Category Archives: Graviditeter och bebisar

Igårkväll, när jag låg och höll på att somna, kände jag något i magen som kändes ungefär som att en tävlingssimmare gjorda en vändning vid bassängkanten.

I morse, när jag nyss vaknat, rest mig ur sängen och gått bort och satt väckarklockan på snooze, samt krupit ner i sängen igen och låg där lagom halvvaken, tyckte jag att jag kände en lätt ”smocka” i magen – som liksom kändes bekant från förr.

Kanske?

Eller så var det bara inbillning, så där i halvsovande tillstånd…?

Sex dagar till UL
Sex dagar till UL
Sex dagar till UL
Sex dagar till UL

Inatt drömde jag att UL-tiden blev flyttad… Jisses, vad frustrerande det skulle vara!

Jag har insett att det är rätt skönt (på vissa sätt) att vänta andra barnet, jämfört med första.

Förra gången hade man så mycket svåra saker att ta ställning till, så mycket saker som skulle fixas:

• barnvagn
• spjälsäng
• massor med babykläder
• och så vidare

Inte nog med att alltsammans skulle fixas – man hade egentligen ingen som helst aning om vad man faktiskt behövde eller hur man ville att sakerna skulla fungera. Det gjorde ju liksom inte besluten lättare, om man säger så.

Den här gången vet vi ju. Nog för att det inte rör sig om samma barn den här gången , så behoven kan ju vara något annorlunda, men vi vet ju i alla fall vad vi tycker är praktiskt.
Och dessutom har vi redan det mesta
Barnvagnen finns kvar; den kan nog duga den här gången också (även om vi köpte den begagnad).
Spjälsängen finns kvar (hoppas bara vi hittar alla hopsättningsprylar när det är dags )
Kläderna finns kvar. En del kan förstås behöva kompletteras, och en del har hunnit bli lite mer slitet av att kusinerna lånat det, men ”basgarderoben” finns, och så kan man ägna sig åt att köpa till det man vill

Fast babyskydd måste vi skaffa igen. Det gamla är sålt, men hade ändå känts på gränsen till för gammalt vid det här laget. Å andra sidan, den här gången VET vi som sagt var mycket bättre vad vi vill ha – det är inte en djungel utan mer ett urskiljbart utbud.

Den känns rätt bra

Jag känner lite grann att jag befinner mig i vakuum nu. Allting är i väntan på den 29 januari, i väntan på UL. Innan dess vet jag ingenting. Innan dess kan jag inte planera någonting.

Jag vet ju liksom fortfarande inte om det finns någon i magen! (Nej, jag känner inga rörelser. De där eventuella osäkra tendenserna till att känna något som kanske är något, de är försvunna sedan åtminstone en vecka. Jag vet bara att jag har en påtaglig gravidmage. Inget mer.) Och innan jag vet det, är det svårt att tänka vidare.

Innan jag VET kan jag liksom inte planera. Det skulle underlätta att kunna börja fundera – på allvar – på praktiska saker kring jobb och så: hur olika saker ska lösas när jag inte är där, och vad jag bör prioritera innan dess, och hur vi vill dela upp föräldraledigheten mer konkret, och så vidare. Och ja, visst, jag vet, det är inget som egentligen hindrar att jag tänker ut det nu, ändå. Inget mer än jag själv. Det tar emot. Jag vill VETA först. Ha en bekräftelse.

Kanske är där ingen i magen. Kanske är det ett MA. Kanske är det druvbörd.
Jag vet ju inte!

Väntan.
Vakuum.

Jag börjar tycka att jag varit duktig länge nog nu.

Nio dagar till UL. Det är inte så länge. Och det är en hel evighet.
Jag gillar inte att leva i vakuum, i ovisshet, i väntan på att få veta. Jag har svårt att leva aktivt under väntan. Det tenderar att bli en ickeverklighet.

Jag är ändå imponerad över hur bra jag klarat det. Men nu börjar jag bli frustrerad…

I mars 2003 fick jag missfall.

Jag tror det började den tredje mars, en måndag. Det började i alla fall med bruna flytningar.

På tisdagen ökade de och övergick till rött och små blödningar.

Jag oroade mig förstås, hoppades att det inte skulle vara missfall, men kände mig ganska liten och ynklig och orolig I min oro hade jag inte ro att sitta kvar på jobbet dagen ut – jag måste hem. Så jag gick en eller ett par timmar tidigare än vanligt, och jag lyckades även få sambon att gå hem samtidigt så att han skulle kunna finnas och ta hand om mig, finnas där med mig i oron.

På vägen till tåget köpte jag med varsin semla till oss. Jag tyckte vi behövde det. något gott, något trevligt, något positivt.

Senare, hemma, började det blöda alltmer. Rädslan och oron övergick mer till sorglig insikt.

Jag har inte haft några problem med semlor efter det. Jag har fortfarande tyckt lika mycket om dem som innan. Men varje år har semlorna fått mig att minnas den där tisdageftermiddagen. Inte så att det varit plågsamt att minnas, det har egentligen känts ganska OK, som en kontakt bakåt i tiden, ett sätt att inte glömma, ett sätt att ha det med mig vidare.

Men jag har ju inte sedan dess faktiskt varit gravid under semmelperioden.
Förrän i år.

Jag har inte ätit någon semla än i år.
Det har inte riktigt varit dags ännu, egentligen. Men nu börjar det bli det. Och då inser jag, att någonstans tar det emot.
Inte så att jag tror att jag kommer att få missfall av att äta en semla Men det tar liksom ändå lite emot, på något märkligt sätt.

