Category Archives: Graviditeter och bebisar

Ja, jag vet att det är alldeles för tidigt att ta fram bebiskläder. Men det är faktiskt inte därför – egentligen.

Jag håller på att sortera igenom en massa olika lådor. Man samlar på sig så mycket, och ibland måste man rensa igenom och se efter vad man verkligen ska ha kvar. Jag har t.ex. haft några rejäla omgångar av skolböcker och -pärmar av blandat kompott från låg-, mellan- och högstadium.

Näst i tur stod lådor med gamla barn- och bebiskläder. Och som sambon sa, de ska ju ändå sorteras, så varför inte nu? Bebis- och barnkläder har stoppats undan lite på slump, och det har kommit kassar tillbaka med utlånade bebiskläder, så det var en salig röra i lådorna, med blandningar av storlekar och så.

Nu ligger det högar på vardagsrumsgolvet istället, ordnade efter storlek.
Jag tror faktiskt jag ska ta och skriva upp vad som finns i respektive storlekshög, innan jag plockar undan det i lådor igen. Kan vara bra att veta vad som behöver kompletteras.

Dessutom skadar det inte att det luftas lite – en del av lådorna har stått ute i förrådet…

Ont… i baken. När jag går i trappor eller gör någon konstig rörelse. Äsch, svårt att beskriva.

Kommer rusande nerför trappen på morgonen. Siktet inställt på badrummet: jag behöver kräkas.
Kommer in badrummet. Upptäcker – i tid, tack och lov – att i vasken, där jag tänkt kräkas LIGGER EN KATT.
Flyttar katt.
Kräks.

Jag tycker magen krymper. Och det tycker jag inte om. Det gör mig nervös, minst sagt.

Jag vill ha massor av boxar och kickar och sparkar från magen, NU! Inte obestämt knölande en kort stund var fjärde-femte dag – som lika gärna kan vara inbillning – utan säkra, otvetydiga, övertygande sparkar, så att jag VET att bebis lever.

Moderkaka i framvägg är inget för mammor med ångesttendenser

och ändå kissa så lite?

Jag är törstig – jämt, jämt. Jag dricker mängder med vatten. Men jag tycker ändå inte att jag kissar särskilt ofta. (Och törsten försvinner inte… bara mildras.)

Var blir allt vattnet av, egentligen?
Javisst, jag svettas iblan på nätterna – men ändå?
Lagrar jag upp det i kroppen? Jag tycker inte att det borde göra det så tidigt, och när jag var på MVC i förra veckan, så tittade sköterskan extra på mina händer, just för att utesluta detta när vi pratade om min trötthet – och konstaterade at nej, det verkade inte som att jag lagrade upp vätska.
Gör jag det ändå?!?

För jag hittar ingen annan förklaring…

(Och ja, jag vet. Det var likadant sist…)

Det är väl bara att inse: tröttheten från förra graviditeten är här igen.
Det är det som händer med mig när jag blir gravid. Det är min krämpa.
Och det vore så mycket enklare om det var något konkret: högt blodtryck, lågt Hb, foglossning eller nåt sånt.
Men nej, jag är trött. Jag är bara trött. Och det kvittar hur trött man är, för det är ändå ”bara”.

Och det är bara att inse, att jag på något vis måste trappa ner. Jag kan inte fortsätta att jobba fullt ut (ens mina 80%) hela graviditeten ut. För då kommer jag att vara lika slutkörd den här gången. (Eller värre?) Jag måste ha ork kvar till sedan. Till förlossningen, men framför allt till det som kommer efter: bebistiden. Det är tufft nog ändå. Men det blir liksom inte bättre av att ha helt slut på all ork redan från början.

Jaha. Insikt. Men vafan göra nu då?
Sjukskrivning? Försöka bli sjukskriven för ”bara” graviditetströtthet? Ja, just det, det godkänner frikostiga försäkringskassan säkert! *ironi*
Och pengar måste man ju ha.
Dessutom är jag alldeles för trött för att orka dra i sånt där, att försöka klura ut ett sätt eller ens kolla vilken läkare jag bör vända mig till. Jag orkar inte. Det är liksom enklare att låta det rulla på en dag till och en dag till. Vissa dagar är det ju bättre – då går det att intala sig att det löser sig.
Jovisst. På nåt sätt löser det sig alltid. Förr eller senare. Eller mycket senare.

