Category Archives: Graviditeter och bebisar

Idag låg det på 130. Vilket faktiskt är högre (om än marginellt) jämfört med på inskrivningen (då låg det på 127). Trots att jag inte ens äter Mitt Val Kvinna den här gången. (Hade egentligen funderat på att skippa de rena folsyratabletterna nu och gå över till en Mitt Val Kvinna om dagen, men nu vet jag inte – det kanske är dumt…)

Sköterskan tyckte att, ja ja, vi passar väl på att kolla blodtrycket ändå när du ändå är här.
110/69. Vilket är lägre än på inskrivningen.

”Ska vi ta vikten också, så har vi gjort allt?” frågade sköterskan. Tja, det var väl lika bra.
79,4 kg (eller egentligen 80,4 och så ett kg avdrag för vinterkängor ). Det är 6 kg mer än på inskrivningen

Och så fick jag gå och kissa och kolla urinet med sticka också, när vi ändå var igång. Men inget avvikande där.

Så tyckte sköterskan att jag lika gärna kunde gå in till BM ett varv och prata vidare. Min ”vanliga” BM var inte där idag (det visste jag att hon inte skulle vara), så jag fick träffa den jag hade förra graviditeten.

Vi pratade om min trötthet och huvudvärk, om att alla värden såg bra ut, om att synen kan förändras/påverkas under graviditet, om att det ju kan vara bara hormonerna, om att jag i alla fall inte märkt något flimmer för ögonen, om att ja, jag dricker ordentligt, om att jag gärna får se till att äta lite och ofta, ifall det är blodsockernivåerna som leker jojo, och om jag självklart skulle fortsätta vara uppmärksam – om det blir värre får jag höra av mig och kanske träffa läkaren.

Och så undrade hon om jag ville höra hjärtljuden nu när jag ändå var där ”Ja, om du har tid”, sa jag

Enligt BM stökade bebisen runt ordentligt. ”Det känner du själv också, va?”. Nä, jag gör inte det Men hjärtljuden var som de skulle. Ungefär 140-144 uppskattade hon det till.

Ja, ja. Risken är väl helt enkelt att jag kommer att dras med den eviga tröttheten den här gången också
Men bebisen mår i alla fall bra Det är bara mamma som får lida

Ibland tror jag att jag känner nåt. Fast väldigt sällan och väldigt lite, och snarast allt mer sällan. Det går dagar emellan.
Framför allt tycker jag inte alls att det stämmer med hur det ”ska” kännas i början:

• inga fiskstjärtar som sprätter runt
• inga fjärilar
• inga bubblor som spricker

När det känns, så känns det snarast som att något knölar runt därinne. (Och det låter egentligen ganska rimligt när man har moderkakan i framvägg – tycker jag i alla fall.)

Å andra sidan så tyckte jag inte att det stämde med hur det ”ska” kännas (ja, alltså fiskstjärtar o.s.v.) när Simon låg i magen heller.

är en kofta från herravdelningen.

Det är en grön slätstickad yllekofta, med dragkedja fram. Jag köpte den för några år sedan, när jag hade tröttnat på att alla koftor på damavdelningarna slutade i midjan och lämnade ett dragigt glapp mellan tröja och byxor. (Så oerhört korkat, liksom! En yllekofta eller -tröja har man ju för att hålla sig varm – alltså ska den vara funktionell. Och då måste man alltså gå till herravdelningen!)

Det är alltså en kofta som går ner ordentligt om ryggen och magen. Men det är inte den största poängen nu.

Vad som gör det till en fantastisk mammatröja, är att dragkedjan även kan dras uppåt! När man dragit igen dragkedjan, så kan man öppna dragkedjan nerifrån, så att den är öppen nedtill men inte upptill. Utmärkt för en stor mage

I ärlighetens namn har jag två koftor till med samma typ av dragkedja, och båda dessa är faktiskt köpta på damavdelningen (men något år senare). Men den gröna yllekoftan är mest rätt så här års

Tyvärr har jag upptäckt (eller insett) ett problem med dessa fantastiska mammatröjor: man måste dra upp dragkedjan innan man kan öppna den nerifrån igen. Och att det är ett problem har jag insett just för att magen nu börjar bli ganska stor. Jag får redan nu dra in magen en aning för att kunna dra upp dragkedjan. Förr eller senare kommer den dag när jag inte kan dra upp dragkedjan alls

