Category Archives: Genus och normer

SVT visar en himla massa bra barnprogram (även om det finns dåliga program också)

Det finns, efter vad jag förstått, föräldrar som inte låter sina barn titta på barnprogram på SVT:s barnkanal för att de tycker att barnprogrammen är olämpliga. Till exempel ur genusperspektiv. Och visst, det finns absolut program som är mindre bra: könsnormativa, konservativa och kanske till och med lite för våldsamma, eller på andra sätt har värderingar som inte ligger i framkant.

Men att därmed avfärda alla program på Barnkanalen tycker jag är väl drastiskt. För där finns också en mängds fantastiska program. Och majoriteten av dessa är faktiskt egenproducerade.

Några exempel:

  • Boom Shakalack. Barn som skriver en egen låt, och sedan får hjälp med att spela in den snyggt arrangerad och med kul musikvideo.
  • Fixa rummet. Inredningsprogram där ett barn får hjälp att inreda sitt tråkiga rum på ett personligt och kul sätt. Visserligen på sätt och vis en del av en hysterisk inredningstrend, men barnen lär sig göra praktiska saker och bejaka sin personlighet.
  • Struten. Angriper spännande frågeställningar på ett nyskapande lagom galet sätt och väcker nyfikenhet inom många vetenskapliga riktningar.
  • Miljöhjältarna. Utmanar de deltagande barnen inom svåra vardagsområden. Ja, det är riktiga tuffa utmaningar.
  • Philofix. Philomène pysslar på oerhört kreativa sätt (och använder ofta ”skräp”).
  • Lilla Aktuellt – behöver väl ingen presentation?
  • Eva Funcks olika program – Evas funkarprogram som förklarar hur olika saker funkar (teknik m.m.), Evas superkoll (mer om samhällsvetenskap), Evas sommar- och vinterplåster (om sjukdomar, insekter och annat). Kan ses ungefär hur många gånger som helst av vår treochetthalvtåring.

(En gammal favorit som nog inte går längre är för övrigt REA, som var ett konsumentprogram för barn, med tester och konsumentupplysning – ett Plus för barn, helt enkelt.)

Många av programmen visar på ett naturligt och självklart sätt upp barn som inte är stereotypa, vare sig när det gäller kläder, stil, intressen och allmän ”framtoning”. Programledarna – både i de olika programmen och för själva Bolibompa – är också både tjejer och killar, som också bryter stereotypa könsmönster.

Och sedan finns det ju program som bara är… kul. Som Fåret Shaun och Häxan Surtant. Eller för den delen Phineas & Ferb, som må vara hur stereotypt som helst på vissa sätt, men som samtidigt driver med det – och är skitkul.

Astrid Lindgren-filmer däremot tycker jag ibland är tveksamma. Ja, visst är de bra, som berättelser. Men de är inte självklart bra som barnprogram. När Emils pappa jagar honom och skriker för att Emil försökt göra något bra som misslyckats, då känner inte jag som förälder att det är det bästa mina barn kan se…

Min kropp är en viktig del av mig

Flera personer har på sistone skrivit blogginlägg om att vi måste sluta betrakta våra kroppar som objekt eller något som finns för att vara snyggt och behaga andra, och istället fokusera på kroppens funktion, hur den känns, vad den kan och så vidare. Och vissa bloggare verkar träta om vem som var först med denna föga revolutionerande tanke – som om inte flera människor oberoende av varandra kan tänka ut självklarheter ;-)

För ja, jag tycker det är självklarheter. När jag skriver om min kropp så är det i princip alltid om hur den fungerar och känns (eller?). Helt enkelt för att det är det som är relevant.

Kroppen är en del av mig: den del som kan utföra saker. Gå, cykla, dansa. Såga brädor, spika, måla och skriva. Den fysiska utföraren för själen.

Och därmed är kroppen förstås oerhört viktig.

