Category Archives: Graviditeter och bebisar

Förändringar

För snart två veckor sedan, när det var gnälligt och krångligt och jag inte orkade, och vi dessutom behövde komma ur vägen för att sambon behövde få arbetsro med något hemma, fick jag för mig att testa att gå en promenad med J i vagnen. Det var länge sedan det funkade ens halvbra, så det har liksom inte känts relevant. Men nu plötsligt funkade det! Och igen några timmar senare. Och många många gånger därefter – han gillar vagnpromenader nu! Helt klart en tillgång, speciellt när man ska renovera kök…

Han har också fått prova på sandlådan. Den är KUL!

Egentligen stör det mig inte att amma

Men det finns tillfällen när det känns besvärligt.
Det är midsommar. Jag har en massa fina klänningar, men det var gräsligt längesedan jag kunde ha dem. Först var det graviditeten, när jag för det första inte kunde ha många av klänningarna och för det andra inte alls kände för det. Och sedan amningen. Jag kan ju inte ta på mig kläder som inte funkar att amma i… vilket gör att i princip alla klänningar jag har är omöjliga

11 månader

Han går fortfarande bara enstaka steg utan stöd. Ibland ett eller två eller tre, ibland fem eller sju, någon gång har det kanske varit ända upp till tio. Men han gör det oftare, och stabilare. Med en annan säkerhet, en annan… nonchalans? Han behöver inte vara stenfokuserad, det går ändå.

Krypande är han snabb som en antilop.

Han busar. Han smiter in under bordet, med en sorts ”du kan inte ta mig”-mentalitet, med ett stort busflin på läpparna, när han vet att jag inte vill det.

Han älskar att leka tittut.
Han älskar att leka med en boll, kasta boll, hämta boll.

Han verkligen AVSKYR att inte få som han vill. Han vänder sig om, bort, och lägger sig på alla fyra, med huvudet ner mot golvet, och storbölar, mycket demonstrativt. Det är så fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt SYND om honom, hela världen går under.
Försöker man lyfta honom när han inte vill, så kastar han sig bakåt och blir hal som en ål och omöjlig att hålla fast.

Han gör saker han inte får. Saker han VERKLIGEN inte får, som vi faktiskt inte bara säger nej, utan säger nej och ser arga ut, på riktigt. Slår på TV:n med träleksaker. Sätter på plattorna på spisen (Nej, det är inte lönt att fixa några säkerhetslösningar. Köket ska rivas ut om en vecka…)

Han babblar nästan kontant (i alla fall ibland). Nästan inget begripligt, men massor. Ibland känner jag mig som en guldfisk, för det är jag som upprepar vad han säger. ”Bah! Gaga! Ä dä!” Dada!”

”Städa!”

Första gångerna begrep vi inte riktigt. Han hade fått tag i någon sorts trasa – en grytlapp, tror jag det var första gången jag såg det. Och med den gnuggade och gnodde han. På skåpet som hr till barnens leksakskök. På framsidan på diskmaskinen. På något annat köksskåp.

Det såg ut som att han… torkade av skåpen? Märkligt.
Men jo, han gjorde det igen. Fler gånger, fler dagar.
Hur han snappat upp det har ingen av oss lyckats begripa. Det här är ingen familj med städdille, precis. Torka av utsidor på skåp och dylikt sker i undantagsfall. Möjligen, MÖJLIGEN, skulle han kunna ha sett mig torka av väggen innan en provmålning.

Nu är det i alla fall typ en månad sedan första gången. Och han tar sig ofta runt med en trasa – grytlapp, tvättlapp eller annat han fått fatt i – och torkar, både skåp, golv och väggar.

Vi tror till och med att han säger ”Städa!”. Det låter verkligen så. ”Täda!” Men det måste väl vara inbillning…?

(För övrigt älskar han att vara med sambon och diska också.)

Och som om det inte räckte med allt annat

så stoppar lillskrutt en hel klump med glaskross (från ett typ duralexglas som gick sönder innan idag) i munnen. En klump av detta hade visst kilat in sig på ett ställe i köket. Jag var snabb och petade genast ut när jag såg att han stoppat något i munnen, men lite blödde det, och nu är jag livrädd att han ska ha svalt något och skära sönder magen och förblöda inatt

Fan, vill inte ha mer ångest. Rädd att trigga igång mer huvudvärk också, av stress och oro.

Inte gjord för att klara sånt här! Alls!!

Jo, men nog är det ett ”Titta!”?!?

Om än dåligt artikulerat.
Han säger det, ofta, jämt och ständigt. ”Titta!” och ”Titta dä!” Och slår ut med hela armen och viftpekar.

Gnäll

Tand nr 5 tittade fram för så där 3-4 dagar sedan och syns redan massor.

Annars är det gnälligt nu.
Myyyycket mammigt.
Dåligt med maten. Fram till lunch går det oftast bra. Men eftermiddagsmellis och middag går trögt eller inte alls. Inget alls är intressant under de timmarna. Vällng kan gå an.
Och så vaknar han mitt i natten och är INTE ALLS på humör en lång lång lång stund. Tanden? Nattskräck? Hunger?
Påfrestande i alla fall.

Igår kom mensen

Och den här gången är det då inte fjösigt – det är kopiösa mängder.
Fast jag har inte ont, och känner knappt av att jag har mens.
Men det flödar.

26 dagar. Det vill säga tillbaka på normal nivå, typ.

Ja, och så var det tänderna

Sedan ett litet tag tillbaka har han en tand utanför den tand han sedan innan har upptill. Alltså till vänster om vänster från hans håll sett.
Höger fram är dock snart på väg, tror vi.

BVC i måndags – 10 månaderskoll

10575 g
75,5 cm
48,5 cm om huvudet