Hoppas det hinner bli vår innan dess, i alla fall

…och nu ökar den på för varje dag Idag, den kväll i veckan, som är ”min” och jag inte har något ansvar hemma, valde jag att gå tidigare från jobbet, åka raka vägen hem och gå och lägga mig. Efter att ha vilat (och stundvis sovit) ett par timmar samt tagit alvedon, klarar jag nu i alla fall av att sitta upp, men jag mår skit Jag orkar inget på jobbet, orkar inte ta itu med saker…

Jag hoppas att det handlar om sjunkande Hb, för då går det att göra något åt det. Jag kan inte gå så här i 5 månader till Jag har i alla fall ringt MVC och ska få komma och kolla Hb om några dagar.

Nå, jag kan ju konstatera att jag inte gillar att vara gravid, för att uttrycka det milt. (Överväger stundtals ord som ”avskyr”.) Nä, jag har inte drabbats av några allvarliga komplikationer, jag vet. Men jag tycker det är för jäkligt i alla fall

Idag har jag avvärjt den första ”klappa magen”-attacken. Rent fysiskt. En som, under tiden hon frågade när jag skulle ha, sträckte fram handen för att klappa magen. Jag lyckades ha min hand så att jag liksom föste bort hennes hand, och hon försökte igen, och jag avvärjde igen. Ruskigt irriterande, och samtidigt så pratade vi ju, så jag kom mig liksom inte för att avbryta och säga ifrån där i korridoren på jobbet; dessutom hade jag egentligen bråttom. Nå, jag lyckades i alla fall avvärja, vilket kändes ganska viktigt – till slut gav hon upp.

Men jag måste verkligen skaffa en sådan där tröja nu, med texten ”Rör inte min mage” eller nåt sånt.

Det gör lite ont, långt ner på höger sida av magen. Inte hela tiden, men då och då. Speciellt om jag rör mig efter att ha suttit stilla en stund. Jag antar att det är ligamenten.

En lagom sprallande bebis – det är vad som finns i min mage

Allting ser, enligt barnmorskans utlåtande, ut som det ska:
* Hjärta
* Hjärna
* Ryggrad
* Urinblåsa
o.s.v.

Den har armar och ben, knän, fötter och tår.

Moderkaka i framvägg.
BPD: 37 mm
AD: 36 mm
Femurlängd: 22 mm

Jag är enligt UL idag i v 16+4; nytt BF 11 juli.

Domedagen är här. Imorgon är det UL.

Är jag nervös? Nej. Jo. Nej, nervös är inte ordet.

Vad jag förväntar mig?
På ett sätt är jag beredd på alla möjliga ”utfall”:

• Inget levande foster
• Druvbörd
• Ett allvarligt skadat foster
• Ett friskt foster, precis lagom stort för sin vecka
• Två foster

Jag vågar liksom inte utesluta något, inte anta något. Inte ta ut segern i förskott. Jag vet inte, alltså är vilket som möjligt. Jag vill leksom ha beredskap för att hantera om det blir jobbigt, om allt är dåligt.

På ett annat sätt är jag inte alls beredd. Någonstans inombords har jag väldigt svårt att ta till mig att något skulle vara fel. Just att något verkligen skulle vara fel är liksom väldigt svårt att verkligen ta in. Nånstans räknar jag ändå med ”ett Hollywood-slut”, att det ska visa sig att allt är bra. Att jag oroat mig i onödan.

På något vansinningt vis förbereder jag mig för det värsta, för att därmed inte drabbas av just det. Ja, det är vansinne. Knäppt. Korkat. Men ändå.

Förra gången var min oro annorlunda. Då hade jag redan sett att det fanns levande embryon i min mage. Rutin-UL handlade mer om att kolla att allt fortfarande var bra – inte att få bekräftat att där fanns någon. Det jag oroade mig för var att en av tvillingarna skulle vara allvarligt sjuk/missbildad – hur skulle det då gå med den andra? Att en skulle vara död föresvävade mig inte just då. Det hade jag ju varit beredd på så länge i början, att det ofta är bara en tvilling som överlever, men sedan hade ju allt fortlöpt bra – jag hade slutat tänka på. Åtminstone tänkte jag inte på det då, inför rutin-UL.

Och så var det just det som hade hänt. Bara en tvilling levde.
Jag var inte beredd. Inte alls. Och ändå lite.

