Category Archives: Graviditeter och bebisar

Lördag: förtvivlans djup
Vi bråkade. Om något litet, som blev stort på grund av kommunikationsmissar. Jag grät. Massor, floder…

Jag minns ett liknande tillfälle när jag väntade tvillingarna. Fast då var det i vecka 14-15 nånting. Jag minns inte vad det handlade om, fömodligen var det banalt, men just då var det livsavgörande, och jag grät och ville knappt leva, visste inte var jag skulle bli av. Och jag var övertygad om att mina små bebbar i magen inte kunde ha överlevt denna djupa förtvivlan som genomträngt min kropp. (I efterhand så vet jag ju att en av tvillingarna dog; jag vet inte varför eller när, men det är inte omöjligt att det var i den vevan.)

Jag kände igen känslan nu i lördags. Fast den här gången var det inte riktigt lika illa, bara nästan…

Söndag: halkade i trappan
Nä, ingen stor grej egentligen, jag vet. Halkade till på kanten på ett trappsteg, kanske tre-fyra trappsteg upp, och halkade resten av vägen ner. Men det kändes. Framför allt fick jag ”mensvärk”, ganska påtagligt (det har jag annars inte känt av på sistone), och det kändes som att det kom påtagligt mer flytningar (eller, ja, kändes som att jag skulle börja blöda).

Måndag: backade in i en lyktstolpe
Jag skulle ut från en parkeringsplats; det var ganska trångt. Jag backade f-ö-r-s-i-k-t-i-gt bakåt, för att inte köra på bilen bakom. Jag vred lite på ratten och körde f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t framåt mot bilen jag stått bredvid. Jag backade f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t bakåt mot den trottoarkant som fanns på tredje sidan (eftersom jag stått på innersta platsen). Så tänkte jag ”Ja, ja, trottoarkanten är ju faktiskt inte hela världen att köra på”. Och så slappnade jag av en liten aning när jag skulle backa det allra sista innan jag kunde köra därifrån. Så nu backade jag väl bara försiktigt (utan -).

PANG – skrammel.

Uppenbarligen hade jag backat på något. Uppenbarligen var detta något lyktstolpen, som stod typ en decimeter innanför trottoarkanten.

Lyktstolpar är rätt stabila saker.
Jag höll ju dessutom på att backa, så jag satt inte alls ordentligt rakt fram, utan vriden bakåt i en konstig vinkel. Med säkerhetsbälte på.

FAN.
*skräckslagen*
Får man whiplash av sånt? Kraft bakifrån, säkerhetsbälte på, inte suttit rakt och ordentligt med stöd för nacken.

*oro*
*ångest*
Jag avskyr att inte veta, att inte kunna veta helt säkert att det inte är någon fara.
Går och känner efter.

Samtalskontakten, efter att ha vänt och vridit på det hela länge med mig: ”Mycket osannolikt att det skulle ha hänt något.”
Sambon: ”Nej, det kan inte ha hänt något. Folk backar på lyktstolpar, det är sånt som händer. Det har jag gjort flera gånger. Undrar om jag inte backat på just den, till och med.”
Mamma: ”Nej, det är ingen fara. Släpp det nu.”

Men det är svårt!!!

Svårt när man ändå har ett svagt gravidillamående, som kommer och går – det kanske just nu är illamående p.g.a. detta istället?
Svårt när jag idag faktiskt känner en tendens till nackstelhet på höger sida istället för det gamla vanliga på vänster (efter förra höstens incident).

FAN.

Arg på mig själv.
Dumma jag.
Varför gjorde jag så korkat?
Och varför kan jag inte bara släppa, acceptera, gå vidare?

med tidigare graviditeter, så har jag aldrig tidigare gått så långt som den här gången utan att börja blöda *peppar peppar*

Fast igårkväll tänkte jag, att är det någon gång jag ska börja blöda, så är det väl just när jag sover i nya sängen första gången
Och ja, inatt drömde jag att jag började blöda.

Idag är det på det hela taget bättre.

