Category Archives: Graviditeter och bebisar

Känns som läge för det. Som ett aningen vettigare alternativ än att skjuta en uppochnervänd plastback framför sig. Fast vagnen är aningen läskigare och svårare. Det är tryggare att ta några steg längs soffbordet med bordet som stöd – eller en hel massa steg med mammas eller pappas händer som stöd.

Han sträcker sig efter matskålen. Vill själv!

Men jag är en hemsk och dålig mamma. Jag har så lätt att få panik. Jag ser kladdet framför mig. En dag innehåller tillräckligt många bita-ihop-och-reda-ut-situationer ändå. Blöjor som måste bytas, kläder som måste på och av… Jag behöver inte fler. Jag måste spara orken till de saker som mååååste göras, inte kan undvaras.

Och även om man reder ut själva kladdandet utan att bryta ihop mentalt, så måste ju kladdet tas omhand efteråt. Tiden räcker ju ändå inte till den städning som behövs. Att torka upp direkt är dessutom knappt görbart. Var ska man isåfall under tiden göra av Unge Herr Kravlaivägochupppåallt? Han skulle genast bli djupt missnöjd och komma sättandes efter och kladda ner sig själv och världen ännu mer.

Och ja, jag har en ångestdiagnos. Min sambo däremot är en mycket stabil person. Men även han får något jagat i blicken när jag nämner att vi säkert borde låta lillen kladda själv med maten… någon dag… snart… Sambon tycker det verkar minst lika jobbigt som jag.

För jag vet ju att vi pedagogiskt sett gör fel. Pedagogiskt sett borde vi låta lillen prova på att kladda runt med maten, med händer och sked och allt. Ge honom helt fria händer att öva på sin nivå. Vi begränsar honom. Och han blir ledsen, eller sur, eller arg, eller nåt. Han VILL!

Men man ska ju hålla samman som förälder också – eller…?

Jo, men visst kryper han!

Samt sätter sig lätt, ledigt och smidigt.
Och reser sig, vill stå, går med stöd, kravlar runt som ett yrväder.

Allt ska han, och det NU!

Jag har sett det några gånger innan, men då har det sett ut som att det varit nästan av en händelse. Nu klappar han händerna, tydligt och klart, glatt och med emfas.

(Såvitt jag minns så var Simon en bra bit över året innan han klappade händerna. Gissar på 14-15 månader. Som jag minns det verkade han liksom inte tycka det var intressant innan dess.)

Hipp hipp hurra!
Åtta månaders idag!

Det innebär att vi tagit oss igenom två tredjedelar av det första året. Och faktiskt, trots att det varit, och är, jobbigt, så har det i alla fall varit mer smärtfritt än befarat. Vi lever. Livet är inte kaos, bara jobbigt.

Två tänder har han nu. Och skaffat sig sin första fläskläpp häromdagen. Han kan sätta sig själv ordentligt igen från krypställning.

Åttamånaderskollen igår gav resultatet 10120 g och 72,5 cm.

Igår stack det slutligen upp två små vita piggar: vardera ytterkanten på en tand. Idag syns hela överdelen på tanden.
Nedre vänstra från hans håll.
Den har kämpat läääänge…

Kämpar gör han också
Ålar effektivt. Eller ja, han sätter ner båda händerna en bit framför sig och drar sig fram. Men som sagt, mycket effektivt.
Det han helst tar sikte på är trummorna: en djembe och en annan afrikansk trumma som står under ett litet bord. Han gillar att trumma på dem – det får han gärna – samt att tugga på dem (mindre lämpligt) och att välta dem (eller ja, det vill han inte utan gör av misstag, och då slår han sig).
Sladdar är också vääldigt tilldragande
Snabb är han.
Det fanns en kort tid när han satt vldigt stadigt men egentligen inte kunde förflytta sig något direkt, när man faktiskt kunde sätta ner honom med några leksaker och så satt han där (om han var på bra humör). Den perioden varade väl sådär två veckor – och är long gone…

Han går gärna upp i krypställning, och står ganska stadigt. Både på knäochhänder och på fötterochhänder. Men han kan inte krypa. Han försöker flytta sig i dessa ställningar, men då rasar magen genast ner.

Går gör han inte så mycket. Han vill gärna stå, tar tag i ens händer och reser sig (”jag ska UPP!”), men gå kan man tro att han inte alls kan eller vill. Tills han får syn på något intressant – då stolpar han iväg med älgkliv som är långa som halva honom själv och mer därtill.

Och han vill resa sig mot möbler, och kan om det finns något vettigt att göra det mot. (Ont om sådant, bara.)

Han kan nästan, men bara nästan, sätta sig från krypställning och ner på baken.