less på den här törsten. Så less på vanligt vatten. Och dricker man något annat, så spär det ju istället på den där eländiga smaken i munnen. Så det här är det bästa alternativet jag kommit på just nu.

En dag till BF

Jaha.

Börjar nog känna att den kan få komma ut nu…

Jag kan ju inte precis säga att jag längtar efter förlossningen. Att ha skitont är liksom inget att se fram emot. Under förra förlossningen ville jag snarast dö… Och jag ser inte heller direkt fram emot sömnlösa nätter, blöjbyten, maratonamningar eller avslag.

Men ändå. Jag är rätt less på det här nu. Less på kroppen som inget kan och inget orkar. Less på att gå och vänta och inte kunna planera. Less på vakuumet.

Så på något vis börjar jag liksom ändå acceptera tanken på att det snart kan vara dags – och till och med tycka att det nog kan vara OK att det drar igång. Lika bra att få det gjort, så man kan komma vidare, typ

”Det ser ut som att magen liksom ligger utanför dig”

säger sambon.
Ja… det är liksom obegripligt att bebisen liksom ska ta sig ”tillbaka” in i min kropp för att ta sig ut, nu när magen liksom ligger utanför mig.

”Elefantiasis”, säger sambon när jag demonstrerar mina svullna fötter.

Annars inget nytt. Jag har en del sammandragningar, men inte mycket, inte påtagligt ökande.
Tillvaron är allmänt tråkig. Och det är alldeles för varmt.

Tröstlöst

Jag orkar nästan inget.
Sambon är fortfarande inte i skick efter magsjukan – hans ork tar slut snabbt.
Simon klättrar på väggarna och vill att vi ska göra saker med honom hela tiden.
Jag och sambon försöker få tillvaron att gå runt – laga mat, diska, tvätta, städa – samt att då och då göra någon insats som förhindrar att huset rasar och trädgården växer igen (mer). Och helst kunna vila lite mellan varven.
Simon stökar till. Vi plockar, samt påminner Simon om att plocka upp efter sig. Simon gnäller. (”Måste jag göra allt!?)
Mamma ringer för att ”kolla läget”. Ja, jag är fortfarande trött. Ja, sambon är fortfarande trött. (Underförstått också: nej, det har inte hänt något – mamma, du får nog veta det i så fall…)
Mamma säger ”Ska inte ni grilla?” Va? ”Ja, nu när det faktiskt är fint väder och så.”
Nej, mamma. Vi är trötta. Vi orkar knappt få det att gå runt. Ska vi dessutom ha krav från henne att vi borde grilla – för att hon tycker det? Fattar hon inte vad jag säger varje gång hon ringer: Jag är trött.

Om jag åtminstone kunde känna att jag kunde lägga det lilla ork jag har på saker jag själv vill. Inte på att konstant vara i konflikt med en rastlös 4½-åring. Det blir ju ingen ork kvar.

Vad jag vill just nu?

  • Jag vill inte föda barn
  • Jag vill inte ha fler barn att ta hand om – jag vill inte ha någon alls att ta hand om, mer än mig själv

Jag vill ha tillbaka min ork och min kropp. Kunna göra saker jag vill, utan att hindras av en medicinboll som lever som endosymbiont i mig. Eller av taskig blodcirkulation i benen. Eller denna evinnerliga trötthet. Jag vill kunna gå in totalt, timmar i sträck, för att rensa ogräs eller klippa häckar eller måla trädgårdsmöbler eller bygga något. Ge mig brädor, spik och hammare och ett projekt!

Less.
Vill inte.
Vill få vara mig själv, med mig själv.

Och vill ha en sambo som är frisk och har ork, och som jag vågar krama på utan att vara rädd att dra på mig sjukdomar jag inte vill ha just nu. (Han klagar över kli i halsen, och han nyser. Förkylning på gång nu också?) Någon som har ork att pyssla om mig lite. (Inte hans fel, jag vet.)

Sambon syster ringde idag igen. Nej, jag har fortfarande inte fött.
Tror de inte att vi ringer när det föds en bebis?

Jag hoppas verkligen att allt går vägen när det väl är dags. Jag skulle inte orka en graviditet till.

BM-besök 1 juli

Vikt: 90,4 kg
SF-mått: 37
Hb: 135
Blodtryck: 121/77
Fosterläge: huvud nedåt, ruckbart
Hjärtljud: 136

Inte så mycket att säga egentligen.

Bäddat spjälsängen

Och Simon har lagt dit några av sina gosedjur

Annars är det mest bara overkligt

Känns liksom helt orimligt att det när som helst kan vara dags för förlossning. Eller för den delen att vi sedan ska ha en bebis i huset.
Jag fattar det inte alls. Det är bara konstigt.

Hur gör man för att liksom ta till sig att det är dags?

Det verkar väl i alla fall

som att det ska bli ett julibarn

Och sambon mår lite bättre.

Bara elände :-(

Trodde sambon var på gång att bli bättre, men nu är han visst sämre igen Diarré, och så känner han sig febrig. Han har t.o.m. ringt sjukvårdsupplysningen – då ska det mycket till för hans del.

Och ja, jag tycker synd om honom. Fast som den själviska varelse så tycker jag mer synd om mig själv, som därmed inte kan vila så mycket som jag skulle behöva. Och framför allt oroar jag mig för att det ska smitta, för att jag ska åka på magsjuka jag med. Vill inte föda barn med magsjuka. Och jag vill ha en pigg, frisk sambo med mig på förlossningen när det är dags.

Dumma honom som går och blir sjuk NU! (Nej, jag vet att det inte är vettigt att tänka så, men det är så det känns, korkat eller inte.)