Category Archives: Föräldraskap

Hoppets smärta

Före jul fick en twittervän ett hemskt besked: hennes femåriga dotter hade drabbats av hjärntumör. (Eller hur säger man? Jag tuggar runt i huvudet och hittar inte vilken formulering det är jag borde använda.)

De första beskeden sa ändå att det var en snäll långsamtväxande tumör. Det visade sig sedan vara fel. Istället var, är, det en galopperande tumör, och livsperspektivet för den lilla flickan har kortats till det extrema.

Föräldrarna har hittat ett halmstrå: en skitdyr behandling som behöver genomföras i London. Fundraising pågår, och i skrivande stund har osannolika 71 000 euro samlats in, trots att insamlingen inte varit igång ett dygn.

Och de känslor som far runt i mig i detta är så… bisarra. ”Grumliga” kallade jag dem innan idag, när jag själv delade vidare insamlingen.

Vi hade aldrig något hopp. Vi hade klara besked från läkarna redan från början att älsklingens cancer inte gick att bota, att all behandling var fråga om att i bästa fall köpa sig lite mer tid tillsammans. Och hur hemskt det än var så fanns det ändå en trygghet i det där, i att inte behöva tvivla, inte behöva fundera, inte behöva slitas mellan hopp och förtvivlan. (Jag har skrivit om det innan också.) Och jag bestämde mig väldigt tidigt för att nöja mig med det. Att utgå från att läkarna faktiskt ville det bästa, sökte alla möjliga lösningar, och att det inte fanns skäl för oss att tvivla och söka egna alternativ. För jag visste att jag skulle gå sönder långt mycket mer om jag skulle bära den sortens tvivel. Då hade jag inte kunnat hålla ångesten stången. Och jag hade aldrig skäl att tvivla på läkarna. När älsklingens vänner med cancerforskningsinsideinformation kom med förslag på vad vi borde fråga om av nya behandlingar och försök, så visade det sig att läkarna redan övervägt och kollat upp.

Men nu… nu blir som sagt var mina tankar och känslor grumliga. Åt båda håll.

Dels tänker jag att det trots allt är ett halmstrå de griper efter, föräldrarna till lilla Linnea. Det är stora pengar, många pengar, och det finns ingen garanti för att det funkar och hjälper. Jag vet inte vad oddsen är, men det tycks mig som en påtaglig risk att det ändå kommer att sluta på samma sätt. Med den skillnaden att studsandet mellan hopp och förtvivlan hunnit med några rundor till innan slutet och slitit ut dem ytterligare innan de står där med den slutliga sorgen.

Och samtidigt sås det tvivel i mig själv. Jag skäms över att jag inte själv grep efter halmstrån. För det är väl egentligen det enda rimliga att göra i det läget. Och jag gjorde inte det. Jag grep inte efter halmstrån utan accepterade att döden tog min älskade. Och jag kan väl lägga den stenen bland alla de andra i korgen som tynger mitt samvete och får mig att känna att det måste vara mitt fel att älsklingen dog. Oavsett att jag ser det orimliga och irrationella i det.

Och ja, jag har också skänkt pengar till insamlingen. Jag ignorerar pessimisten i mig och plockar fram älsklingens optimism. Eller kanske mest av allt hans självklara inställning när det kommer till att hjälpa andra människor. Jag håller fast vid det lilla lilla halmstrået av att åtminstone försöka hålla lite liv i honom genom hans minne, hans värderingar, hans… ande.

Och så är jag avundsjuk. Jag ser hur hela twitter bär den lilla familjen, och trots att jag var så öppen med älsklingens sjukdom så var jag inte fullt så öppen och blev inte buren fullt så mycket. Men mest av allt är jag avundsjuk på att vara två föräldrar, att kunna dela det svåraste med en livskamrat, rakt igenom, oavsett hur det slutar. För oavsett hur många som bär upp mig så är jag ändå ensam i det.

Jag är så ensam. På ett sätt ingen av er kan göra något åt eller ens mildra.

Sorgen gör så fula saker med en. Det är inga vackra tankar det här, jag vet. Men det är så verkligheten ser ut. Även om jag fortfarande påminns då och då om att folk, även från professionellt håll, ibland tror att sorgen är en familj hötorgskonstgråtande barn som sitter och håller om varandra i soffan.

Men jag hoppas att Linnea ska få leva. Att behandlingen ska fungera. Att en bror ska få behålla sin syster, att en mamma och en pappa ska få ha kvar båda sina barn. Jag försöker orka hoppas. För jag önskar dem inte den här smärtan.