Jag vill ju vara rädd om mig själv. Men hur?

Vad är det för fel på mig?
Är det bara upplagrad trötthet?
Eller är det någon sorts influensa på gång? Fast då tycker jag det borde kommit vidare till ”nästa stadium” nu.

Har jag kört mig själv för hårt för länge? Alltså, inte så att jag jobbat oerhört hårt, tvärtom. Men jag har varit på jobbet hela tiden, så mycket som jag ska. Trots graviditeten och den därtill kopplade tröttheten, m.m. Inga sjukdagar p.g.a. illamående – så illa har jag inte mått. Och inga sjukdagar av annat slag heller. Förra graviditeten drog jag på mig varenda förkylning inom mils avstånd – den här gången har jag varit helt förskonad.

Men jag känner mig rätt slutkörd. Jag går nog till jobbet mest för att jag tycker att jag borde – för det är ju inget fel på mig. Men jag har liksom ingen energi. För några veckor sedn hade jag det, men nu är den väck.
Och jag behöver energi för att orka ta i de saker jag ska göra nu. Och då blir det ganska hopplöst. Att försöka bygga upp närtverk och ta nya kontakter, när jag inte alls orkar…

Jag TROR att det egentligen är saker jag tycker om att göra. Men så blir jag rädd. Biter jag ihop och intalar mig det nu igen? Vad tycker jag egentligen, om jag inte vore så förgjordat trött? Ja, det vet jag ju inte.

Kör jag sönder mig?
Kör vi sönder Simon, för att vi inte har ork?
Det känns som att jag lite tappar sammanhangen i livet…
Eller är det bara helt normal februaritrötthet?

Och så vill jag känna bebis sparka, så att jag åtminstone kan veta att h*n mår OK. För dit far tankarna också: Tänk om jag mår skit för att bebis mår skit. Tänk om bebis är död och ligger i magen och ruttnar…

Ja, jag ska gå och sova nu. Hoppas på att orken återkommer. Inte försöka tänka i för många steg framåt…

Jag vet inte vad det är med mig idag.
Det är inte bara den vanliga tröttheten eller bristen på ork och engagemang. Inte bara ”Jag är trött” och ”Jag ids inte”.
Jag orkar inte.
Idag klarar jag helt enkelt inte av att jobba. Har ingen kraft. Kan inte ens bita ihop och försöka göra enkla saker.
Det går inte.

Jag kan inte påstå att jag mår illa. Fast jag mår skit, på nåt vis.
Är inte snorig. Men har en tendens till konstig huvudvärk.

Men som sagt var, jag insåg att det faktiskt inte funkade att jobba. Efter att ha varit där ett par timmar och åstadkommit ingenting, så tog jag mig hem.

Har vilat en stund.
Ska försöka få i mig lite mat.
Sedan blir det sängen igen.

Igår eftermiddags, när jag satt på jobbet kände jag… rytmiskt boxande (?!) inifrån magen. På höger sida, strax ovanför navelhöjd.
Tydliga… boxar. Med i princip jämna intervall. Ganska tätt.
Med tanke på tätheten och taktfastheten och att det kom på samma ställe hela tiden, så tycker ”det sunda förnuftet” att det inte kan ha rört sig om sparkar. Snarast hicka, eller puls… Fast det kändes inte så.

Det kändes som att någon därinne låg och boxade rakt ut, på samma fläck, igen och igen.

Och då är jag ändå ”bara” i v 19…

Vi var ute i trädgården en stund idag, i det fina vårvädret. Och eftersom Simon ville vara kvar ute en stund till, så tänkte jag att jag kunde passa på och rycka upp lite av det värsta ogräset i örtagården.

Jag kan meddela att redan nu är det närt intill omöjligt att sitt på huk och rycka ogräs Hur ska det då bli längre framåt våren