Category Archives: Graviditeter och bebisar

Jag har nog försökt ringa ultraljudsbokningen sedan jag skrev förra inlägget Först var det bara meddelande om att de inte kunde nås just nu. Sedan från ca 14.30 var de tillfälligt ute till 15, sedan inget svar, sedan upptaget… och så nyss kom jag fram

29 januari kl 9.40

Inskrivning är en ganska konstig grej. Så mycket information, så mycket papper, så mycket prat – och ändå känns det mest tomt. Eller som en tjuvstart. Man vet ju ändå ingenting. Man vet inte om det verkligen finns någon därinne. Det känns lite som att spela teater eller nåt.

Och jag kommer därifrån med känslan av att ha missat att säga något. Fick jag saker att låta bättre än de är? Borde jag varit tydligare med att ångesten faktiskt ibland är påtaglig – alltså, den allmänna ångesten, nackångesten och så vidare. Var jag för överslätande med att jag faktiskt ibland känner av nacken? Eller var jag tillräckligt tydlig?

Borde jag redan nu tagit upp hur jobbigt jag hade det i början, när Simon var liten? Eller lät jag liksom för lättsam när jag pratade om hur tyngande amningen var? Borde jag pratat mer om att jag verkligen upplevde förlossningen som fruktansvärt jobbig?

Och jag nämnde inte att jag tagit några Novalucol nu i början av graviditeten. Visst, de är OK att ta, men det skulle väl ha förts till protokollet?

Och varför sa jag inte ifrån tydligare om de saker där jag hade en annan uppfattning? Varför protesterade jag inte när hon kommenterade att om vi hade haft en dotter så hade vi haft konflikter om vilka kläder han ska ha? (Jag vart mest paff och orkade inte riktigt.) Varför markerade jag inte tydligare när hon sa ”vi brukar rekommendera en nferex om dagen från ungefär v 20”? Jag poängterade visserligen ”vid behov” och nämnde att jag har en kompis som fått blodproppar i moderkakan p.g.a. högt Hb, men jag kunde markerat tydligare.

Och så vidare.

Ja, jag vet. Man måste inte säga allt första gången. Man behöver tid att känna in sig, veta vem det är man har att göra med.
Men jag är ju bra på att grunna på varför jag gjorde och vad jag borde gjort

Jag har en annan barnmorska den här gången. Inte för att det var något fel på den förra, men hon hade bra och… mer jobbiga sidor. Jag tyckte det kunde vara intressant att variera sig Och ja, jag tror att denna också är bra. Faktiskt. Även om det kanske inte låter så

BF enligt snurran, inte kompenserad för min menscykels längd: 17 juli. (Jag tyckte det var märkligt, det borde vara 16 juli enligt vad jag räknat ut – men på vägen därifrån insåg jag att snurran nog inte tar hänsyn till att 2008 är skottår )

Hb: 127
Blodtryck: 124/69
Protein (urin): spår
Glukos (urin): 0
Vikt: 73,4 kg

Det sista är lite skräckinjagande. Nog för att jag motionerar dåligt *harkel* men så illa borde det inte vara… Fast jag såg det visserligen redan förra helgen, när jag stod på vågen hos svärföräldrarna.
Vid inskrivningen förra graviditeten vägde jag runt 65, och redan det var mycket…
Nåväl, BM kommenterade det ungefär ”Var sitter de kilona?”, det vill säga hon hade väldigt svårt att fatta att jag vägde så mycket. Så det syns väl knappast på mig, om man säger så… Nå, det problemen får jag ta efter graviditeten

Inskriven, alltså. Nu börjar väntan på UL, i månadsskiftet januari-februari ungefär…

Jag skulle så gärna vilja veta om där något (någon) som lever därinne. Se något på ett VUL. Höra hjärtljud. Veta att det inte bara är en ofostrig graviditet, eller ett MA, eller något annat dåligt. Veta att ”väntans tider” faktiskt är väntan på någon.

Det är stor skillnad på att tidigt veta att man väntar två, och båda lever, och att inte veta om någonting lever alls

En gång i veckan passerar jag förbi UL-mottagningen. Ibland är det nästan så jag vill rusa in och säga ”Kan ni klämma in mig mellan några patienter, bara så att jag kan få se att det finns ett hjärta som slår?”. Men det gör jag förstås inte. Så gör man inte. Man väntar på sin tur, till rutin-UL framåt månadsskiftet januari-februari – om inget dåligt händer innan dess.

Imorgon är det inskrivning. Men det är väl ändå för tidigt att höra hjärtljud. Eller för tidigt för att säkert höra, och då får jag väl inte…

Ja, jag är trött. Somnar tidigt, sover mycket.

Men även de timmar jag är pigg och vaken, mitt på dagen, på jobbet, så orkar jag inget. Eller, jag ids inte. Jag har ingen ork, ingen lust, att ta itu med saker. Ingen kraft, eller lust, att ta några initiativ, att påbörja något, sätta igång något.

Jag sitter och gör i princip ingenting, långa stunder. Eller ja, i alla fall ytterst lite.

Och jag orkar inte ens ha dåligt samvete.

På något vis är det liksom bara så det är.

Jag hann inte skriva mer i fredags. Jag gick på toa precis innan jag skulle traska iväg till tåget och åka till mina föräldrar – och så möttes jag av det där.

