Jag är en sån som tar itu med saker. Får saker gjorda.
Jag är en sån som biter ihop när livet är jobbigt och kämpar på. När jag är trött, när jag är hängig, när jag har mensvärk. Till och med om jag har ångest, så länge ångesten inte är på nivån att den slår ut mina förmågor och blockerar hela huvudet.
Jag är en sån som kämpar och inte ger upp. Som suckar, gråter, och sen tar itu med.
Som tittar på katten och maskmedlet och inser hur jobbigt det kommer att vara att få medicinen i katten och sedan tar itu med det.
Som tyst suckar över bebisen som inte vill byta blöja och därmed kladdar in hela sig i bajs, och tar itu med hela alltet, trots att hela jag har panik, och ungen med.
Som får upp hela familjen den tidiga novembermorgonen, fastän alla andra bara kryper tillbaka ner i sängen, fastän jag själv också helst av allt vill sova.
Som kämpar med att försöka få iväg det skolvägrande barnet i en timme på morgonen, innan jag ger upp, för att skolan påtalat SKOLPLIKTEN FRAMFÖR ALLT som ett mantra. Dag efter dag efter dag. Trots min egen totala uppgivenhet. Tills vi båda gick sönder av det.
Jag är van vid att man gör saker för att man ska det. Och att det ligger i ens eget ansvar att se till att saker blir gjorda. För så gör man. Även om andra inte gör det så gör man det.
Jag har lärt mig att ignorera mina signaler. För det är ju det man gör, sedan tidig ålder. Ända sedan de tidiga morgnarna när man skulle till dagmamman vid 6 på morgonen och mina föräldrar ibland fick släpa iväg mig inlindad i en filt.
Man lär sig att det rätta är att ignorera signaler om trötthet eller ovilja.
Så det är så jag gjort.
När ångesten över kemin jag inte riktigt begrep på universitetet knäckte mig, ihop med ångesten över kemilabbarna och den konstanta hemlängtan.
När musikalutbildningen jag så länge längtat efter att få gå visade sig arbeta emot mina egna behov och egenskaper och jag fick höra att det var lika bra att sätta sig över det, för förr eller senare måste man.
När ångesten över en nackskada fick min oro att gå bananas, men sjukvården bara fokuserade på att de inte hittade något konkret fel på mig.
Och när min man fick cancer och dog och mitt ena barn strax därefter misshandlades mentalt av skolans inställning till honom.
Fortsätt kämpa, Sanne. Ta itu med det. Det måste göras. Det finns inget annat val än att kämpa på och ta itu med och fortsätta. Det finns ingen annan än du som kan fixa det.
Det är så jag gör. Det är så jag varit tvungen att göra – men det är också så jag lärt mig att man ska göra.
Till och med när jag själv känt behovet av att bromsa har det funnits människor omkring mig som tyckt att det är bättre att jag fortsätter. Som strax efter att min man dog.
Och man kämpar på och kämpar på, för inte ens när man hör signalerna, som krämar på med alla metoder de har, så finns det egentligen några konkreta val.
Hon är så stark! – Ja. För jag har inget val.
Och så till slut kör man rakt in i den berömda väggen. Och ordet utmattning räcker inte till. För hjärnan liksom slutar fungera. Utbränd är ordet. Kortslutning. När jag försöker tänka så är det som att det bränns av trådar på nåt sätt.
Vägen tillbaka är lång. Längre än man kan tro. Fruktansvärt jobbig. För sakerna som behöver tas itu med finns ju fortfarande där. Det är fortfarande ingen annan som gör dem.
Och jag är så van att göra saker. Jag är ”en doer”. Och min hjärna behöver kontant något att sysselsätta sig med. Jag klarar liksom inte riktigt av att göra inget – det är TRÅKIGT.
Men jag kämpar på. Börjar jobba lite smått, ökar på lite i taget. Blir bättre på att ta pauser. Lär mig att stickning är ett sätt att sysselsätta mig utan att överbelasta hjärnan. Blir bättre på att träna – hemifrån, pga pandemin. Sover ibland på dagen. Tittar massor på netflix.
Och så slår jag huvudet i väggen igen. Bakslag. Och jag såg det inte ens komma.
Jag letar orsaker. Det är jag själv som slarvat, tänker jag. För lite stickning, för lite träning. Jag borde ha sett, jag borde ha fattat.
”Det är en del av själva sjukdomsbilden att inte kunna bromsa i tid”, påpekar en twittervän.
Just då stör orden mig lite. Jag tyckte ju jag hade koll! Och ändå trillar jag dit :-(
Men sen inser jag att det ju stämmer. Sjukdomsbilden är ju i grunden det där jag byggt upp sedan jag gick hos dagmamman. (Mamma och pappa, det här är inte ett försök att lägga skulden hos er.) Det där att ständigt lära sig trycka undan, inte lyssna på signalerna. Att hantera trötthet och motvilja med att bita ihop och kämpa på.
Och ja, det är banne mig en sjukdomsbild. Det är tyvärr en sjukdom som är kronisk i vårt samhälle. Och mitt problem är att jag varit så duktig på att följa denna mall att jag gått sönder. Lite för mycket för att kunna hänga kvar liksom.
Jag försöker lära mina barn att leva annorlunda. Att lyssna på både kropp och själ. Det är inte lätt i ett samhälle där grunden är att sträva mot signalerna. Tonåringen får höra av matteläraren på gymnasiet att på gymnasiet så ska man aldrig göra något roligt förrän allt skolarbete är gjort och man ska inte räkna med någon fritid alls. Och min yngste son har ju redan hunnit med att vara utbränd och deprimerad.
