Category Archives: Graviditeter och bebisar

När jag väntade tvillingar, så bestämde vi oss för att ta en ”väntabarnförsäkring”. Alltså inte bara gratisförsäkringen, utan den som kostade pengar. Tvillingar innebär ju större risker, så det kändes liksom vettigt.

Vi kom dock aldrig så långt som att skicka in lappen innan rutin-UL i v 18. Och då visade det sig ju att det bara var ena tvillingen som levde Men då kändes det liksom som att vi skulle ha försäkringen ändå. Det kvarvarande fostret var ju inte mindre viktigt, mindre värdefullt, för att det bara var ett och inte två. Så det blev försäkring i alla fall.

Ungefär samma resonemang fortsätter vi på nu. Det här barnet är ju självklart inte mindre värt än Simon. Och vi kan ju inte gärna börja vara orättvisa mellan syskonen redan när det minsta är i magen

Så nu ligger lappen om VäntaBarn-försäkring ifylld, redo att postas.

Jag tror tröttheten börjar släppa *peppar peppar*

I alla fall har den här veckan, trötthetsmässigt, varit dräglig. Eller snarast från i onsdags, ungefär, tror jag. Det var nog ungefär då det började så smått.

Jag orkar saker.
Jag kollapsar inte av trötthet innan Simon somnat.
Jag kan ställa mig och diska på kvällen och känna att det faktiskt är rätt OK.
Jag orkar vilja göra saker.
Jag har till exempel orkat tycka saker är kul/intressanta på jobbet – eller inte bara suttit där med känslan av att jag ska bita ihop och orka den här dagen också.
Jag sätter igång en tvättmaskin eller hänger lite tvätt ”bara så där” – inte med gigantisk viljekraft, utan för att jag kan ju lika gärna…

Idag har jag börjat röja i allrummet på vinden. Bära ner överblivna brädstumpar, sortera verktyg, o.s.v. Det har jag egentligen velat hur länge som helst, men liksom inte orkat/itts. Nu bara satte jag igång. Visst, den fysiska orken räcker inte lika länge som normalt – det märks att jag är gravid, och jag har väl dessutom ”dragit på mig” dålig kondis – men i övrigt så funkar det.

Hoppas det håller i sig. Jag vågar inte lita på det än Men tro mig, jag har njutit av att känna mig levande de här dagarna

Jag är mjölkälskare även i vanliga fall. Mjölk är standarddryck till maten härhemma – jag tycker fortfarande det är lite konstigt med folk som tycker att det är konstigt med vuxna som dricker mjölk

Men nu är det UNDERBART gott med mjölk. Och jag kan inte dricka mig nöjd.

Kanske hänger det i viss mån samman med att jag är väldigt törstig. Och vatten smakar mig inte så himla gott för tillfället. Eller inte alla gånger, bara en del.

Men det är nog inte bara det. Mjölk är ju GOTT!!!

Två gånger den här veckan har jag gått och köpt en 3 dl-mjölk på vägen till jobbet. Egentligen alldeles för lite – men en hel liter kan jag ju inte riktigt klämma rakt av (eller om jag bara inte kan med att göra det ).

Nä, nu kanske jag ska gå och ta mig ett glas… mjölk

Det känns så, i alla fall. Jag tycker den är mindre nu än för några dagar sedan. Mindre påtaglig. Och byxorna känns lösare.

Jag antar att det kan vara frågan om att magsvullnaden lägger sig…? Mens det känns ju inte riktigt bra ändå Kombinerat med minskat illamående och, faktiskt, något minskad trötthet.

Ja, jag vet. ”Läskiga fasen”, eller hur?

Bara två och en halv vecka till UL
Bara två och en halv vecka till UL
Bara två och en halv vecka till UL
Bara två och en halv vecka till UL…
*mässar mantra*

Ganska stor del av tiden, sedan många veckor tillbaka.
Ingen särskild smak, mest bara… ofräscht. Eller otrevligt. Eller… jag vet inte.

Vissa dagar borstar jag tänderna flera gånger extra, för att bli av med det en stund.

Häromdagen föll jag till föga och köpte mintgodis och knaprade – mintsmaken döljer det bra.

Det är väl liksom bara en graviditetsgrej.
Bara ytterligare en av alla de där små irriterande sakerna.

Ikväll har jag ont. Annars har jag nästan inte haft det. Men nu har jag ont på vänster sida. Först kom det långt ner i vänstra sidan av magen, sedan även längre upp. Det kommer och går.

”Ligament som tänjs och livmoder som växer”, säger mitt sunda förnuft.
”Aaaaahhh! Tänk om något är fel! Tänk om det är början på missfall!” säger min oro.

När jag gick till jobbet igår, efter två veckors julledigt, var det med inställningen att inte längre hemlighålla. Det är svårt att hävda att det inte syns

Jag tror inte att jag fick en enda kommentar igår. Många var fortfarande lediga, och de som var på plats hade väl fullt upp med att läsa ikapp mejl och annat. Och jag satt mest på mitt rum, och gick innan eftermiddagsfikan.

Idag har frågorna kommit Inte öppet. Men de flesta som haft möjlighet att prata med mig på tu man hand/ostört har på något vis kommenterat min mage eller kommit med frågor

Bara trötthet/omställning till att börja jobba igen?
Hormoner?
Eller sjunkande Hb?

Sedan har det varit sämre.

Bussen körde förbi mig, en bra bit, men stannade längre fram och väntade – vilket innebar att jag fick traska på i raskt tempo på den hala vägrenen

Tåget hade bara ett tågset (normalt är det två vid den tiden), så tåget var proppfullt, överfullt… Jag fick stå upp nästan hela vägen, i trängsel och värme. Jag var rätt nära att både svimma och kräkas

Ingen bra början

Är sååååå trött…