Category Archives: Graviditeter och bebisar

Det är oftast på morgonen jag kräks. För jag kräks när det är tomt i magen/när jag ätit för lite, och det är oftast på morgonen.

Igårkväll kräktes jag på kvällen, för andra gången den här graviditeten. Ja, jag hade nog ätit för lite. Och när jag gått och lagt mig, så låg jag på rygg en stund, vilket jag tror förvärrade det hela, så plötsligt tog illamåendet helt över. Som tur var hade jag en rostfri bunke ståendes vid sängen… för jag hade inte hunnit därifrån, om man säger så…

Kräkningar på kvällen innebär att magen inte är helt tom, utan bara nästan. Det blir mycket surare och otrevligare och mer ansträngande då

Magen växer. Det är ju ett tag sedan förra graviditeten, men jag tycker att den är större än motsvarande vecka då. Inget konstigt i det, magen brukar väl bli stor fortare med andra barnet. Men… förra graviditeten väntade jag fortfarande tvillingar vid den här tiden. Stundtals undrar jag om jag gör det den här gångn också…

Annars har jag börjat känna efter Med Simon kände jag rörelser sent. I v 19+6 kände jag något som kaaaaanske var fosterrörelser, och i v 20+1 kände jag något som jag var rätt säker på (och som jag i efterhand kan bekräfta var det). Men innan v 19+6 kände jag inget som jag vågade särskilja från gaser i magen.

Nu ligger jag ibland och känner efter. Och ibland tror jag att kaaaaanske. Men de mer distinkta sakerna är nog säkerligen gas. Däremot så har jag någon mer odefinierad känsla, som jag liksom inte alls kan beskriva – det är liksom nästan bara en känsla. Ibland tror jag – och ibland tror jag inte

Och också den känslan får mig att fundera. För ibland är det en bra bit åt höger, och ibland en bra bit åt vänster. Jag tycker att om det skulle vara bara en – och den är ju inte så stor ännu – så borde jag känna det mer i mitten.

Men jag vet inte…

Nåja, tre och en halv vecka till UL. Då får jag veta hur många levande det finns i min mage: 0, 1, 2 eller fler

En anekdot från för några dagar sedan.

Simon står och tvättar händerna. Jag kommer in i badrummet för att jag behöver spotta ut tandkräm (jag håller på att borsta tänderna), och jag ber Simon – genom tandkrämslöddret – att flytta sig lite, så att jag kan spotta.

Simon flyttar sig snällt. ”Du får kräkas också, om du behöver det, mamma.”

Ja, jag får väl lita på att det är det, även om jag själv missade tolvslaget. Efter måååånga timmar i bil, för att fira nyår i norra Småland, så slocknade jag vid 21.30-tiden på nyårsafton. Jag bad smabon väcka mig till efterrätten, men när han kom och gjorde det, ville jag bara sova vidare; jag bad honom skåla i ett glas för mig också när det väl var dags.

Annars drömde jag om blödningar den natten. Att jag hade blödningar, och därför skulle äta någon sorts allergitabletter… och katten hade viss samma poblem och fick samma medicin. Mycket snurrigt…

Efter en lika lång bilresa tillbaka igår, genom snöfall, så känner jag mig rätt mör. Att sitta stilla i en bil länge gör inte precis några underverk md mina rapningar, om man säger så

• Illamåendet har minskat, fast jag kräks nog ändå lika ofta på morgonen.
• Tröttheten har varit bättre några dagar – och sedan förvärrats igen. (Jag såg på TV till 23.30 i lördags, och igår var jag totalt knäckt.)
• I övrigt känner jag mig rätt mörbultad i kroppen, men det är nog mest för att jag skulle behöva en hel massa massage, men väljer att låta bli. Stela muskler kan få en att känna sig rätt ledbruten. (Och så blir man stel i nacken av att kräas… )

Och så tror jag att mardrömmarna har minskat. Annars har jag haft ett antal veckor nu med långa, konstiga drömmar på nätterna. Otäcka, konstiga, detaljrika – och som jag minns efteråt… Och jag har svettats kopiöst på nätterna, så att man nästan kunnat vrida ur pyjamasen… Men det har som sagt var lugnat sig lite nu.