Ryggen känns bättre, om än inte helt bra. Det skulle kunna bero på att jag sovit i en vettig säng för första gången på jag vet inte när

Illamåendet är också mycket bättre. Jag mår verkligen nästan inte illa alls. (Vilket ju får mig att undra om det är något som är dåligt… )

Men jag är HUNGRIG.
Hungern har ökat i takt med att illamåendet minskat (jag undrar om hungern erätter illamåendet, på något vis?).
Jag tycker ändå jag åt vettig frukost i morse. Trots det höll jag på att dö av hunger när jag gick på lunch vid 11.15 (jag brukar äta betydligt senare än så). Jag åt rejäl lunch, men redan vid tolv, d.v.s. strax efter att jag var tillbaka, kände jag att jag var småhungrig igen. Inte sugen, utan hungrig. Till eftrmiddagsfika fick jag en bit vetebröd, och senare åt jag några rån, men när jag kom hem vid 17 så höll jag på att dö och kastade mig över köpepizzan vi hämtat hem, och även efter pizzan kände jag mig inte riktigt mätt. Snart får det nog bli en kvällsmacka.

Det är verkligen olidlig hunger vi snackar. Hungern blir så påtaglig att jag inte kan koncentrera mig. Igår när jag hämtade Simon från dagmamman kände jag mig inte ens som en lämplig bilförare, för hungern tog allt mitt fokus…

Jag tar mitt sertralin på morgonen. Helst vill jag ta det först av allt när jag ska äta frukost, så att jag liksom har den komihågpunkten avklarad. Sedan blir det lätt så stressigt, och då kanske jag glömmer det.

Men nu… Illamåendemorgnar. Då vill jag helst äta något först, för att få ordning på illamåendet. Det känns ju inte så vettigt att börja med att ta en tablett, och sedan eventuellt kräkas upp den två minuter senare. Alltså vill jag vänta, tills jag i alla fall ätit lite.

Detta leder till en viss förvirring där på morgonkvisten. För när jag väl känner att jo, nu har jag ätit lite, nu kan jag ta tabletten – så blir jag osäker. Tänk om jag redan har tagit den? Jag är ju liksom så van vid att ta den; jag skulle ju kunna ta den utan att jag ens tänkte på det! Och visst, 200 mg skulle ju inte innebära att jag överskrider maxgränsen – men jag vill ju inte ta för mycket ändå, liksom.

Det är svårt när man inte vågar lita på sig själv.

Det blir inte bättre av att det står om vecka 7 på en massa ställen att ”Nu händer en massa viktigt med embryot, så utsätt det inte för en massa otrevligt”, typ.

Jag har ont i ryggen.

Det är inget nytt för idag, eller ens för igår. Jag tror i princip att jag hade det hela förra veckan också. Fast då var det mindre. Och satt liksom inte i hela tiden, utan det var mest på morgonen, när jag nyss vaknat.

Nu sitter det banne mig i hela dagen.

Det onda sitter i ryggslutet. Ryggen stelnar till… Och ja, jag brukar ha ont där periodvis. Fast det var länge sedan sist.

Och ja, det går att hitta vettiga förklaringar. Vi sover ju sedan över ett år tillbaka i en bäddsoffa. Den är 140 cm bred, så det är lika brett som vår säng var, men bäddsoffan är mycket hårdare. Och det är väl inte konstigt att tänka sig att ryggen blir känsligare under graviditeten. (Våra nya sängar ska komma idag, är det sagt. Men efter allt strul som varit ropar jag inte hej än…)

Jag försöker låta bli tanken att något skulle ha blivit knas av den där inbromsningen jag skrev om häromsistens. Jag vet att det är långsökt. Och osannolikt. Men varandes den jag är, så kan jag inte släppa tanken helt

Idag har det dessutom tillkommit något litet ont precis under baken/i överkanten av baksidan av låret. Bådar inget gott?

