Category Archives: Graviditeter och bebisar

Som han babblar! Långa harangor med tydlig satsmelodi. Helt klart pratar han, berättar och talar om sin åsikt.
Ibland tror jag att jag hör ord också. Ibland är jag nästan övertygad om att det ska vara ett ”titta”. Några gånger har jag faktiskt varit nästan säker på att han säger ”hatt” Och ett par gånger har jag nästan trott på ett ”mamma”. Men nej, jag är inte övertygad

Klättra är annars kul. Över saker, under saker, ner i saker.
Över huvud taget är det mycket använda sin kropp. Han har stenkoll på kroppen. Sitter gärna och ofta på knä och på huk. Gör komplicerade manövrer på golvet, som får mig att tro att han kommer att bli gymnast eller akrobat – eller capoeirista som pappa Svårt att beskriva (fast sambon skulle beskriva det i capoeiratermer) – men som sagt var, han har kroppskontroll.

Det är ingen liten bebis det här längre. Det är nästan inte alls en bebis längre – bara lite

Jag skulle ha skrivit ett inlägg i helgen. Ett inlägg med rubriken ”Ett steg”, eller nåt sånt. Fast jag hann aldrig.

För han gjorde just det. I fredags. Och i lördags. Och i söndags.
Tog ett steg, alltså. Utan att hålla i något.
Åtminstone ett par av dagarna såg jag honom göra det ett par gånger vid olika tillfällen.

Ett par av gångerna var det mer som en passarrörelse. Lyfta ena foten ytterst lite från underlaget och flytta den, så att han samtidigt vred sig runt den axel det andra benen bildade. Alltså inte ett steg rakt fram, utan lite av en sväng.

Andra gånger var det mer rakt framåt, men mycket kortare.

Några av gångerna var det med bibehållen balans. Andra gånger gick han ner i krypställning efter det tagna steget (men med snygg landning – inte alls så att det såg ut som att han tappat balansen). (Och jag tror att jag egentligen ”missat” de första gångerna, eftersom jag varit så beredd med att sträcka ut händerna när han börjat gå mot mig, att jag liksom inte ens gett honom chansen.)

Men som sagt var, jag hann aldrig skriva. Och nu är det i någon mån överspelat. För igårkväll tog han FYRA steg. Och sedan en stund senare tror jag det var ÅTTA!
Det är ganska små steg. Och det är steg med höger, och så steg intill med vänster – vänster vågar inte lika mycket framåt.
Men ändå

Ikväll tror jag jag har sett honom ta ett, fem, ett respektive fyra steg

Annars dansar han mycket. Älskar att stå själv och gunga till musik. Eller att stå och hålla mina händer när jag sitter mittemot och göra detsamma. Eller att typ breakdansa runt på golvet, snurra runt, knörvla runt, sitta på baken och hoppa till musiken. Svårt att begripa, men oerhört charmigt. ”Han dansade innan han kunde gå.” Japp, helt klart.

Och så har han fått prova att äta själv, även av kladdiga saker. Häromdagen turkisk yoghurt. Igår lite hemgjord barnmat. För han ville inte alls bli matad – men fick han en egen skål och sked, med mat, samtidigt så gick det bra. (Tidigare har han haft skål och sked men utan något i.) Det funkar förvånansvärt bra. Han får inte i sig mycket, och det blir ju kladdigt, men han kastar det inte omkring sig, utan sitter och systematiskt försöker. Han blir kladdig och hans plats blir kladdig, men inte hela världen

Vad gäller sömnen så håller han på att lgga om till en sovomgång per dag. Vissa dagar sover han bara en gång på dagen, och då är han ofta rejält sur på kvällen. Andra dagar sover han två gånger, men då blir den andra gången ofta lite för sent (han somnar inte om han inte är trött nog), och då är det istället svårt att få honom att somna på kvällen, eller det blir i alla fall senare än normalt.

Igårkväll var nog klockan en bra bit förbi tio innan han somnade.
Idag har han visst sovit fyra(!) timmar på dagen, med ett uppvaknande i mitten, från halv tio till halv två… Men nu somnade han i alla fall snällt vid hlv nio, vilket är ganska normal tid, eller möjligen lite tidigt.

Ska man behöva ta sönder sig för att komma ihåg och tillåta sig att ta hand om sig själv?

