Category Archives: Graviditeter och bebisar

Bokat tid för inskrivning… (Det bär emot, jag minns fortfarande första gången, när jag ringde på måndagen för att boka tid – då redan med brunaktiga tendenser i flytningarna – och sedan på tisdagen kom störtblödningarna och missfallet ) P.g.a. julhelger så får jag komma ganska tidigt: 18 december. Det är mindre än fem veckor dit…

Idag har jag gjort det man inte ska. Jag har varit och köpt två mamma/amningstoppar på H&M. Snacka om att utmana ödet!

Men jag minns hur det var ”sist”. Först ville jag vänta innan jag handlade, för att vara på den säkra sidan. Sedan slog illamående och trötthet till; tröttheten varade i princip hela graviditeten. Totalt sett tror jag att jag den gången (förutom underkläder) köpte två par ”riktiga” byxor, ett par mjukisbyxor, två toppar och, på slutet, en huvtröja/jacka. Jag hade tänkt köpa mer, men jag orkade liksom aldrig. Så de kläder jag hade gick i ständig tvättcirkulation…

Dessutom säger ju erfarenheten att om jag nu hittar saker jag vill ha, så kommer jag inte att hitta ett smack den dagen jag verkligen anser det är dags att köpa.

Och skiter det sig, så kiter det sig. Jag kan nog leva med att ha köpt två toppar i ekologisk bomull ”i onödan” i så fall.

Dessutom utmanade jag ödet redan tidigt i vårvintras respektive på försommaren. Redan då handlade jag nämligen några plagg till en eventuellt kommande bebis, även om vi ju inte på långa vägar hade börjat försöka. Samma resonemang där: Jag vet ju att när jag verkligen letar, så kommer jag inte att hitta något jag vill köpa. Bättre då att faktiskt passa på när jag hittar något. Dessutom, skulle det aldrig bli något barn, så blir det garanterat någon bekant som får bebis någon gång

Annars, allmän lägesrapport:
Ont i huvudet
Trött
Törstig
Små små tendenser till illamående/konstigmående
Om jag går snabbt så får jag ”mensvärk”

Eller hur?
Men det är fasligt svårt att låta bli.

Å andra sidan är det svårt att vet vad man ska jämföra eller hur man ska jämföra.

Min första graviditet (som jag minns det nu, nästan fem år senare) märkte jag tydligt av att brösten ömmade och växte. Däremot så var uppenbarligen hormonnivåerna låga. En vecka efter utebliven mens var det fortfarande inget klart plus; ytterligare ungefär en vecka senare fick jag ett tydligt plus, men bara ett par dagar senare kom missfallet. Innan dess hade jag dock hunnit känna av illamående på kvällarna ibland.

Min andra graviditet fick jag jättetydligt plus bara ett par dagar efter att mensen uteblivit. Brösten växte massor, ömmade massor. Jag mådde jättemycket illa och spydde ibland. Trött som näsa. Men så väntade jag ju också tvillingar ungefär första tredjedelen av den graviditeten. Var det det som gjorde att symptomen var så starka? Eller var de svaga första gången just kopplat till att det slutade i ett så tidigt missfall?

Den här gången så har jag inte så väldigt tydliga symptom. Visst, det är ännu ganska tidigt, men brösten är inte markant ömma och inte markant större (om än aningens annorlunda). Bara ytterst små tendenser till illamående. Fast tröttheten är på väg…
Och så är det då rapningarna, eller de där tendenserna till sura uppstötningar. Förra gången märkte jag inte av sådant förrän någon gång framåt vecka 14-15-16 nånting. Det vill säga när jag egentligen i praktiken bara väntade Simon…

Ja, ur detta kan man klart spekulera en massa.
* Ser oddsen bra eller dåliga ut för den här graviditeten?
* Vad säger skillnaderna om kön?
* o.s.v.

Men det är ju inte meningsfullt att spekulera. Det vet jag ju.
Så jag låter bli att dra slutsatser. Men jag kan inte låta bli att jämföra och fundera
(Kan du? )

Jag rapar. Små, försynta rapar, som jag tror jag ganska väl lyckas dölja för omvärlden. Fast samtidigt har dessa rapar någon sorts släktskap med sura uppstötningar.

Och jag är konstig i magen. Mest gasig.

Jag beklagade mig över den gasiga magen för sambon igårkväll.
”Jo, jag har märkt det”, sa han med ett leende.
”Åhå, fiser jag på nätterna, eller?”
”Näe, snarast tvärtom.” Och så berättade han att han varit rätt övertygad om att jag var gravid i ungefär en veckas tid, när vi väl testade. Just för att jag rapat…

Jahopp

Jag äter alltså Sertralin 100 mg/dag. Ifall nu någon undrade.

…ifall nu någon undrar: Min känsla just nu är att det är en tjej. Jag har ingen aning om varför. Och känslan kan ju ändras. Och min känsla kan vara fel. Men det kan vara kul att komma ihåg.