Döden

Det har ju gått så bra så länge… Men nu, i jul och ledighet och mörker, så blir sorgen och döden och saknaden så påtaglig. Och med åtta månaders distans till din närvaro så känns du på något vis så mycket mer levande och verklig än du gjorde när du var nydöd. Då var du ett overkligt hål. Nu känns det mycket sannolikare att du skulle dyka upp – eller mycket obegripligare att du aldrig kommer att göra det.

Hur kan du vara död?! Du var ju så levande!

Det är som att det inte är förrän nu det riktigt börjar landa, börjar komma förbi den allmänna chocken. Chocken av att du drabbats, chocken över att detta händer oss… Att det liksom är först nu det går vidare till någon sorts riktig realitet och insikt: Min man är död. Min man är död av cancer.

Och att det där hemska, som jag med min ångest ju alltid vetat att man måste vara beredd på, hände oss men faktiskt inte händer alla andra. Liksom. Att det faktiskt var oss det hände och inte alla andra. Att det faktiskt är synd om oss. Och att det faktiskt finns ett tomrum, ett fel, i varenda jävla situation, och at livet består av så väldigt många fler situationer än man tror. Och att i många av situationerna så blir det grundläggande felet till många delfel som liksom fortplantar sig.

Och så blev jag en ensam kraftlös orkeslös uppgiven mamma. Så långt från det jag var när jag hade dig.

Skyddad: Så många tankar

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Apollo

Ikväll har vi fortsatt läsa Professor Astro Cat. Bland annat kom vi till sidan om Apollo 11 och alla raketstegen för att den skulle kunna komma till månen.

Och redan innan vi hunnit läsa (utan han bara fått syn på bilden på sidan) så sprang åttaåringen och hämtade raketen som han byggde när han gick på dagis och förklarade att det var ju just den raketen han hade byggt (den har stått i ett fönster i vardagsrummet sedan dess). Och förklarade att det ju egentligen skulle vara olika tjocklekar på den där biten och den där biten, men det gick ju inte att åstadkomma med de pappersrullar som fanns att tillgå, och så pratade han på om de olika stegen och hur det fungerade och hur han hade tänkt när han byggde (det här måste alltså ha varit för minst två och ett halvt år sedan).

”Men de andra gjorde sina raketer av frigolit som de gjorde som en trekant” berättade han och suckade lite grann över att de andra inte hade koll på hur en raket verkligen ser ut.

Och jag gissar på att de andras raketer såg ut så som det egentligen var tänkt att de skulle göras. Och jag är glad att min unge fick göra på det sätt han ville. I alla fall då.

Professor Astro Cat och högläsning på engelska

För några dagar sedan läste vi klart Hobbiten jag och åttaåringen. Vi har haft den som högläsningsbok om kvällarna – jag har inte läst den sedan jag var typ femton, men jag måste erkänna att jag tyckte den var betydligt mer läsbar än Sagan om Ringen, som jag ju läste för hans storebror ifjol och höll på att bli tokig på hur tråkig den var att läsa.

Men nu var det inte Tolkien jag skulle skriva om för stunden, utan om den bok vi började läsa idag: Professor Astro Cat’s Frontiers of Space.

Barnen har fått boken av en av älsklingens vänner i England. Boken är på engelska och handlar om rymden. Och det visar sig att det är alldeles alldeles rätt.

Visserligen är nog ytterst lite av det som står där alldeles nytt för min lilla kunskapssvamp. Men det blir ju liksom något annat när det är på engelska. Det är ovant men kul att högläsa på engelska. Och när vi liksom är så inne på engelskan så fortsätter han på engelska när han kommenterar och frågar och kommer med utläggningar om det de missat att nämna. Och det är härligt att höra hur bekväm han är med engelskan och hur orädd han är när det handlar om att göra fel när han ska prata engelska.

Var han lärt sig engelska? Å, huvudsakligen av att först under ett antal år ha tittat på naturprogram och dokumentärer på TV och inte alltid hunnit med i textremsorna, och sedan ovanpå det oändligt med tittande på engelskspråkiga youtubers som berättar om hur de bygger i minecraft och annat. Numera tycker han inte ens vi behöver slå på vare sig svenska eller engelska textremsor på engelsk film, han tycker det funkar så bra ändå.

Och han hade velat att jag skulle läsa längre ikväll. Rejält besviken när det var läggdags.

Men imorgon fortsätter vi läsa Astro Cat.

 

Fortsättning på dagen

Mötet gick bra.

Väl hemma började luften pysa ur slangen på ena framdäcket på hjulet och satte typ bokstavliga käppar i hjulet för alla praktiska omständigheter i vardagen.

Och sedan kom det mejl och gjorde saker ännu svajigare igen, typ.

Förkylning och vaccination

Igår var det vaccination för åttaåringen. MPR, dos två.