För mig har dansen under många år varit en central del av tillvaron. Och det allra viktigaste med dansen är känslan. Känslan i en pique-piruett, när ståbenet är rakt och fungerar som en passare som det böjda benet svischar runt, samtidigt som jag låter blicken släppa fokus en kort sekund för att huvudet ska kunna fara runt på kortast möjliga tid. Den sköna sträckningen i ljumsken i en attitude. Känslan av att flyga i en jeté på diagonalen.

Visst, jag har gillat att stå på scen, men det beror till viss del på att jag då ännu mer kan leva mig in i rörelserna och göra dem fullt ut. Men även på scen så har jag egentligen alltid dansat och uppträtt mer för min egen skull än för publiken. Därför går jag väldigt sällan och tittar på dansföreställningar. Jag blir mest bara avundsjuk.

Och när jag skriver om kroppen så handlar det ofta om det som inte fungerar, och det som gör ont. Nackskadan. Krånglande ljumskar, rygg och annat. Kroppen börjar bli gammal och skröplig och gör i allt mindre utsträckning det jag vill (ja, som nästan-dansare har jag kanske stora krav). Efter graviditeterna är balansen och fotstyrkan sämre, och hållningen har ändrats (det blir så när man går med tung mage ett tag). Åldern och minskat dansande gör att jag blir allt mindre vig och allt mindre vältränad.

Ja, det stör mig. Min kropp kan inte längre det den kunde. Och den gör ont. Så visst blir det en hel del gnäll när det kommer till kroppen. Dessutom är jag medveten om att det inte är bra för hälsan. Det är för mycket mage, för klena muskler och för dålig kondition.

Och dessutom är jag bra på att oroa mig för saker, och det finns andra saker som krånglar. Jag har tendenser till förstoppning. Och omfånget av min mage ökar risken för diabetes. Det gillar jag förstås inte.

Så nej, jag är inte helt nöjd med min kropp. Den funkar inte helt och hållet som jag skulle önska (och det är till viss del mitt eget fel – men inte bara).

Men jag förstår inte alls den syn en del människor har på sin kropp. De karvar och ändrar och har sig, så att delarna ska se annorlunda ut. Det är jättemärkligt för mig.

Min kropp är en del av mig. Min kropp och min själ utgör tillsammans jag. Hur kan man då vara så angelägen om att ändra på kroppen? Jag skulle inte kunna identifiera mig med själv längre, jag skulle bli förvirrad och må dåligt.

Och det känns också märkligt det här med att prata om att vi ska tänka och prata mer om kroppen som funktion – att det liksom skulle vara något revolutionerande. Det är ju liksom bara så självklart.

Felar en felar alla? Om att dra långtgående slutsatser

Jag står i gymets omklädningsrum. Bredvid mig står en tjej och pratar i telefon.

”Ja, jag skäms så för henne!” säger hon i telefonen. ”Inte konstigt att tjejer får dåligt rykte!”

Jag hörde inget mer som kunde hjälpa mig att förstå vad det handlade om. Men det kvittar. Det kvittar om det hon hade gjort var en petitess eller nåt fruktansvärt. Jag fattar ändå inte. Hur kan vad en enda person gör vara relevant för att skapa rykten om halva mänskligheten?

Spara gärna energi och pengar men lägg det inte på miljöförstörande resor

I Aftonbladet kan man idag läsa reportaget ”Så får vi råd med drömsemestern”.

En månad i Thailand, två veckor i Grekland. Den årliga svenska familjeresan utomlands har nästan blivit ett måste. Men 20 procent av oss kommer inte i väg alls. För hur får man råd att ta med hela familjen till Kanarieöarna när ekonomin är tajt?

Svaret: Prioritering och planering.

I artikeln radas familjens spartips upp. Det handlar om klassiska energispartips

  • Tvättar, diskar och torktumlar endast fulla maskiner.
  • Torktumlar bara handdukar, sängkläder och underkläder.
  • Släcker lampor i alla rum där vi inte vistas.
  • Inga standbylägen på tv eller dator.

men också självklara saker i övrigt för den som är van att hålla i pengarna, till exempel

  • Har endast grundutbud på boxerpaketet och en tv.
  • Veckohandlar mat i prisvärda mataffärer.
  • Köper sällan läsk eller snabbmat.