Om vi utgår från senaste mens, 10 oktober, och 28 dagars cykel, så blir BF 16 juli.
Min cykel brukar ju som sagt var oftast vara kortare än så. 25-26 dagar känns vettigt att räkna med. Om vi räknar med 25 dagar, så stämmer det bra ihop med den där märkliga söndagen Då har jag BF 13 juli (en söndag).

Även om BM ju kommer att utgå från BF 16 juli tills dess att UL säger något annat, så tänker jag utgå från BF 13 juli.

Nu ska vi bara hoppas att den lill* stannar i magen. Jag ska *försöka* låta bli att oroa mig för missfall – fast omkring v 6-7 kommer det väl att vara jättesvårt

Men jag försöker tänka som så att oron inte för något gott med sig. Om embryot stannar kvar och utvecklas till ett foster och ett barn, så mår h*n bättre av att jag inte oroar mig.
Och skulle det sluta i missfall, så är det egentligen inget som blir bättre av att jag gått och oroat mig. (Jo, risken är jag känner mig naiv som inbillat mig att det ska gå bra. Och naiv vill man ju inte vara…)

Jag hade ställt klockan på kvart i sju i morse, och bestämt med sambon att vi skulle smyga oss upp för testande då, innan sonen vaknade.

Jag vaknade innan dess, och jag var påtagligt kissnödig. (Inget ovanligt med det, jag går ofta och kissar en gång på natten.) Jag visste inte vad klockan var, men det kändes inte precis som att klockan var ett eller två, snarast som att det närmade sig morgon. Så jag puttade på sambon och frågade honom hur mycket klockan var (eftersom den står närmst honom).

05.10.
05.10 och kissnödig. Det var liksom inte möjligt att somna om utan att kissa. Så vi konstaterade gemensamt att det var väl lika bra att gå upp och testa

Jag gick och letade rätt på en gammal pizzasalladsburk att kissa och hämtade testet; han hämtade tidtagarur Jag kissade i burken och ropade sedan in honom. Jag öppnade testets innerpåse.

Hjärtat dunkade.

I det ögonblicket ville jag nog nästan lika gärna låta bli att göra testet. Ja, visst, det kändes som att jag måste vara gravid. Ett negativt resultat skulle göra mig förvånad.
Och samtidigt… kunde jag liksom inte ens föreställa mig ett positivt test. Rent visuellt, liksom. Det fanns liksom inte min värld, så långt kunde jag liksom inte tänka. Och kunde det inte bli positivt, så kunde jag ju inte bli annat än besviken.

Nåja, testet (CB) utfördes enligt kostens alla regler.

Vi tittade. Och väntade. Och tittade. Och väntade.
Efter två minuter fanns fortfarande inte ens minsta tendens till kontrollstreck. Inga blåa nyanser någontans i fönstren överhuvudtaget.

Reaktionen i kroppen var liksom på något vis besvikelse – innan jag lyckades ta in helt och fullt att bristen på kontrollstreck faktiskt innebar att testet inte funkat och att det därmed inte visade någonting alls.

”Jag har ett test till. Ska vi använda det också?”
”Ja, det verkar väl vettigt?”

Sagt och gjort, jag hämtade test två och proceduren gjordes om med samma innehåll kvar i salladsburken.

Den här gången drog det snart blåa dimmor genom resultatrutan. Ja, ett tydligt plus tonade fram. Det där kunde väl inte vara något annat än ett tydligt plus? Men vi var ju tvungna att vänta på att kontrollstrecket också skulle få färg
Jodå, tids nog blev det ett kontrollstreck också.
Och, som sagt var, ett TYDLIGT plus.

”Det är fånigt”, sa jag. ”Ett försök… Andra kämpar och kämpar…”

Ja, sedan gick vi och la oss igen. Behövde ju sova en stund till. Men nä, jag kunde inte somna. Låg mest och vred mig, alldeles för uppspelt När jag väl somnade, drömde jag virriga drömmar och vaknade mest hela tiden…

2-pack. (Det var väl liksom lika bra – för säkerhets skull… )
Tänkte testa imorgon bitti.

Ärligt talat blir jag nog väldigt förvånad om det inte är positivt. Eller kanske snarast förbryllad.

Samtidigt tycker jag att jag kanske borde vänta längre. För att vara säkrare på att ett eventuellt negativt test ÄR negativt på riktigt. Eller för att inte behöva stå och vara osäker på resultatet.

Fast erfarenheten talar emot. Första graviditeten väntade jag tills mensen var 1 vecka försenad. Då gick det ändå inte att avgöra säkert om det var ett positivt test eller bara inbillning. Först nära en vecka senare hade jag ett säkert positivt test. Andra graviditeten testade jag jättetydlgt positivt när mensen var två dagar försenad. (Försenad utgår då från 28-dagarscykel.)