När jag fick hem lappen i början av terminen, lappen med information och där man skulle lämna godkännande för vaccination som förälder, så tänkte jag att det i alla fall är skönt som nybliven ensam vårdnadshavare att veta vad den andre föräldern tyckte. För det här med vaccination är något vi är (var) överens om. Och jag känner till alla de vetenskapliga argumenten, om flockimmunitet och hänsyn till dem som inte kan vaccineras. Och att det gamla hallabaloet om MPR och autism är en stor bluff (för att uttrycka det i förenklade ordalag).

Igår var det alltså vaccinationsdags. Och enligt informationspappret så skulle man låta bli vaccination om barnet hade över 38,5 graders feber, men en vanlig förkylning utan feber var inga problem. Tja, det där var väl en ganska bra beskrivning av läget igår: Förkyld, men inte feber. Vi vacklade lite på morgonen här: var han så hängig att han borde stanna hemma eller inte? Men så mindes vi att schackklubben på fritids, som han är med och startar upp, skulle ha sitt första möte, och då måste han ju faktiskt gå.

Jag konstaterade att febertermometern här hemma hade slut på batteri, så även om jag inte trodde att han hade feber så sa jag till på skolan och bad att de skulle säga åt skolsköterskan att kolla innan vaccinationen.

Så nu är han vaccinerad; han visade plåstret igår och konstaterade att det var lite ömt på armen där han fått sprutan.

Idag är hans förkylning värre. Vilket ju inte är något konstigt; hans storebror var hemma måndag-tisdag för förkylning. Och idag är alltså åttaåringen hemma med rejäl snorighet och hängighet. Och det kan ju självklart dessutom vara påspätt av vaccinationen.

Men ångestdelen av mig hoppar och skriker i all stillsamhet. Tänk om något blir dåligt, allvarligt dåligt, av att han fick vaccinationen när han var förkyld? Och hela ”mitt ansvar!”-artilleriet kommer dundrande. För det är liksom där ångesthaken sitter för mig: Har jag tagit mitt ansvar? Har jag tagit det rätta beslutet? Borde jag gjort annorlunda? Kommer något att bli DÅLIGT (TM) på grund av att jag valt fel, gjort fel, borde valt och gjort och bestämt bättre?

 

Jag tror yngre syskon också behöver kurser om tonåringar

Jag har en tolvåring. Och drygt tre månader har jag en tonåring. Fast egentligen har han varit tonåring länge redan, även om det säkert blir värre vad det lider.

På föräldramöte nyligen meddelade kommunens fältsekreterare att det ordnas någon sorts träff eller kurs för tonårsföräldrar. Och det kan säkert vara användbart.

Jag har också en åttaåring. En åttaåring vars storebror är tonåring.

Häromsistens, när jag och åttaåringen var ensamma i bilen på väg någonstans, så sa jag något kort om det här med att storebror är på väg att bli tonåring och att det är en besvärlig tid, för det händer en massa i kroppen.

Och jag tänkte att det skulle behövas kurser för yngre syskon till dem som blir tonåringar. (Det är i alla fall min gissning att sådana kurser inte finns.) För småsyskon påverkas ju lika mycket som föräldrar av att äldre syskon ”plötsligt” blir helmärkliga. Och jag som är vuxen har ju i alla fall ett hum om det här med tonårstiden: jag har i alla fall själv varit igenom den, och jag har fått de biologiska förklaringarna i skolundervisningen någon gång för länge sedan. Men för yngre syskon är det ju liksom något helt nytt.

Ja, jag vet. Min åttaåring är inte en genomsnittlig åttaåring. Men å andra sidan tycker jag generellt sett att samhället har ganska lågt förtroende för yngre barns förmåga att förstå och ta till sig och intressera sig. Så även om min åttaåring kanske skulle vilja ha en mer naturvetenskapligt inriktad ”Mitt storasyskon blir tonåring!”-kurs än många andra barn, så gissar jag på att det är fler än min unge som skulle uppskatta något sådant.

Ibland är det annan vila än sömnen man behöver

Jag sitter uppe. Fastän det är sent, och jag är trött. För ibland är det så skönt att bara sitta och vara och ta stunden som den kommer. Ibland är det mer välgörande att sitta och göra ”ingenting” än att sova. Sömn kan inte ge alla sorters vila.

 

Jag minns när tolvåringen var liten. Mycket liten, nästan nyfödd. Jag minns tillfället och vet att det var tidigt, att han verkligen inte var gammal, för jag minns den där känslan av att jag själv var en fågelunge, känslan av att mina armar liksom hade krympt ihop och blivit tunna – fastän jag aldrig tänkt på mig som svullen under graviditeten så var det något som runnit av och gjort armarna mindre när han föddes.