I huvudsak normala vettiga saker alltså.

Men förtjänsten av detta använder de till resor som går långt bort, med allt vad det innebär av miljöproblem. Och en gissning är att deras sparande också innebär att de i mindre utsträckning handlar ekologisk mat och gör andra miljöval.

Och Aftonbladets artikel är en del i normaliserandet av detta. De bidrar till att göra den här sortens resor och prioriteringar till det normala, det förväntade.

Såna där märkliga saker man har dåligt samvete för

Som förälder kan jag ha dåligt samvete för många saker. Känna att jag borde ägna mer tid åt barnen istället för att göra saker för min egen skull eller saker som borde eller behöver göras.

Men värsta dåliga samvetet i vardagen handlar om datorn.

Det är inte okej som förälder att sitta vid datorn.

Jag vet inte hur många gånger jag genom åren fått skit i föräldraforum på nätet för att jag sitter vid datorn och skriver. Oavsett om jag suttit och beklagat mig för att det var jobbigt under bebistiden, eller om jag diskuterat feminism eller miljöproblem, så har det argumentet tagits fram av motståndare: jag borde verkligen inte alls sitta vid datorn om jag har barn. Så länge barnen är vakna ska jag ägna mig åt dem. Sitta vid datorn är en dödssynd, att försumma sina barn maximalt.

(Barnen märker ju det, att jag har dåligt samvete om jag sitter vid datorn när de är vakna. Förmodligen är det därför de har mycket lättare att låta sin pappa sitta ifred vid datorn.)

Sitta vid datorn får man möjligen göra när barnen somnat. Då är jag ofta för trött för att ta tag i saker. Och har egentligen samtidigt andra saker som behöver bli gjorda.

Därför glömmer jag svara på mejl. För ofta kollar jag mejlen innan barnen somnat, men det är ju inte läge att svara då, och sedan har jag glömt det. Än mindre kommer jag loss att faktiskt skicka mejl till bekanta.

Därför kommer jag aldrig så långt som till att rensa mejl, och mejlboxen svämmar över av gammal skit. Den gångna helgen, när sjuklingen glott på oändliga mängder film (ja, FY mig) har jag faktiskt fått tummen ur och grovrensat mejl för hela hans livstid.

Det är därför facebook blir en livlina. För att man kan stjäla några minuters datortid och kontakt med omvärlden, men det funkar fastän man aldrig hinner sitta ner någon längre tid.

Och ja, visst händer det att jag skriver längre texter även när barnen är vakna och jag är hemma. Men alltid med dåligt samvete. För till och med på min lediga kväll, när jag själv ska disponera min tid, står de och rycker i mig och hänger över axeln och ger mig dåligt samvete.

Av någon anledning är liksom allting annat mer okej än det som involverar datorn. Datorn signalerar lättja. Skulle jag skriva för hand skulle det kännas mer OK. Eller läsa en bok. Märkligt, när jag var liten räknades bokläsande på något vis som lättja ;-)

Ett parallell samvetsgrej är det här med soliga sommardagar. Är det sommar och soligt, då SKA man vara ute. Det är i alla fall jag uppvuxen med – inte bara från föräldrar. Att sitta inne en solig fin sommardag är liksom en dödssynd, det har jag inpräntat i ryggmärgen. Fullkomligt idiotiskt, förstås. Det är inte alls nyttigt att vara ute i gassande sol. Och självklart kan man även mitt i sommaren vilja göra inomhussaker. En heldag på semestern när man rensar ut gammal skit – eller bara sitter i soffan och läser en bok. Eller kanske sitter framför datorn.

En solig sommardag tillbringad inomhus framför datorn kan det bli mycket syndigare?

Birro, moralen och religionen

Marcus Birro skriver att Sverige står mitt i sönderfallet.

