För övrigt så tror jag att jag faktiskt känner av sammandragningar ibland. Det är liksom inget påtagligt eller så. Men jag har väl snarast insett att ibland när jag känner på magen så är den påtagligt hårdare. Annars märker jag inte särskilt mycket av det. Det är inte direkt obehagligt, och absolut inte smärtsamt.
Det börjar kännas skrämmande när nu. Mindre än fyra veckor kvar. Vilket innebär att det mycket väl kan vara mindre än två veckor. Hjälp, hur ska jag hinna?! – Vad det är jag ska hinna? Tja, läsa lite om förlossningar igen. Eller snarast, läsa de noteringar jag själv gjort tidigare under graviditeten, när jag läst om förlossningar. Titta igenom mitt fölossningsbrev igen. Och titta på de papper om avslappning som jag fick när vi var på fölossningen och pratade igenom förra förlossningen – och se om jag kanske kan ge mig på lite av övningarna. (Känns inget lockande – jag avskyr egentligen avslappningsövningar.)
Och så finns det väl vissa praktiska småsaker kvar att fixa.
Och jag borde väl börja fundera på att packa BB-väskan – eller i alla fall fundera ut vad som ska ner i den.
Men framför allt så känns det liksom bara så fjärran. Så obegripligt. Jag fattar verkligen inte alls att det ska komma en bebis.
Och så vill jag hinna vila lite nu. Ta det lugnt och hinna komma lite i form (=bli mindre trött) innan det är dags att orka med en jobbig förlossning och sedan sömnlösa nätter.
På något vis har jag samtidigt väldigt svårt att ta in att det inte skulle ske just runt BF. Förra gången var jag nog med beredd på att det kunde avvika från BF (fast då var väl siktet mest inställt på risken/sannolikheten att gå över). Men eftersom Simon i princip tittade ut enligt tidsplan, så är det liksom det jag räknar med nu också. Jag försöker tala om för mig själv att det inte alls behöver bli så, men det går liksom inte riktigt in.
Det är liksom svårt nog att fatta att det förmodligen inte börjar med vattenavgång den här gången.
Och så har jag börjat oroa mig för det som kommer efter. Och då menar jag de fåniga småsakerna. Det här med att behöva vara så nitisk med hygienen varje gång man kissar i början. Jag tyckte jag var jättejättenoga förra gången. Och ändå åkte jag på någon skit sist, 12 dagar efter förlossningen, med feberfrossa och elände, och mådde riktigt riktigt dåligt. Jag har ju egentligen aldrig fått svar på vad som hände – de hittade inget när de undersökte mig (syntes inget på ultraljud), men jag fick i alla fall penicillin. Hoppas jag slipper sånt den här gången. Men det är svårt att slappna av och tänka att det ordnar sig… känns liksom som att jag måste vara ändå noggrannare den här gången.
Nå, det var ingen hemma (eller ingen som svarade).
Och jag tyckte att ja, det verkar väl vettigt, med tanke på sist.