Den här gången har det gått så ”smärtfritt”. Inga blödningar. Nästan för bra för att vara sant. Jag har njutit av det – men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kanske just därför kommer att visa sig att allt är dåligt. Att den smidiga graviditeten i sig är ett dåligt tecken.

Jag har längtat efter och väntat på morgondagen. Räknat ner sedan jag fick tiden för sex veckor sedan.
Nu är det hotande nära.
En liten del av mig vill fortsätta att suga på karamellen. Så länge jag inte varit på UL, så är jag potentiellt gravid, potentiellt blivande tvåbarnsmamma. Imorgon förmiddag kan alltsammans förbytas i sorg. Jämfört med det är fortfarande ovissheten trevligare.

Och ändå inte. Tror jag.

Ja, klart jag vill på UL imorgon

Och ja, på något sätt är jag nog nervös

Jag har känt mig lite småmyko i vänster hand de senaste dagarna. Lite småpirrningar i fingrarna några gånger. Lite allmänt trött och… inte smådomnad, inte kraftlös, men… tja, något, framför allt i fingrarna.

Rimliga förklaringar:

• Simon lyckades trampa mig på underarmen när jag skulle resa mig från liggande på golvet för ett par dagar sedan. (Jag tror det var första gången jag kände av det…?)
• Jag spänner mig en massa – inte minst när det blåser kallt ute på morgnarna
• Jag sitter fel på jobbet. (Ja, jag har en bra stol – men man måste ändå sitta rätt.)
• Det är inte så konstigt att få lite allmänt småmyskoont när man är gravid.

Noja-förklaringar:

• Det är säkert whiplashproblemen som kommer fram nu igen av graviditeten! Då är det säkert kört och blir aldrig bättre!
• Det är säkert karpaltunnelsyndrom och säkert jätteallvarligt!
• Jag har säkert suttit fel så mycket och så länge på jobbet så att jag fått obotliga skador! (Mamma har haft problem med känselbortfall i armen, som kan bero på just det…)

Den där biten med whiplashen började jag för övrigt oroa mig för häromdagen, för första gången på länge. Jag fick syn på en tråd om whiplashskador och förlossning… Det där var ju en sak jag tänkte väldigt mycket på, då, när jag ”nyss” hade skadat mig. Oroade mig för om det skulle funka att skaffa fler barn. Hur det skulle funka med förlossning – borde man göra kejsarsnitt istället? Oroade mig för om graviditeten i sig skulle göra det värre. Oroade mig för om jag skulle klara av att gå och bära på en bebis.
Trots att sjukvården i princip trodde jag skulle bli återställd.

Jag har ytterst lite ont av det numera. Det lilla onda jag har kommer i huvudet – och har nog viss del i spänning. När jag spänner mig och oroar mig, så är det liksom en känslig punkt där det sätter sig och gör ont. Och ännu mindre av samma i nacken – eller om det faktiskt bara är vanlig nackstelhet (som man ju får av kontorsarbete).
Jag hade slutat oroa mig för det här med förlossningen. Tänkt att näe, varför skulle det vara någon fara? (Vilket jag för övrigt har för mig att sjukgymnasten sa redan den hösten )

Men så såg jag den där tråden… Och då börjar det ju mala igen. Borde jag dra igång en massa undersökande – prata med olika läkare, få en massa råd, väga för och mot, oroa mig…?

Egentligen gissar jag på att personen som startade tråden har mycket värre problem än jag. Säkerligen. Förmodligen är det inte alls relevant att jämföra.

Men det är ju så lätt att sätta myror i huvudet på sig själv – eller hur?

Förra graviditeten köpte jag inte en enda gravidtidning.

Jag menar, vad skulle jag med en tidning till? All information man behöver får man hos barnmorskan eller hittar på nätet. Onödigt att betala pengar till någon som vill tjäna pengar på det. Onödigt att lägga pengar på något man inte behöver.

Nu stod jag där i affären igår – jag var inne för att köpa frukt och knäckebröd, och fick syn på gravidtidningarna i tidningsstället.
Skulle jag?
Nä. Så onödigt. Så meningslöst.
Fast… jo. Ibland måste man komma ihåg att unna sig saker, hur onödiga de än är. Ibland måste man komma ihåg att göra saker som är trevliga, unna sig det som gör graviditeten till något mysigt. Inte bara illamående, trötthet och allmän vissenhet.

Så jag köpte mig en tidning