Det kan jag visserligen hålla med om, men inte alls på det sätt Birro menar. (Tror jag, baserat på vad han brukar tycka. Vad sönderfallet han syftar på i det här fallet egentligen består i är inte helt tydligt i hans text. På det hela taget är det svårt att hitta tråden i Birros text.) Det sönderfall jag syftar på handlar om miljöproblem, klimatförändringar, konsumtionshysteri och liknande.

Birro skriver förvirrat och rörigt, men jag måste ändå försöka bemöta det här på något vis.

Han skriver en massa om moral.

Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige. Moral handlar inte om vem som gör vad och varför med vem när gardinerna är fördragna, Moral är alla revolutioners moder. Moral är rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, med de utstötta, med de tysta människorna som inte har plattformar för sina drömmar och sin längtan.

Och i inledningen frågar han

Vem bär det moraliska ansvaret i ett land som gjort sig av med Gud?

Det är som sagt var svårt att följa Birros text på något vettigt vis. Men det är i alla fall uppenbart att han gör en koppling mellan religion och moral. Eller mer specifikt kristen religion och moral. Det vill säga han antyder att utan en tro på hans kristna gud så finns det ingen moral värd namnet.

Gud så dumt.

Moral handlar om vad vi tycker är rätt och fel, om vad vi anser man får göra eller inte, om hur vi bör leva.

Moral har i grunden ingen koppling till religion. Däremot har många religioner valt att inkorporera moral i religionen (även om samma moraliska regler funnits hos andra grupper människor som bekänt sig till andra religioner eller ingen religion alls).  Man låter moralen vara något som uttalats av guden, getts som direktiv från guden.

Och därmed uppstår problem. För ja, moral är föränderlig. Vad som var rimliga levnadsregler för hundra, tusen, tvåtusen, tiotusen eller hundratusen är sedan är det i många fall inte idag. Vissa delar av det är i huvudsak relevant under väldigt lång tid – slå inte ihjäl folk, till exempel – men annat blir med tiden väldigt inaktuellt.

Om man ”bara” kallar moral för just moral så är det inget problem: moralen kan förändras. Men har man knutit ihop moralen med religion, och hävdar att de moraliska reglerna har dikterats av gud, då måste man förhålla sig till detta när moralen blir uppenbart föråldrad. Då kan man antingen inse att moralen inte är något av gud givet för all tid och evighet (och då antingen hävda att gud gav levnadsregler som gällde den tiden eller att gud inte alls gav levnadsreglerna utan de hittades på av människor som var kloka för sin tid) och därför får och bör anpassas – eller så kan man bita fast i det gamla och slå sig blodig för att tvinga folk leva kvar i ett moraliskt föråldrat samhälle med levnadsregler som i vissa fall är vidriga.

Birro ger sig också på ateister.

Den kristna grunden är en revolt mot all förbannad ytlighet, en rörelse mot intolerans, rasism och främlingsskräck. Gud är en rebell. Ateisterna är de verkligt konservativa. Deras stentrista syn på världen är en återgång till individens förbannelse, till själviskhet och fåfänga.

Ateisternas världsbild är begränsande och statisk.

Det här är fullkomligt obegripligt.

Jag är ateist.

Är jag ytlig? Är jag intolerant, rasistisk och rädd för främlingar? Snälla nån, ingen som läst min blogg kan väl tro något sådant?

Att jag inte tror på någon gud betyder inte att jag saknar en moralisk grund. Säkerligen har jag en hel del värderingar gemensamma med Birro – sånt som han och hans gelikar gillar att kalla ”kristen grund” men vars grund ligger mycker längre tillbaka i tiden och inte har något egentligt samband med någon gud utan med något allmänmänskligt. Men jag har också värderingar som kraftigt skiljer sig från Birros.

Det betyder inte att jag saknar grund att stå på. Det betyder inte att jag är ytlig eller att jag tycker att människor får göra precis vad som helst.