Annars då? Jo, jag har kräkts en gång. I morse. Jag orkade inte stå emot reflexen. Fast det kom i princip inget, magen var ju liksom helt tom.

Men i övrigt har illamåendet faktiskt lugnat ner sig *peppar peppar* Inte så att det är helt borta, men det finns där framför allt på morgonen, och jag behöver inte äta konstant för att hålla det i schack.

Igår var det stundtals riktigt plågsamt, framför allt mitt på dagen. Kraftig ”mensvärk” och illamående. Och sedan framåt sen eftermiddag kväll var jag pigg och aktiv och for runt och gjorde småsaker däruppe

Idag på morgonen låg jag dubbelvikt på golvet i fem-tio minuter och kämpade emot kroppens reflexer att kräkas. Det räcker med lite morgonhosta för att utlösa den där reflexen när kroppen är på det humöret… Smaken av magsaft i munnen och känslan av att minsta lilla rörelse av fel slag kommer att vara det som får bägaren att rinna över

Det ordnade i alla fall upp sig hjälpligt, och jag fick frukost i mig. Men på jobbet några timmar senare kom det krypande igen.

Ja ja, tänkte jag, dags att testa sea-banden.

Läste instruktionen.
Satte på dem.

Första minuten kände jag mig… piggare i huvudet. Fräschare, på något vis. (Eller var det bara inbillning?)
Sedan blev det värre. Illamåendet ökade på snabbt, det började susa i huvudet. Efter en liten stund kröp jag ner på golvet med huvudet i stolen. Illamåendet hade gått från allmänt otrevligt men ändå med möjligheten att göra annat till att dominera hela tillvaron och försöka genomleva.

Efter mindre än 10 minuter (tror jag) tog jag av mig seabanden igen. Och efter en stund lättade det. Ytterligare en stund senare mådde jag påtagligt bättre än innan jag satte på mig dem.

Vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tro. Var det seabanden som gjorde det värre, eller var det en slump? Hade jag satt på dem fel? (Ja, självklart, jag är bra på att tro att det är jag som är inkompetent. Men ändå, jag tycker jag mätte efter noga. Om det vore så lätt att göra totalt fel, så skulle de väl inte få säljas.) Eller var det i själva verket ett tecken på att de hade verkan – och jag borde bara ha uthärdat lite längre?

Ja, jag ska testa någon mer gång. Men imorgon tror jag jag håller mg till att knapra frukt…

Det kryllar av kattungar. Överallt är de.

Och ja, vid det här laget är de visserligen ganska duktiga på att gå på lådan. Men därmot lyckas de inte alltid helt och hållet med att tvätta sig. Jag antar att det är därför, i alla fall. För här och var är det små kladdiga, bruna spår, och bruna fartränder efter någon som haft bråttom.

Och även när det inte syns något, så känns det ibland klibbigt när man trampar.

Och de är överallt. Nog för att vi försöker förhindra det, men de är som små råttor och tar sig in, fram, upp överallt ändå… In i badrumsskåp, upp i bokhyllor och på bord, och så vidare.

Och visst, jag överlåter kattlådorna till sambon. Men allt det andra, då? Det där pyttelilla som fastnar på mina strumpor, och sedan sitter jag uppkrpen någonstans och då kommer det ju längre upp på mina byxor, och så… ja, jag tror ni fattar. Eller om jag tar en ny handduk från badrumsskåpet. Eller när kattungarna hoppar upp i sängen på morgonen (det är ju egentligen jättemysigt…).

Som sagt var, toxoplasmos är ingen risk. Det har jag haft, och då ska man inte kunna få det igen.
Men kattbajs känns inte så himla fräscht ändå. Säkerligen finns det fler otrevlia saker man kan drabbas av – eller?

Igår var illamåendet rätt illa, både på morgonen och på dagen. (Möjligen något mer hanterligt efter lunch.) Jag satt och knaprade clementiner typ en gång i kvarten (okej, inte riktigt, och det var dessutom väldigt små clementiner) hela förmiddagen för att hålla det på en hanterlig nivå. Mat hjälper. Men det är ju liksom knappast hanterligt så.