En föredetta vattenpöl (efter murare som blandat bruk). Geggig mark, sluttande nedåt, precis vid sidan om bilen, där jag skulle sätta J på plats. En liten lätt halkning åt höger – med drygatiokilosklunsen på vänster arm. Rycker till i ryggslutet.
Just då gjorde det inte så ont, mer än de stunder jag satt i bilen.
Under dagen (detta hände vid typ 11?) har det varit rätt OK.
Framåt sen eftermiddag började det bli värre.
Ikväll har jag stundtals känt mig småfrossig, lätt illamående.
Nu är jag, på två alvedon, i närheten av människa igen – gråter inte, kvider inte.

FAN.

Och ÄNDÅ, ÄNDÅ, är det så jävla svårt att tillåta sig att säga ”jag gör inget mer ikväll än att ta hand om mig själv”.

Jag vill ha möjlighet att göra det som faller mig in. Det jag känner för, har lust till.

Nej, det handlar inte om några avancerade grejer.

Jag vill kunna sätta mig ner och ta det lugnt en stund när jag kommer hem. Kolla igenom posten, ta en kopp kaffe, bläddra i tidningen.

Jag vill kunna sätta igång en tvättmaskin när jag ser att det behövs. Inte fem timmar senare, när klockan är elva på kvällen och jag egentligen vill gå och lägga mig.

Jag vill gå på toa när jag behöver. Utan att först be om lov, eller vänta på lämpligt tillfälle, eller lösa en massa praktiska detaljer och sedan skynda mig järnet.

Jag vill kunna hoppa in i duschen, duscha och tvätta håret, när jag känner att jag behöver det. Gärna direkt när jag kommer hem från jobbet. Inte behöva planera flera dagar i förväg för vilken kväll det ska kunna tänkas vara möjligt att hinna med.

Jag vill sätta mig och läsa en bok för att jag har lust, inte tänka att ”Den där boken skulle vara kul att läsa, det ska jag försöka komma ihåg om fem år”.

Jag vill hinna se på TV. Utan att ta hänsyn till att barn ska nattas. Åtminstone något program skulle vara kul ibland. Utan att det är klockan halv tolv på natten, och utan att behöva springa iväg och ta hand om någon som vaknar.

Jag vill kunna sitta och prata med min älskade sambo, om allt och inget, utan att bli avbruten, utan att ha en sovande bebis på axeln, utan att vara ständig standby eller för trött för att orka prata, och utan att det gått spå många timmar att jag redan glömt vad jag ville prata om.

Jag vill kunna drälla ett litet varv på stan, utan att vara stressad på väg till tåget, utan att känna dåligt samvete för att sambon får vara ensam en timme till hemma när jag redan varit på jobbet hela dagen och utan att äta upp av de timmar jag inte ens har på flexen.

Jag vill kunna ta en normallång lunch med mina kollegor utan att känna att jag inte har tid.

Jag vill kunna gå ut och njuta av den trädgård vi har, andas in vårluft, titta på växter och höra fåglar, utan att känna dåligt samvete över att det tar tid jag inte har.

Jag vill kunna följa impulsen ”det här vill jag fixa/göra nu!” istället för att stenhårt prioritera det som MÅSTE göras (diska, tvätta, laga mat, betala räkningar, natta barn…).

Jag vill att ”Jag vill” ska vara ett relevant begrepp. Inte bara ”borde”, ”ska” och ”måste hinna”. Utan att jag, JAG, ska vara betydelsefullt. Att det ska finnas utrymme för MIG som person. Att det finns utrymme för spontanitet, för infall, för att leva.

Jag vill disponera min tid, ha rätten till min tid!

Men jag tror att min vilja sitter i skogen…

Han avskyr ögondroppar.

I princip är det omöjligt att få i honom dem. Den variant vi kör med, det enda som är i närheten av att funka, är att jag ammar honom och sambon ger dropparna. Då har hans huvud stöd mot mig.

Det känns förfärligt. Som att vi är jätteelaka mot honom, på gränsen mot misshandel, både fysiskt och psykiskt.

Dessutom är vi nu tvungna att väcka honom på morgonen, innan jag går till jobbet, för ögondropparnas skull. Det finns verkligen ingen möjlighet att få i dem om vi inte är två.

Hur fan gör de som är ensamstående???

Han står långa stunder nu.