Jag vet inte om jag blir mest arg på mig själv för att jag inte lyckas låta bli att göra saker jag vet kommer att göra mig rädd, eller om jag blir mest arg för att jag blir rädd.

Jag skulle sätta ihop en plantorkställning. Plaströren bråkade med mig, så jag tog stöd mot nedre delen av magen med rören när jag skulle ta i lite extra och trycka ihop dem.

Jag tryckte alltså ett plaströr ganska hårt mod nedre delen av magen.

Dumt.

Ja, jag vet. Jag har hört tusentals gånger: ”den ligger så skyddad därinne”, eller, som sambon uttrycker det, ”om det vore så känsligt så skulle vi människor inte finnas, det skulle aldrig födas några barn”.

Men ändå.
Tänk om.
Fan, tänk om jag skadat eller dödat mitt barn.
Katastroftankar…

Nu efteråt gör det lite ont där. Vilket självklart oroar mig.
Blä.
på mig själv.

Nu kan jag inte längre få på mig vanliga jeans när de är tvättade – inte ens de som faktiskt ”normalt” är lite lösa i midjan och som alltså funkat lite längre. Så på annandagen begav vi oss till rean, och jag köpte ett par mammabyxor – som jag sedan åkte raka vägen hem och satte på mig

Annars känns det lite smådeppigt i största allmänhet. Inget särskilt, egentligen. Men när man mest varit trött och illamående och inte orkat något på hur länge som helst och inget känns kul för att man mest bara mår dåligt, så blir det till sist ganska eländigt. Och sambon blir förstås slutkörd och oinspirerad, eftersom han drar den tunga lasset för tillfället och får göra massor eftersom jag knappt orkar. Och Simon är snart fyra år och tycker allt är tråkigt och vill att allt ska göras som han vill. Och mitt i detta försöker vi orka ta hand om ungefär ett halvår av upplagrad oordning – saker som borde ordnats och fixats och grejats med för länge sedan men som nedprioriterats.

Utanför fönstret har vi ett kallt decemberregn och blåst…

Jag vill så mycket.

• Jag vill(e) julpyssla med Simon (och han med). Jag hade skaffat hem saker från Panduro. Men jag orkar ju aldrig. En tomte har det blivit – knappt färdig
• Jag skulle batika en gammal mammatröja och en tröja till Simon. Jag började vaxa (vaxbatik) redan ungefär samtidigt som vi började försöka… och efter några veckor (med liten insats varje vecka…) så var vaxandet klart. sedan har tröjorna legat – och väntat. Jag orkar inte batika.
• Jag ville göra julkorv. Det är inget måste, men det är KUL. Kul att göra egen korv, kul som projekt och tradition. Kul att själv bestämma hur den ska smaka. – Självklart har jag inte orkat.
• Jag skulle skicka julklappar till släkten i Frankrike. Inget stort, men ändå. Känns liksom rimligt när vi ”våldgästat” dem ett par veckor i somras. Har jag orkat? Nä. Inte ens sätta foton på Simon i ramar och få iväg har jag orkat.
• Jag ville göra julgodis! Det är inte mycket godis jag gillar, men de där klassiska julgodisen vi brukar göra, dem gillar jag.
• Jag vill städa, få ordning, plocka bland viktiga papper, sätta in saker i pärmar, plocka i ordning på vinden, etc etc. Få lite ordning omkring mig och därmed något mer ordning i mig. – Orkar inte.

Trött.
Jävla trötthet.

Eller, ja, sambon fick leta fram den.
Så nu ligger mammakläderna i tvättkorgen för att fräschas upp. Känner att det börjar bli dags – det är inte så många vanliga byxor som funkar…