Vi, alla människor, har ansvar. Inte gentemot någon gud. Utan gentemot alla andra människor, alla andra djur, växter och andra organismer och gentemot den jord som vi lever. Det är ett mycket större ansvar än den kristna guden dikterar – den kristna guden som i första mosebok säger

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Det är inte vi ateister som har en begränsande och statisk världsbild. Det är Birro och andra religiösa människor av samma slag. I dagens sekulära Sverige står tack och lov många människor på en uppdaterad grund baserad på förnuft och kunskap. Det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt istället för bara nedåt och bakåt.

Birro, jag hoppas inte att gud ska glömma mig. Jag är bara helt övertygad om hen inte finns. Men jag tvingar ingen att

hålla käften och gömma, förtränga och utrota våra naiva drömmar om en högre makt

Däremot tycker jag att det är just det: en naiv dröm.

Och det är definitivt inte jag som borde fundera på om jag borde druckit ett glas till.

Heja Leklust!

Gu’ så bra!

Lär ut HUR man grupparbetar!

Genom hela skollivet gör vi grupparbeten. Slumpmässigt, eller utifrån intressen, eller ibland utifrån vem vi väljer att jobba med utifrån vänskap, grupperas vi ihop med andra i klassen eller på samma utbildning, och sedan förväntas vi åstadkomma något tillsammans. Oftast med någon form av deadline.

Ibland strukturera vi upp arbetet inom gruppen: en person tar ansvar för vissa delar, en annan person för andra delar. Till exempel kan man dela upp efter olika ämnesområden. En annan uppdelningsvariant är att en person letar fakta, en annan intervjuar, en tredje skriver och en fjärde redovisar. Det finns hur många varianter som helst.

En väldigt vanlig variant är att en, eller flera, inte gör något alls. Och så får de andra göra den personens jobb också. Och alla klarar sig igenom. Icke-göraren kan klara sig igenom, halka med, och låta andra göra jobbet. I vissa fall beror det på att personen är lat och gladeligen utnyttjar situationen; i andra fall handlar det om bristande förmåga och dålig handledning/dåligt stöd från lärare och andra. Man dumpar helt enkelt problemet på de andra i gruppen.

Så kommer vi då, efter nio-tio år i grundskola, tre år i gymnasiet och ofta ett antal år på högskola, universitet eller annat utbildning, ut i arbetslivet. Och där, hör och häpna, består mycket av arbetet av just grupparbete! Fast det kallas inte så. Det är arbete tillsammans med kollegor på samma avdelning eller enhet, tvärarbeten med andra ämnesområden och enheter på samma arbetsplats, samverkan med andra myndigheter, företag, organisationer och så vidare som har samma mål eller intressen som ens eget, och så vidare. Som sagt var, grupparbete.

Och samma problem som i skolan kvarstår. Förstås. Det finns alltid folk som maskar. Folk som lyckas smita undan och låta andra göra jobbet. Folk som tar på sig för många uppgifter och därmed aldrig kommer att hinna allt utan som därför per automatik kommer att lasta över jobbet på de andra som tog lagom mycket ansvar. Och folk som helt enkelt bara aldrig har lärt sig att göra sin del eller samarbeta med andra.

Häromdagen när jag satt på något möte så slog det mig plötsligt: under alla dessa år har jag aldrig fått undervisning i HUR man gör när grupparbetar. (Har du?) Det har alltid bara antagits att man vet att man kan – eller att man lär sig ändå. Och visst, trial and error funkar ju till viss del. Men det resulterar ju också i ovanstående problematik.

Vore det inte bättre att lägga en del tid på att försöka lära barnen/eleverna/studenterna/whatever HUR man bör arbeta i grupp? Dels tala om teoretiskt hur man bör gå tillväga, vilka falluckor det finns och hur man undviker dem (och vad man gör när man fallit i dem). Dels ha praktiska grupparbeten där syftet är just att lära sig grupparbeta och där resultatet är av mindre betydelse, och där det sedan finns utrymme kvar efter att man egentligen är klar till att arbeta vidare med vad som gick fel och hur man borde gjort istället? Till och med lite rollspel och grejer. Och lära ut hur man får smitarna att göra det de ska.