Han kan ägna långa stunder åt att upprepade gånger resa sig och sätta sig, resa sig och sätta sig, resa sig och sätta sig… Helst tar han tag i en leksak och håller i händerna medan han reser sig, och så lägger han ner den, tar tag i den igen, reser sig igen, etc. Eller så reser han sig, klappar händer, sätter sig, reser sig, klappar händer sätter sig.

Han står med fötterna tätare ihop nu. Inte alls jättebredbent, utan mer så att det ser ut som en ”normal vuxen” eller vad man ska säga.

Och igår såg jag att han flyttade över tyngdpunkten på ena benet. Fastän han stod själv. Som om han kände på hur det kändes att flytta balansen utan stöd. Ett liksom första försök för att kunna våga ta ett steg utan stöd.

Igårkväll hade jag duschat honom efter en bajsblöja och torkat honom i vardagsrummet. Sedan ställde jag honom vid fåtöljen, hängde upp handduken och hämtade en ny blöja att sätta på honom. När jag vände mig mot honom igen, pratade han på för fullt. Det var helt uppenbart att han berättade något för mig. Och något i hans långa pratsalva eller något i hans kroppspråk, eller snarast en kombination därav, fick mig att titta till framför, nedanför, honom. Lika självklart som att han faktiskt sagt att jag skulle göra precis det.

Där var det en stor kisspöl Han hade uppenbarligen talat om för mig att han hade kissat

En stund senare stod han och grejade med dammsugaren. (Han gillar dammsugaren, och han gillar att dammsuga.) Jag gick ut i köket och hämtade något, och när jag kom tillbaka berättade han något igen.

Den här gången hade han kräkts lite på dammsugaren

Kliande ögon. Röda ögon. Irriterande ögon. Svullna, trötta ögon.
Så igår morse var sambon och Jonatan på jourläkarcentralen och fick ut utskrivet ögondroppar samt annat flytande antihistamin, med antagandet att det är pollenallergi och instruktionen att börja med dropparna och sedan ta det andra om det inte hjälper.
Ögondroppar är INTE kul.

Men trots irriterande eländiga ögon lyckas han charma alla han möter: inskrivningssköterskan på sjukan, den gamle mannen i entrén på Coop Forum och tjejen i kassan på macken

Han hade bajsat, mycket, nu ikväll. Jag hade tagit med honom till badrummet. Plockat av honom kläderna. Kollat tempertur på vattnet med vänsterhanden. Lyft i honom i badkaret. Höll honom med vänsterhanden och tog av den proppfulla kladdiga bajsblöjan med höger.

Försöker förgäves vika ihop blöjan eller bli av med den utan att kladda ner hela världen, och med bara en hand.

Då händer det
Den hala slingriga ålen glider ur mitt grepp och halkar, trots halkmattan. Han dimper baklänges raklång på rygg ner i bakkaret och slår i huvudet.
FAN FAN FAN! HELVETES FAN!

Han skriker – förstås.
Jag skriker, av panik och rädsla. Ropar på sambon som får komma och hjälpa mig. Det funkar ju samtidigt inte riktigt att lyfta upp en unge med hela nederdelen inkladdad med bajs och kramas. Vi hjälps åt och han blir snabbt avtvättad.

Så fort han kommer upp i min famn, får kramas och äta lite bröst, så är allt bra igen.
Därefter har han lekt, nöjd och belåten. Inga problem alls.

Men ångesten och samvetet tär mig.
Dumma jag som var blöt om handen. Som inte hade nog koll. Som hade för mycket fokus på den kladdiga blöjan och för lite på honom.

Tänk om något trots allt är dåligt?
”Det ser du väl på honom att allt är som det ska?” säger sambon, om Jonatan som slår rekord  att stå utan stöd (ungefär en halv minut) och brottar ner storebror.

Men badrumsolyckor kan bli allvarliga! Fallolyckor i badrum kan ge typ whiplash-skador. Whiplash-skador kan dyka upp senare – efter flera dagar eller veckor.
Jag vill inte gå och ha ångest i dagar och veckor över att kanske ha gett min son nackont resten av livet!

Man ska inte trilla i badkar.
Barn ska inte trilla i badkar. Jag som mamma ska förhindra det. Det är min jävla skyldighet.
Fan vilken jävla kass mamma jag är.