Category Archives: Graviditeter och bebisar

Det är alltså mindre än 8 veckor kvar till BF.
Fast 8 veckor är ändå hanterligt. Inte skräckinjagande nära.
Det blir mycket värre när jag tänker på att det alltså mycket väl kan vara mindre än 6 veckor till förlossningen – även om vi utgår från bebisen håller sig till tidtabellen.

6 veckor!
Läskigt, liksom.
Det är bara en vecka längre bort än jag planerat att jobba.

I lördags var vi och pratade förlossning. Jag och sambon var alltå på besök på förlossningen, för att få fråga och undra och diskutera en del saker som vi undrade kring från den förra förlossningen. Satt med barnmorskan som förlöste den gången och drack te/kaffe och pratade. (Detta skedde enligt vårt eget önskemål.)

Det är självklart svårt att ge vettiga svar över fyra år efteråt, även med stöd av journal och CTG-kurvor (och hon var ju inte med på hela förlossningen), och än omöjligare att svara på om det blir likadant den här gången (med täta värkar i princip utan uppehåll och annat otrevligt). Men det gav faktiskt ändå en hel del med det där samtalet.

Jag har fyra niferex-kapslar kvar i den gamla förpackningen. Och så har jag köpt en ny 50-pack.
Det är 59 dagar kvar till förlossningen.
Med tanke på att jag ibland glömmer ta min järntablett, så torde detta räcka till BF.

Så hoppas nu att jag inte går för långt över tiden. Det är så förargligt att ha en nästan oanvänd ask med starka järntabletter liggande. En ask som håller till 2013

Jag är ju törstig, hela tiden och jämt.

Som ogravid är jag inte jätteförtjust i att dricka vatten, men kan tycka det är OK i mindre mängder.

Som gravid dricker jag däremot gladeligen vatten, vatten och mera vatten. Eller har i alla fall gjort fram till nu.

Men nu står det mig upp i halsen, både bildligt och bokstavligt.

Dels är jag trött på smaken. Less på den. Verkligen.

Dels börjar jag nå det där stadiet när det liksom inte finns plats för något i den ”vanliga” magen (magsäcken), för att bebisen och livmodern tar för stor plats. Mat går ändå ner bättre. Men vattnet är på något vis inte tungt nog att sjunka. Ja, eller det är så det känns Det känns som att vattnet stannar en liten bit ner i halsen. Och som att jag hela tiden är på väg att rapa eller kräkas upp det igen.

Rapar gör jag en hel del. Och känslan av vatten kvar i halsen retar kräkreflexerna lite smått. Det skulle inte behövas så mycket för att vattnet ska komma upp igen. I alla fall känns det så. Och det är ingen trevlig känsla.

Jag gick in till honom nu på morgonen, och sa, väldigt enkelt och rakt på sak: ”Jag tyckte det var en väldigt ful och olämplig kommentar igår. Så säger man inte.”

Och han bad om ursäkt!
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.”

Kryss i taket!

Så enkelt och så svårt…
Och jag slipper gå och gräma mig resten av livet över att jag inte sagt ifrån, inte markerat.

Visst, lite av ilskan sitter kvar i kroppen ännu.
Men i alla fall…

Kommentaren fälldes av en av cheferna på jobbet, när jag gick förbi honom nyss utomhus. (Han är dock inte chef för mig, ska jag väl poängtera.)

Jag var inte alls beredd, eftersom jag gick i andra tankar, så jag lyckades förstås inte klämma till med något bättre svar än ”Du tycker det, va?”.

Ärligt talat, så illa går jag inte. Ja, det är stundtals tungt, men inte alls så illa som hans kommentar låter påskina.

Och alldeles oavsett, så anser jag att kommentaren var långt över gränsen för vad som är OK. Låt vara om det hade varit sagt i en pågående diskussion, med en hög nivå av skämt och trams. Eller sagt av omtanke. Men bara på skämt, så där helt ”oprovocerat”, så tycker jag inte alls att det var OK. Faktiskt. Så säger man inte.

Jag behöver inga stödhjul. Det är jag helt säker på. Och jag tycker inte själv att det är ”pinsamt” att jag är tung – jag är gravid, det är inget konstigt.
Men tänk om kommentaren hade fällts till någon som verkligen själv tyckte att det var besvärligt att tittar konstigt på en när man är gravid?

Näe, så där säger man faktiskt inte. Rent principiellt. Det är inte OK att säga vad som helst till någon bara för att hon är gravid.

Imorse insåg jag att mina fingrar nog är en aning svullna. Lite grann utseendet av utspännt korvskinn.
Fast nu har det lagt sig en aning igen.

Igår plockade vi annars fram de tygklädda delarna av vagnen och monterade av tyget på de delar där så är möjligt, samt stoppade tygsakerna i tvättmaskinen. Det fanns en del märkliga fläckar här och var. Jag gissar på att det är katterna som klättrat upp i liggkorgen där den legat ovanpå garderoben…

Det är inte skönt att nysa. Det finns ingenstans för revbenen att bli av, så det känns som att de ska sprängas.

Inte så att besvären försvinner. Tvärtom. Precis tvärtom, faktiskt.

Det har varit så här så länge nu. Konstant trött. Konstant törstig. Ständigt obekvämt, ständigt andfådd. Dåligt minne. Korkad. Oengagerad och ointresserad. Stor mage, som är i vägen.

Det känns som ett normaltillstånd. Något jobbigt som jag tvingats vänja mig vid, som en kronisk sjukdom eller ett handikapp. Det är så här det är, livet, och det är så här det kommer att förbli. Jag kan inte se någon ände på det. Kan inte inse att det finns någon ände på det. Det är bara så här det är.

Nånstans under alltsammans vet jag ju ändå att det ska ta slut – även om jag inte kan ta in det. Det är ju den vetskapen som gör att jag inte misströstar totalt. För annars skulle jag nog bli deprimerad på riktigt. Så här kan jag liksom inte ha det. Och det är liksom bara vetskapen om att det ska ta slut som gör att jag står ut.

Men det är än mer omöjligt att ta till sig att därefter, när det här tar slut, så kommer det en förlossning – och därefter ett BARN! Det är liksom bara helt overkligt. (Och då är det ändå mer verkligt den här gången än när jag väntade Simon.)

Jag tyckte att törsten hade lugnat sig, åtminstone en aning. Men det är som att massagen satt fart på törsten igen. Som att den fått kroppen att släppa ifrån sig lite av den lagrade vätskan – och då är kroppen desperat efter att fylla på minst lika mycket igen.

(Och ja, jag drack rejält efter massagen – jag vet att man ska det.)