Category Archives: Graviditeter och bebisar

Får fatt i pappas tomma tekopp. Håller den mot munnen. Låtsasdricker, häller, smaskar. Räcker till pappa som får göra det.

Tar leksaksketchup/chiliflaskan. Sätter till munnen. Låtsassuger.

Stoppar plastgrönsaker i grytan. Tar upp dem. Äter dem.

Fast med riktig mat är det kinkigare. Mycket varierande intresse. Vissa gånger går dt bra. Andra gånger (många gånger) är ointresset totalt. Går ner några skedar, sedan är det tvärstopp.

Det går att se vissa mönster. Mat ska antingen vara helt mojsig eller i stora bitar.
Matas han ska det vara riktig puré. Riktigt gojsigt. Eller möjligen gojs med små bitar i, men såsigt, krämigt. Det får inte vara torrt. Inte småbitar som trillar isär. Det kan vara hur finmosat som helst – hänger det inte ihop så kommer det ut igen direkt.
Han börjar också bli kräsen på temperatur: börjar det kallna så duger det inte.
Men även om grundkraven uppfylls så kan det bli vägran.

Plockmat däremot gör ingenting om det är lite större bitar. Där är det mer fråga om att vissa saker är intressanta och andra inte. Och vissa saker funkar ibland men inte alls andra dagar.

Brödbitar med pålägg har han aldrig velat ha. Nu vill han inte heller ha brödbitar utan något på.

Jag står i badrummet med honom i famnen; vi tittar båda i spegeln.

”Jag vinkar”, säger jag, och gör det. ”Ser du, mamma vinkar?”
”Och nu vinkar Jonatan”, säger jag sedan. Han tycks fundera ett tag – och sedan viftar han med hela armen, och skrattar.
Vi gör det igen.
”Nu vinkar jag” säger jag och gör.
”Och nu vinkar Jonatan”. Han gör och skrattar.
Flera gånger till gör vi det.

Storebror får senare godnattvinkning

Man ska vara rädd om små barns hörsel. Den är ömtålig. Leksaker ska ha svaaaga ljud.

Men de ljud som de själva åstadkommer när de leker, då?
När han bankar och skramlar och slamrar, med rostfria bunkar och grytor, då gör det ont i mina öron. Han tycker det är roligt med ljuden och tar bara i ännu mer.
Han skriker, vassa, gälla, intensiva skrik – bara för att det är kul.
Han borde bli döv.
Jag borde ge hoom gummerade plastsaker att leka med istället. – Men det är förstås inte lika kul…

Nå, han är inte först i världen. De flesta barn verkar ändå växa upp med någon slags hörsel i behåll. Storebror hör i alla fall fortfarande (även om han inte lyssnar), och vad jag minns höll han på likadant…

Storebrors leksakskök.
Roligt!
Öppna skåp. Stänga skåp. Öppna skåp. Stänga skåp. Öppna skåp. Slänga ut saker. Stänga skåp.
Öppna ugnslucka. Stänga ugnslucka.
Banka med plåtskål. Vispa i plåtskål. Banka med stekjärn. Banka med stekjärn och skål. Lägga saker i skål. Hälla ut saker. Banka. Vispa. Banka. Snurra. Vispa.
Öppna skåp. Stänga skåp.
Öppna ugn. Stänga ugn.
Banka.
Vispa.
Sitta på golvet.
Stå upp, hålla i öppen skåsdörr.
Sitta. Stå. Gå.
Glad!

Vill till –
Skänken
Blöjhinken
Skåpet under diskbänken (där soppåsen finns; ja, han vet hur man öppnar!)
Blir bortlyft.
Arg. Ledsen. Upprörd.
Dit igen.
Och igen.
Och igen.
Blir bortlyft.
Arg. Upprörd. Skriker.
Re-pe-te-ra.

Uppe till vänster från hans håll sett. Tandkanten stack fram igår.

Det är enda möjligheten numera…

Han gillar inte att byta blöja – han avskyr det. Eller, rättare sagt, han avskyr att ligga ner på rygg och blir fasthållen (och det är ju egentligen inget konstigt i det).

Då är det lättare i duschen.
Visserligen är han hal som en ål och slingrar sig loss oavsett var man byter blöjan. Men byter man på skötbordet eller på golvet, så kommer man att ha bajs överallt, plus en panikskrikande bebis. Byter man i badkaret, så hamnar eventuellt bajskladd i badkaret och kan lätt spolas bort, och bajset på baken kan också lätt spolas bort. Dessutom har man en nöjd unge. Visserligen är det ändå en brottningsmatch att hålla fast honom, hålla upp honom så han kan spolas av, hindra honom från att äta tvålflaskor, duscha hela världen (jo visst sjutton vet han hur man gör), och det tar på ryggen, men man har i alla fall en nöjd och glad unge ända tills det är dags att plocka upp honom. (För då blir han sur – han vill ju vara kvar i badet!)

Sur och arg blir han för övrigt lätt. Han får ju inte alltid som han vill. Till exempel får han inte ställa sig vid eller dra i skänken. Men det vill han! Den är spännande! Han blir arg som ett bi när man tar bort honom därifrån. Och så fort han får chansen kutar han dit igen – och blir lika tvärsur igen när man lyfter bort honom igen.

Sedan ungefär en vecka tillbaka står han ibland utan stöd. I början var det ytterst korta stunder – några sekunder eller så. Men sedan har det ökat på. Under den gångna helgen började han dessutom resa sig upp utan stöd till fritt stående. Ibland – ganska ofta – håller han något i händerna samtidigt – en leksak, en träslev eller något annat. Som att han liksom låtsas att han får stöd av något eller har något att hjälpa upp balansen med. Men ibland går det utan också.

Han reser sig. Och så står han där, riktigt stabilt, bredbent, superkoncentrerat. Ibland uppemot tio sekunder. Sedan sätter han sig ner, eller går ner i krypställning. Men han trillar inte. Han märker när balansen inte räcker längre, och då tar han sig ner. I någon mån har han bättre koll när han står utan stöd än med stöd, för utan stöd så VET han att han måste koncentrera sig.

”Dä!” och ”Ä dä!” hör till hans favorituttryck för tillfället.

Nej, det är ingen fråga. Inget peka och fråga ”Vad är det?”

Men det är för den skull inte betydelselöst. Det är ett tydligt utpekande, poängterande uttalande. Han menar NÅGOT. Tycker NÅGOT. Om NÅGOT. Det är nog ungefär den minsta gemensamma nämnaren Men det är inte så illa det Han tycker [något] om [något], och det vill han förmedla till omgivningen. Ganska värdefullt i sig, på något vis