Category Archives: Graviditeter och bebisar

Igår var jag då slutligen på massage. Bara en halvtimme, för jag ville vara försiktig, ifall kroppen skulle reagera konstigt.

Hon fick lägga det mesta krutet på mina lår. Det känns liksom som att all trötthet och småont fastnar där.
”Det är lite svårt att få ordentligt grepp när det är så vätskefyllt”, kommenterade hon.

När jag klädde på mig efteråt, så tyckte jag faktiskt att byxorna satt en liiiten aning lösare om benen. Och jag tycker att mina nakna lår ser mindre ”utvällande” ut när jag sitter nu. Men det kan förstås vara bara inbillning

I alla fall gör låren någon mindre ont idag.

Ny tid om två veckor

Här stod jag för ett år sedan och drömde.
Nu är det ett vackert ultramarinblått rum, på en ovanvåning som det nästan hunnit bli en självklarhet att bo på. Plommonträdet utanför står åter i full blom. Och i magen ligger bebisen som ska bo i rummet.

Livet står inte alltid bara och stampar. Ibland går det framåt, nästan utan att man märker det

Förra helgen skruvade vi ihop spjälsängen och började plocka i ordning i det blåa rummet, som ska bli bebisens. Vi har sedan flyttat undan lådor, plockat fram bebiskläder upp till stl 62 och tvättat dessa, inventerat spjälsängslakan och tvättat, tvättat upp alla gamla tygblöjor, samt varit på Ikea och handlat diverse saker som inte finns kvar sedan sist: blöjhink, skötbädd, kudde, påse för bebissmutstvätt, m.m.

”Det är för tidigt!” hör jag förnufts- eller skrockröster i hjärnan.

Men på det hela taget känns det ganska bra att förbereda i tid. Det blir liksom lättare att koppla av på slutet om man vet att allt det där är fixat.

Dessutom så blir jag ju tröttare och tröttare. Eller mer och mer allmänt plågad, eller vad man ska säga det. Vem vet vad jag alls orkar om några veckor…

Det sägs att man ska undvika att svanka för att slippa det ryggonda. Fast själv tycker jag att jag får problem just när jag faktiskt av olika skäl inte ”kan” svanka. Till exempel när jag står och diskar och av utrymmesskäl inte svankar (för att magen inte ska sticka ut så mycket; magen är nämligen annars i vägen och gör att jag inte når disken…)

Jag kan ju tillägga att jag är mycket väl medveten om värdet av en god hållning. Många år av dansträning gör att jag mycket väl vet hur jag bör hantera ryggen i ”vanliga” fall. Men nu som gravid funkar ryggen inte alls på samma sätt…

Inatt råkade jag för övrigt ut för det där nattliga otrevliga igen.
Jag somnade som vanligt, men började drömma alltmer konstiga mardrömmar. Och sedan vaknade jag och mådde jätteotrevligt. Illamående. Konstig. Som gaser i hela kroppen. Så att jag inte alls kunde ligga ner, eller knappt ens vara, för detta illamående som uppfyllde varenda muskel i kroppen.

Den här gången hade jag inte ätit kål. Det närmsta, svårnedbrutna, jag kunde komma på var att det var färsk ingefära i maten. (Och den hade ju då kokt i en timme, och maten var inte stark.)

Den enda förklaring jag får ihop är att min kropp liksom inte får plats att göra sig av med gaser och liknande, för att det liksom är blockerat vid utgångarna. Jag får inte rapningar eller sura uppstötningar, och jag fiser inte – men jag skulle nog behöva det, helt enkelt. Och eftersom jag inte lyckas med det, så blir alltsammans (gaser och så) kvar i kroppen. Och då blir det så där konstigt ohanterligt i hela kroppen.

Jobbigt är det i alla fall. Sömnlösa timmar när jag måste sitta upp, mår illa och konstigt i hela kroppen. Tills det slutligen släpper och jag somnar av ren utmattning.

I tisdags skulle jag på glukosbelastning. Så i måndags kväll plockade jag fram informationspappren, för att för säkerhets skull kolla upp det här med från vilken tid jag inte fick äta, och, framför allt, dricka.

I pappren påpekades också att jag skulle äta normalt och på regelbundna tider tre dagar dessförinnan *hmpf* Ja, ja, allt är relativt, men helt perfekt hade kanske inte min matghållning varit den gångna helgen. Nåja, inte mycket att göra åt den saken.

Natten till tisdagen var hemsk. Jag vaknade på natten och mådde jättekonstigt. Mådde illa, det liksom pirrade och susade i hela kroppen, och jag ville kräkas. Antingen magsjuka på G, eller något jag ätit. Efter lite funderande kom jag fram till att det nog faktiskt kunde vara det senare. Jag hade ätit rejält med kålsoppa till kvällsmat. Normalt sett har jag inga som helst problem med kål, men jag har ju troligen märkt av det en gång innan under graviditeten. Som att kroppen inte klarar av lite extra gaser, för att den liksom inte kan göra sig av med dem.

Men jag visste verkligen inte var jag skulle bli av. Ligga ner och sova var inte att tänka på – fastän jag var fruktansvärt trött. Så jag gick och satte mig i en fåtölj med täcke om mig och försökte överleva – och med en plåtbunke bredvid mig för säkerhets skull.