Visst, det låter skittråkigt – men ack så värdefullt!

Eller är det jag som är född på stenåldern? Lär man sig kanske sånt här nuförtiden?

För övrigt tror jag det här är en viktig genusfråga. För till viss del tror jag att det är de ”duktiga flickorna” som gång efter annan får rädda upp situationen och göra det jobb som vissa lata pojkar inte gör. (Inte bara. Detta är självklart en ganska grov generalisering. Men jag tycker mig uppfatta en viss tendens till sådan ”uppdelning”.) Och ibland tror jag till och med att det är lärarna som förväntar sig eller kräver att de där duktiga flickorna ska göra just så. (Eller är det jag som är pessimist?)

Jaha, nu är visst fötter ohygieniska också

På gymmet där jag tränar finns det en låda för förslag och synpunkter. Lådan töms en gång i veckan, och alla synpunkter sammanställs i en lista, med svar från gymmet. Lappen sätts upp på anslagstavlan.

På den här veckans lista hade någon fört fram att hen tyckte det var ohygieniskt att träna barfota. Gymmet hade svarat något i stil med (jag minns inte ordagrant):

Självklart är det ohygieniskt att träna barfota eller med strumpor i gymmet.

Ohygieniskt? Vad är det som är ohygieniskt med bara fötter eller strumpor? På vilket sätt är mer ohygieniskt med bar hud på fötter än på andra delar av kroppen? På vilket sätt är det mer ohygieniskt med svettiga strumpor än med svettiga byxor, tröjor, linnen och så vidare?

Må vara att en del människor kan tycka det är ofräscht eller rentav äckligt (se bara på hårdebatten). Men det är en åsikt, ett tyckande. Hygien måste väl ändå vara en fråga om fakta…?

Samma dag (idag) kan man läsa i Metro om hur man ”får perfekt hy – till ett billigt pris”. Artikeln riktar sig till män. Nu ska tydligen de också skolas in i ”behovet” av krämer och hysterisk rengöring.

Starta inte krig mot din hy genom att försöka torka ut den. [—] Skontvätta istället morgon, middag och kväll, säger Cafés groomingexpert Patrik Hedlund.

Tvätta sig tre gånger om dagen i ansiktet? Herregud. Som sagt var, hysteri.

Nå, efter gymträningen traskade jag bort till min flowlektion. Där är det självklartt att träna barfota eller i strumplästen.

Du kanske bara vill läsa om miljö? Eller föräldraskap? Husrenovering? Eller genus och normer?

Min blogg är en väldigt blandad blogg. Jag skriver om allt möjligt – saker som intresserar och engagerar mig, saker jag gör och saker i vardagen (mer om mig och bloggen).

Jag vet ju inte vilka ni som läser och följer min blogg är. Kanske är det bara mina kompisar som läser, och kanske är ni allesammans intresserade av allt som händer i mitt liv, eller allt jag tänker och tycker.

Men om det nu är så att just du faktiskt bara är intresserad av att läsa mina inlägg om ett visst ämne, så verkar det som att du kan slippa allt det andra, genom att prenumerera på min blogg via www.bloglovin.com/sv.

Det du gör då är att du gör en sökning på till exempel http://www.sanneskriver.se/category/miljo/ på bloglovin (om det nu är kategorin Miljö du vill följa), och så klickar du för att du villfölja den bloggen. (Ja, du måste förstås ha ett konto på bloglovin.) Då kommer du att få just bara mina postningar om miljö.

Men varför har du då inte flera olika bloggar, när du skriver om så olika saker?

Jag har testat att ha det så. Det blir väldigt rörigt. Ganska ofta hänger de olika sakerna samman, mer eller mindre. Det blir ett ständigt vägande av vad som ska ligga i vilken blogg, och korslänkningar, och saker som måste skrivas dubbelt. Jag vill leva mitt liv integrerat med mig själv. Då blir det en hel del inlägg som kommer att inkludera både föräldraskap, renovering, genusfrågor och miljö. (Och då blir inläggen lagda i flera kategorier.)