Det är ju så lätt att trigga gamla orosmoln. Det där missfallet, för snart fem år sedan, började ju så där. Först bara lätt brunröda flytningar, för att sedan öka på.

Men nej, det har inte kommit några färgade flytningar sedan i fredags eftermiddag. *peppar peppar*

Lätt rödaktig flytning

Fortfarande illamående – men något mindre. Fast jag har nog kräkts fler gånger än förra graviditeten. Inte för att jag mår mer illa – det var mycket värre den gången – men snarast för att jag inte ids kämpa emot. Och så är illamående nog lite annorlunda.

Tröttheten är något mindre mördande. Men jag har haft ett antal dagar som jag knappt kunnat hålla mig vaken efter 18.30

Rapningar kommer och går. Ganska ofta riktigt rejäla.

Kaffelukt klarar jag inte riktigt av.
Och Malmö luktar riktigt illa ibland på morgnarna.

Vi har berättat för familjerna. Sambons föräldrar och syskon förra torsdagen-fredagen och mina föräldrar på fredagen.
(Simon berättade också för mormor – min mamma – i söndags, när vi var där. Han viskade, först flera gånger så tyst att mormor, som hör lite dåligt, inte uppfattade något alls. Och sedan, slutligen, i en ”teaterviskning” som även jag, som satt bredvid, hörde:
”Mamma är gravid.”
”Ojdå”, sa mormor, ”vad betyder det, då?”
”Hon har en liten bebis i magen. Så här stor” och så måttade han med fingrarna. )

Jag har berättat för några till på jobbet, av planeringsmässiga skäl.

Och idag kom första frågan från en kollega, som noterat magen (trots mitt val av ganska bylsig stor ylletröja)

T-r-ö-t-t.
Mår småilla mest hela tiden.
Kräkts på morgonen igår och idag.
Hungrig.
Andfådd när jag går.
Och mer tvångstankar än vanligt.

Rätt jobbigt, med andra ord.

Och egentligen har jag tusen tankar att skriva ner. Men när jag väl sitter här, så är jag för trött

Vi har berättat för Simon nu, i alla fall. Vi ville att han skulle få veta före släkten, eftersom han ju liksom är närmst berörd. Och till helgen ska vi till sambons föräldrar, och med tanke på hur jag mår funkar det inte att inte berätta då…

Vi har inte berättat för Simon ännu vad som är på gång. Däremot märker han förstås att jag är trött, att jag inte orkar så mycket. Han är snart fyra år, och han kan acceptera sånt.

Visst, han kan bli sur och arg för att saker är tråkiga, för att det inte händer så mycket saker som han skulle vilja. Men i grunden kan han förstå och acceptera. Jag kan prata med honom om att jag är trött, och ibland får jag en extra kram, eller han ”läser” godnattsaga för mig när jag inte orkar läsa för honom. Han pysslar liksom stundtals om trötta mamma Han har förståelse för andra människor och kan acceptera att allting inte alltid handlar om honom.

Tänk om vi hade skaffat syskon när han var, låt säga, ett eller ett och ett halvt! Att orka med en graviditet samtidigt som man ska orka med ett barn som kräver mer eller mindre konstant uppmärksamhet. Jag hade blivit vansinnig. Jag hade verkligen inte rett ut det.

Jag är glad att vi väntade.

* Illamåendet har hållt sig ganska lugnt på sistone. Nästan borta, men inte riktigt. Ligger mest som en svag grundnivå. Fast igår morse tog det fart igen en stund. Kunde inte stoppa reflexen, och kräktes följdaktligen upp – ingenting. Tom mage, liksom…

* Tröttheten har också haft en hanterligare period. Jag har inte varit totaldäckad utan faktiskt kunnat ha någon behållning av kvällarna. – Det vände tyvärr igen i tisdags kväll, då jag åter började bli tröttare. Igårkväll kunde jag knappt hålla mig vaken efter 18.30

* Jag rapar igen. Massor och rejält.

* Hungern fortsätter.

* Det börjar visst bli lite synligt… i alla fall om jag inte drar in magen ordentligt och har pösiga kläder Det är liksom inte bara otränade magmuskler och för mycket fett – det ser annorlunda ut. Igår sa en kollega (en av de som vet), när jag stod lite lagom hösäckigt i hennes rum: ”Det syns verkligen att du har en bulle i ugnen!” Jag påpekade för henne att dörren inte var helt stängd, varvid hon slog händerna för munnen

* Och så kan jag ju säga att det luktar bränt i köket, för att sambon brände kåldolmarna en aning, och det kväljer mig nåt så fasligt med den brända lukten

Men jag får nog ändå, sammantaget, säga att det skiljer sig ganska rejält från förra graviditeten. Jag är inte bedövande trött eller fruktansvärt illamående, det är mest lite obekvämt. Ja, också rapningarna då. De fanns ju inte sist, åtminstone inte förrän långt senare.

Men det är förstås svårt att jämföra. Jag väntade tvillingar då – det lär ju göra en viss skillnad.

Däremot blir mitt hår sorgligt smutsigt. Förra graviditeten var det tack och lov så att mitt hår klarade sig mycket längre än vanligt utan att tvättas – vilket var tur, eftersom jag aldrig orkade tvätta det. Den lyxen har jag inte nu…