Till slut somnade jag.

Och så vart det då morgon, och jag fick sitta där och plågas av hunger och törst när resten av familjen åt frukost ”Å, men du får ju snart dricka”, retades sambon.

Jo… Vid 8 var jag på MVC och fick dricka mina två glas glukoslösning med pressad citron. Inte precis vad jag var sugen på – men det gick ner, utan problem. (Eller var till och med OK. Är man desperat så är man…)

Men däremot var det ju inte vad kroppen ville ha. Var jag såsig i hjärnan sedan innan, så blev det inte bättre nu. Två timmar på soffan i väntrummet med en föräldratidning var nästan mer ansträngande än jag klarade av. (Även efter att alla undersökningar var klara och jag fått frukost i mig vid halv elva-elva så tog det ett antla timmar innan jag var människa igen.)

Hur det gick, då?

Jodå, allt är som det ska med mig.

Glukosvärden efter två timmar: 7,2 resp 7,4.

Övrigt:
Hb: 122
Blodtryck: 109/71
SF-mått: 29 (följer min kurva)
Hjärtljud: 132
Och BM tror att huvudet ligger neråt (fast hon påpekade att än så länge kan det vara svårt att känna säkert, eftersom huvud och rumpa är ungefär lika stora)

Så allt är som det ska. Det är bara jag som mår dåligt

Magen trycker på nerifrån. Brösten uppifrån. Mellan magen och brösten finns – ingenting. Jo, ett hudveck, som går in och sedan ut igen.

Revbenen ska sitta där också, men de får inte plats.

Magen försöker liksom lägga sig ”dubbelt”. Stoppa in sig själv ett varv innanför sig själv.

Jag får liksom nästan som kramp mellan mage och bröst på höger sida. Speciellt om jag sitter på tåg eller buss. Jag måste stå eller ligga eller sitta rak som en fura i ryggen (eller helst lite svankad) för att få plats. Tväront gör det

Igår skippade jag BH, för att minska på antalet saker som är ivägen i ”regionen”. Det gjorde liiite skillnad. Men jag inser att det är en skillnad som kommer att ”ätas upp” på några dagar.

Efter förra graviditeten hade jag problem, länge, i just det området. Konstiga muskelknutor, som att musklerna faktiskt gått sönder och läkt fel. Vården verkade inte ha sett nåt sånt innan, så jag slussades runt en hel del. Gick ett tag hos en sjukgymnast, som gav mig övningar och massage. Och så sakteliga blev det bättre.

Undras hur det blir efter den här graviditeten

Jag tog mina sista 25 mg sertralin i tisdags morse. Men varje morgon så får jag liksom tänka ett antal gånger ”Ja, och så var det tabletten. – Nä, just det, den ska jag inte ta.” Det är liksom knepigt med rutiner man haft länge – i det här fallet en bra bit över ett år. Typ en evighet. Och så ska man inte göra det längre. Känns liksom bara… skumt. Som att man glömt ta på sig skorna innan man går till bussen.

Annars?
Ja, jag vet ju inte.
Jag vet inte om de konstiga känslorna i ben och fötter och yrselkänslan (ibland gungar världen allt en aning)/känslan av lågt blodtryck beror på sertralin-”brist” eller på graviditeten.
Detsamma gäller min… eh… ”känslosamhet”.
Graviditeten är en fullt rimlig förklaring.
Sertralinutfasning är en fullt rimlig förklaring.
Eller så är det ”bara” något helt annat

Men ibland vill jag fanimej inte vara gravid. Ibland skulle jag göra nästan vad som helst för att slippa.

Och ibland önskar jag att jag inte hade alla dessa jävla kloka och förståndiga spärrar, som hindrar mig från att göra dumma saker. Ibland önskar jag att jag hade modet att svälja en burk tabletter eller hoppa framför ett tåg.

Eller att bara någon kunde tala om för mig att det är OK. Att jag inte behöver orka allt. Att det är OK att jag inte är perfekt, inte alltid räcker till.
En klapp och en kram. Istllet för en evighetslång diskussion om att ”du gör alltid si eller så” eller ”jag har det också jobbigt”.

Fan.
Ikväll vet jag inte var jag ska bli av. Eller om tårarna nånsin ska ta slut. Eller om jag ens vill att de ska det. För alternativet är tomhet. Då är tårarna mer sällskap.

Jag undrar om jag har fasligt lågt blodtryck. Eller snarast tendenser till blodtrycksfall. Det känns visserligen inte som det i så fall gjorde under förra graviditeten, eller som det brukar göra annars om man reser sig för fort. Men det är den bästa förklaringen jag kan komma på. En lätt känsla av att det gungar till och att jag kanske ska svimma. När jag går. Speciellt i trappor. (Vill inte svimma i en stentrappa!)

Och så har jag konstiga pirrningar i höger fot. Jag tror jag har nämnt det innan, som något som hänt enstaka gånger när jag går. Men nu är det mest hela tiden (ja, ändå bara när jag går).

Jag gissar på att jag samlar en del vätska. Och det trycker väl på på konstiga ställen.

Men det är inget kul att känna sig svajig.