Category Archives: Graviditeter och bebisar

bökade den faktiskt runt en stund här på förmiddagen

Jag tycker inte om att du har såna stillsamma dagar som idag! Jag vet, det är bara två dagar sedan du levde om som världens rövare, men nu har du varit stillsam igår och idag. Ja, jag känner enstaka fladder med långa mellanrum, men du VET ju att jag så lätt oroar mig Så, sparka nu till ordentligt!

Och tre månader till BF.
Samt inne i tredje trimestern.

Den hör ju nu, bebisen. Eller sedan ett tag tillbaka, till och med.
Och då ska man prata med sin bebis, och sjunga för den.

Det låter så fint och självklart. Men ack så omöjligt.
Förra graviditeten kunde jag liksom aldrig komma mig för det. Det kändes så fånigt.

Den här gången skulle det vara annorlunda, nu skulle jag ”våga”.
Åhå.
Men det känns precis lika fånigt den här gången. Om inte värre.

Alltså, jag har inga som helst problem att tänka på bebisen, eller att liksom gå och småprata med den – eller med mig själv, för den delen. Men jag gör det tyst. Inne i huvudet. Och det gör ju i praktiken ingen skillnad för bebisen. Att jag ”pratar” inne i mitt huvud gör inte att bebisen lär sig känna igen min röst. Den lär sig inte känna igen några melodier.

Men jag kan liksom inte förmå mig. Det känns så fånigt, så konstruerat. Vitsen är ju att barnet ska lära sig känna igen mamma – inte att jag ska spela teater för mitt barn och låtsas vara någon jag inte är.

Jag känner igen det sedan sist.
Först blir bajset mörkare, nästintill gråsvart.
Sedan, efter några dagar, kommer ränneskiten.
För nej, jag blir inte hård i magen av järntabletter. Tvärtom.
*spudderibudderiplutt*

Den här lilla bebisen är en periodare. Vissa dagar känner jag den mycket, både många gånger och ganska kraftfullt. Den knölar och bökar och har sig. Sedan kan det komma perioder på flera dagar då jag känner av den ganska lite.

Jag inser att det är ett mönster. I själva verket är det ju så den har gjort under hela graviditeten. Jag antar att den ligger och trycker långt bak mot ryggen de där lugna dagarna.

Det är ju inte så att jag inte alls känner den de lugna dagarna. Men enormt mycket mindre. Och ja, då nojar jag mig självklart Även om jag som sagt var ser att det ÄR ett mönster, som jag vid det här laget egentligen känner igen ganska väl. Oron kommer sig väl egentligen mer av ”hjärnan” (”jag vet hur det ska vara”, typ) än av en magkänsla.

Den här bebisen verkar i alla fall sammantaget vara betydligt lugnare än sin storebror. Och de flesta dagar känner jag att det nog är en ganska skön sak. (Dåliga dagara funderar jag på om det inte är så att jag hört att DS-barn är lugnare i magen…)

Jag har bara hunnit ta järntillskott i tre dagar, 100 mg om dagen. Kan jag verkligen redan känna effekt? Det låter ju omöjligt…

Jag känner mig i alla fall piggare. På ett ganska obestämbart sätt. Främst en känsla på jobbet: jag känner ”jomenvisst, det där kan jag väl fixa” istället för ”nej, jag orkar inte göra det där – eller det där – eller det där…”. (Detta trots att jag ha en aning ont i halsen och undrar om jag ska bli förkyld.)

Men men, det är väl bara en tillfällig topp Nåja, trevlig att ha någon sådan och inte bara tillfälliga dalar

Ja, det låter kanske inte som så mycket att jubla över Men det känns liksom bra att det faktiskt går i den riktningen. Med tanke på att det inte alls börjat sjunka på samma sätt som i förra graviditeten, så hade jag börjat undra om det alls ”tänkte” sjunka – eller om det istället skulle börja stiga.

Nu är det inte på något vis så att det sjunkit mycket. Det låg på 119 igår hos BM, men det är i alla fall mindre än innan, det är på väg ner. Och det innebär att jag faktiskt kan börja stoppa i mig lite järntillskott, och i bästa fall hoppas på at det gör någon skillnad för den eländiga tröttheten…

Övrig rapport från BM
Blodtryck: 109/71
Vikt: 84,6 kg (De bryr sig tydligen egentligen inte om att kolla vikten mer än två gånger under graviditeten numera, men jag tycker att när jag ändå är där så VILL jag kolla. Lika bra att veta, liksom.
SF-mått: 26
Fosterljud: har hon bara skrivit ua, men hon sa att de låg på ca 130-140. Inte så att hon räknade efter noga, med hon har väl rutin på det där, antar jag (och det är ju för övrigt inte så viktigt egentligen
För övrigt ville bebisen inte alls att vi skulle lyssna på hjärtat BM fick leta en lång stund för att kunna höra hjärtat på riktigt och inte bara navelsträngsljudet. Bebisen låg och tryckte i ryggen på mig Men till slut gick det – och då lät det så fint, så

Och så konstaterade vi att jo, lite vätska har jag nog börjat samla…

Urinet blev jag aldrig ens ombedd att kolla (jag vet inte om de helt enkelt är mindre nitiska under andra graviditeten?), men eftersom jag ändå behövde kissa innan vi gick, så kollade jag själv med en sticka. Inget protein, inget socker; pH ungefär 7.

Sammanfattning: allt väl

Alltså, det är inte det att jag förväntar mig att alla ska passa upp på mig – inte alls. Men någon sorts liten extra hänsyn vore trevligt.

När jag väntar på tåget, så är det nästan som att rökarna dras till mig. Så upplevde jag det aldrig som ogravid. (Och då gillar jag verkligen inte tobaksrök i vanliga fall heller.) Varenda morgon så är det en gubbe som liksom av en händelse ställer sig och bolmar på sin cigarett alldeles intill mig. (Nej, jag står inte på samma fläck varje dag.) Och jag flyttar mig, för att slippa. Nästa dag – samma visa…

Och folk knuffas och trängs, nästan mer nu när jag har en stor mage. Skulle det inte gå att visa lite hänsyn? Lämna lite mer plats runtom mig? Inte tränga sig på lika intensivt, inte stångas och knö fullt lika intensivt? Det är som att folk (okända människor, som alltså inte vet hur jag ser ut annars) tycker att jag ska ta lika lite plats nu, rent fysiskt, som när jag är smal och smärt. (Ja, jag har en stor och påtaglig mage. På jobbet får jag ideligen förklara att nej, jag ska inte ha snart, det är faktiskt mer än tre månader kvar. Så det är liksom inte så att det inte syns att jag är gravid.)

Och att någon skulle lämna sin plats på knökfulla bussar eller tåg – nej, det kan man visst bara drömma om. Däremot kan man få många konstiga blickar när man ser smått yr och illamående ut. Nästan mer som om jag vore ett fyllo än en gravid kvinna…