Skumt sånt där…

Jag vaknade inatt – klockan var kanske 1? Hade konstigt ont i magen. Mådde konstigt illa. Kändes skumt i hela kroppen… Kändes inte alls bra

Något fel med ”magen” (bebis)? Missfall?!?
Kräksjuka på G?
Matförgiftning?
Eller något annat?

Gick ner till toa. Kändes verkligen som att nu håller jag på att bli riktigt dålig. Det kändes liksom i armarna, på något vis. Jag var beredd på allt från kraftiga blödningar till kaskadkräkningar och ränneskit.

Inga blödningar, i alla fall.
Ingen diarré heller. Men en rejäl omgång fisar.
Och sedan kändes det som att jag skulle kräkas. Fick hela alltet, med susningar i huvudet och öronen, kallsvettning… Kändes ännu mer i armarna (svårt att förklara). Fast sedan kom det av sig, lugnade ner sig lite. Som att det inte var dags att kräkas riktigt än, utan om en stund.

Jag bad sambon bädda åt mig på soffan, så att jag skulle ha närmre till toaletten och inte smitta ner honom om det nu var kräksjuka, och ställa fram en hink åt mig ifall att. Vilket han okså gjorde. Jag la mig på soffan, och det lugnade ner sig en stund.

Sedan ökade det på igen, sus, illamående, magont… och jag satte mig upp en stund och undrade om det var dags att rusa till toa. Men efter en stund lugnade det ner sig såpass att jag kunde lägga mig ner igen.

Sedan somnade jag – och sov nog ganska gott, tror jag. Var lite extra trött i morse, men inget mer. (Jo, jag ”gravid-kräktes” en omgång på morgonen, men det är liksom en helt annan sak.)

Jag undrar så vad det var.
Var blodpuddingen igårkväll för dåligt stekt?
Var lingonsylten – som stått i matkällaren läääääänge – dålig?
Eller var det bara en effekt av att jag hade ätit en hel del rå vitkål?

Läsigt var det, i alla fall. Jag var verkligen övertygad om att jag var rejält sjuk, på ena eller andra sättet.

Hallå, du där inne, hur är det med dig? Är allt som det ska? Mamma oroar sig…

Fast inte lika bedövande. Mer som ”normal” trötthet eller vad man ska säga.

I tisdags var jag för övrigt uppe till nästan elva på kvällen, och var sedan ändå inte sömnig nog att somna direkt. Så kanske är det fortfarande trötthet efter den kvällen som sitter i? (Nä, i vanliga fall är elva inte sent att gå och lägga sig, men nu under graviditeten är det nästan extremt sent )

Vad jag gjorde så sent i tisdags? Å, jag batikade slutligen en tröja En gammal mammatröja, som legat färdigvaxad för att batikas sedan någon gång i november En av de mammatröjor som ser ut som en helt vanlig topp, men som går att töja ut ofantligt över magen Jag har faktiskt fortsatt använda den i princip hela tiden mellan graviditeterna också – det är en bra tröja. Men den började se lite småtrist ut, så jag ville göra den lite roligare. Gul batikfärg på blå tröja – nu är den grön med blåa krumelurer

Jag satte mig för att börja titta igenom resterande kläder i stl 80 i Simons gamla lådor. Bodysarna är redan framtagna, men jag ville pejla läget på övrigt – byxorna behövs ju snart.

Men det är rätt mycket som nog inte riktigt funkar att använda. Eller det behöver nog kompletteras, i alla fall.

Man skulle ju kunna tro att det är årstiderna som gör att det inte funkar. De är ju trots allt födda på rakt motsatta årstider. Men ”problemet” är snarast att Jonatan behöver de stora storlekarna tidigare. Han är inte längre, men tjockare. Bland byxor i storlek 80 har vi rätt mycket typ ”grova” jeans. Det är kläder Simon använde när han var runt året och ett tag efter det, hade lärt sig gå och så. Det funkar inte riktigt till vår 6-månadersbebis En del av det kommer han att kunna ha, men annat kommer att vara urväxt innan det är funktionsmässigt relevant

Simon har ritat en bild på den kommande lillasyster/lillebror:

Jag hade inte tänkt köpa några fler mammakläder just nu. Jag tänkte vänta två veckor till, förbi UL, så att jag vet att där verkligen finns någon. Ja, eller i alla fall skulle jag inte köpa något dyrt. Lite underkläder och möjligen någon tröja.

Men så fick jag syn på den där klänningen.
Och det jag tänkte eller kände var inte bara ”ja, den där ser ju bra ut” eller ”ja, en sådan behöver jag nog”, utan mer ”ja, men precis så!”.
Nej, jag skulle inte ha den. Inte nu. Jag skulle vänta till om två veckor. Säkert finns den kvar då med.
Men hur det nu var, så kom jag in i provhytten.
Och hur det nu var, så köpte jag klänningen.

1500 kronor!
Jag vet inte om jag någonsin köpt något så dyrt i klädväg till mig själv tidigare.
Jo, en fjällrävenjacka och ett par vandrarkängor, som nog vardera kostade i den storleksordningen, köpte jag under min biologistudietid. Men det är liksom skillnad…

1500 kronor för en mammaklänning!

Den är i 100% lin. Jane Wikström.

Hördudu lill* i magen, nu ser du till att leva och må bra, när mamma köpt en så dyr klänning! *hytter med fingret