På vägen hem gick jag förbi apoteket och köpte sea-band. När jag var gravid förra gången visste jag inte ens att sådana fanns, men den här gången tänkte jag testa. Tyvärr fanns det bara hemma i någon klämkäck grön-orange-gul variant, men det fick duga.

Jag somnade tillsammans med Simon på kvällen och bad sambon väcka mig så jag kunde se Jordan Jag vaknade själv – om man ska kalla det vakna – en kvart innan det skulle börja, men jag var knappt människa. Men sedan kvicknade jag faktiskt till och kunde se det med behållning.

Idag… har illamåendet och tröttheten i princip varit som bortblåsta. Kände väl lite tendenser till illamående precis när jag steg upp, och lite framåt kvällen innan maten blev klar (den blev lite sen…), men inte mer än så. Och jag är fortfarande människa, fast klockan näsrmar sig 21 och fastän jag faktiskt lyckats få gjort en del småsaker under dagen.
Och märk väl, jag har inte testat seabanden än.

Ja, självklart blir jag orolig. Oj, jag mår inte illa längre, det är säkert ett dåligt tecken!
Det är ju så lätt att prata förstånd med andra gravida. ”Nej, det är inget konstigt att illamåendet går i vågor och att du inte känner nåt idag fastän du kände det igår. Det varierar och betyder inget alls.” Jag vet! Jag har ju också sagt det Men det är alltid svårast att övertyga sig själv

Naturvetaren i mig börjar istället fundera på om det finns någon logik i det. Om det nu är så att många upplever att det går i vågor, finns det någon koppling mellan när det är värre och mer specifikt vad som sker i fosterutvecklingen? Eller är det ”bara” en slump, kombinerat med allmän dagsform? Nå, jag orkar mig inte på några forskningsprojekt i frågan

Inatt svettades jag nåt så vansinnigt. Märkligt, annars fryser jag mest. Och så drömde jag, massor. Konstiga, förvirrade, otrevliga drömmar – men när jag vaknade mindes jag inget mer än just att det var obehagligt, och den känslan satt kvar i hela mig.

Jag mådde illa också. Inte jättemycket, men ändå så påtagligt att jag fick kämpa emot en del när jag std i duschen. Sedan lättade det något av frukosten. Vi åt tårta på förmiddagen på jobbet och det var nog räddningen, men närmre lunch började illamåendet igen. Jag känner igen det. Förra graviditeten lärde jag mig att äta något (oftast en frukt) ungefär en gång i timmen, för att lyckas hålla illamåendet på en hanterlig nivå.

Illamåendet och tröttheten fick mig att fundera. Visserligen vill jag egentligen inte att en massa människor ska veta alltför tidigt – det blir så jobbigt om det sedan blir missfall. Men det är jobbigt att hålla masken, att låtsas att man är pigg och alert och orkar lika mycket som vanligt, att ha skärpa och vara kreativ och dra igång nya saker (vilket lite grann är läget nu), när man helst vill lägga sig och sova eller spy rakt ut. Jag kände att nä, jag ids faktiskt inte det den här gången. Jag orkar inte hålla på så.

Så jag berättade för de tre närmst berörda kollegorna. De blev förstås eld och lågor Undras om de reder ut hemlighållandet

Nånstans i alla deras glada nyfikna frågande försökte jag påminna om att det var tiiiidigt och att ännu väldigt osäkert och kan hända mycket än, men de verkade liksom inte alls höra det… Och det märkliga är att den känsla det sätter i mig är som att jag har lovat dem något. Att om det blir missfall så har jag svikit dem – eller, i alla fall, blir de besvikna. Som att jag har nåt ansvar mot dem för att jag berättat.

Bisarr tanke. Vansinnig. Men jo, det är så det känns…

Det är som om hela hjärnan stänger av. Jag går in i ett töcken. Kan inte koncentrera mig. Tappar tråden när jag sitter på möte, kan inte hålla fokus.