Jag minns känslan när jag evighetsammade honom inne i sovrummet (på den tiden hade vi studion som sovrum), och han slutligen somnade men älsklingen liksom aldrig kom och hjälpte mig loss från den sovande bebisen och hjälpte mig ut till den befriande verkligheten utanför, där han och svärföräldrarna (som var på besök för att insupa det första barnbarnet) satt och fikade och pratade. Jag var ledsen och kände mig övergiven. Och älsklingen tyckte att ja men vi visste ju att du var trött, vi trodde du ville sova. Men jag ville inte sova! Jag var trött, men ännu mer än sömn hade jag behov av att få vara människa, vara jag, vara något annat än mjölkko, komma ifrån att vara bara den som nyligen fått en bebis.

 

Sitta och vara. Vara jag. Finnas.

Hellre GOTS än rosa avlatsbrev (funderingar vid ett strumpköp)

Jag står på Lindex för att köpa strumpor till mina båda barn. Jag tänker att när i princip hela hälen sticker ut ur strumpan är det okej att slänga den och fylla på med nytt – även om åttaåringen tycker det är okej att gå med strumpor som är i det skicket.

Jag står länge och väljer strumpor. Det är så många aspekter att väga in. Helst vill jag ha strumpor med en ”riktig” miljömärkning. Lindex har ju en hel del GOTS-märkta kläder, men just på strumpfronten är de flesta med deras gröna ”sustainable choice”-märkning av betydligt lägre nivå: på sin höjd ekologisk bomull, men i många fall ”bara” Better Cotton Initiative. Men det är ju å andra sidan mycket bättre än inget, liksom. Och så ska det vara strumpor som faller respektive barn i smaken, både vad gäller material och utseende. Och jag vill gärna att det ska finnas någon möjlighet att skilja de båda barnens strumpor åt. Och skilja dem från mina. Det funkar liksom inte att bara köpa enfärgade svarta till allihopa :-)

Totalt sett innebär det att valmöjligheterna är små. Kompromisser är nödvändiga. Men till slut ställer jag mig vid kassan med totalt fem strumppar till vardera barnet (en fempack, en en trepack och en tvåpack); två strumppar är ekobomull, resten Better Cotton.

Expediten slår in strumporna. ”Vill du stödja bröstcancerforskningen också?” frågar hon med en gest åt de rosa banden som står på bänken.

Jag blir tagen på sängen, även om tjejen före mig just köpt ett rosa band. Jag har liksom inte förväntat mig att jag ska bli uppmanad på det viset – och liksom behöva försvara mig om jag låter bli.

”Nej, inte just idag”, hasplar jag ur mig.

Sanningen är att jag inte kommer att köpa något rosa band alls. Inte i år heller.

Jag stöttar Cancerfonden med 100 kronor i månaden. Jag har också nyss meddelat Cancerfonden att jag inte vill ha deras tidningsutskick – det är inte det mina pengar ska gå till, och jag är inte intresserad av att sitta och läsa om cancer hemma. Jag har ingen direkt längtan att bli mer påmind om cancer i min vardag än jag redan blir (det är liksom svårundvikligt när en livskamrat nyligen dött i cancer).

Jag är inte intresserad av att betala 30 kronor för något litet bjäfs jag ändå inte vill ha. Jag ger hellre reda pengar till forskningen. Och jag tror inte det är just bröstcancerforskningen som är mest eftersatt och i mest behov av pengar?

Helst bistår jag dock i den andra änden. Genom att se till att bidra till att minska spridningen av ämnen som skulle kunna bidra till cancer. Det innebär att jag mycket hellre lägger extra pengar på att köpa kläder som odlats och producerats utan en massa användning av kemikalier med tveksam eller bevisat otrevlig påverkan på människor och miljö. Det är därför jag står och letar efter märkningar och vrider mitt huvud till leda. Hellre det än avlatsbrev.

”Ska du inte köpa strumpor till dig själv också? Vi har tre för två på alla damstrumpor”, påpekar expediten.

”Nej, det är barnen som har strumpbrist, inte jag”, påpekar jag.

Det där är ju en bit till, liksom: att bara köpa det jag faktiskt behöver. Eftersom all onödig konsumtion leder till problem, på ett eller annat sätt, i ett eller annat (eller många) led.

Jag väljer gärna Lindex. Jag upplever att de generellt menar allvar med sitt miljöarbete, och att en allt större andel av deras kläder är miljömärkta, både på GOTS-nivå och på andra svagare nivåer.

Men mellan mig och expediten är det uppenbarligen ganska långt avstånd.