Category Archives: Genus och normer

Jobbet som aldrig tar slut

(Ja, det är en parafras på Ikeas lista.)

När jag läste det här så var min första reaktion något i stil med ”Jamen det gör jag ju redan!”

För ja, en del av det där gör jag. Och jag har ansträngt mig för att det ska bli så.

När vi köpte huset och började renovera för snart tio år sedan (herregud! är det så länge sedan?) så var visserligen jag mest van vid renovering, eftersom jag haft det omkring mig under min uppväxt (men aldrig gjort särskilt mycket av det själv), medan min man (sambo på den tiden) hade mer vana av att faktiskt rent praktiskt göra. Såga, skruva, spika, och så. Samt mer vana av att våga försöka. Så rent praktiskt konkret hade han ett försprång. Men litet. Vi gjorde tillsammans. Bestämde tillsammans. Åkte till byggvaruhus tillsammans. Och jbbade hårt på att båda prata med bygghandlare, hantverkare och liknande.

Sedan blev jag gravid och var under lång tid (tja, nio månader) betydligt mer begränsad att göra det praktiska jobbet. Jo, jag var det faktiskt. På grund av missfallsrisken fick jag inte göra många knop under ett bra tag i början, och sedan hade jag ändå inte ork – graviditeten påverkade mig väldigt mycket.

Och redan under graviditeten blev det ganska uppenbart: det var nu det fanns en påtaglig risk att han liksom skulle springa ifrån mig. Helt oavsiktligt, från bådas sida, men ändå. Det var så lätt att han, som kunde lite mer, gjorde jobbet. Speciellt eftersom jag ändå inte orkade eller kalrade av det just då. Och dessutom var han modigare med att försöka när det var något nytt och osäkert. Det var helt enkelt en stor risk att jag skulle bli fast med marktjänsten i köket. Och inte blev det lättare när barnet (senare barnen) var fött. Amningen har ju en fastlåsande begränsande effekt. Och klängiga barn som helst vill vara hos mamma är både fysiskt och mentalt hinder.

Men vi har kämpat emot. Trots att det många gånger skulle ha varit mer tidseffektivt (i alla fall på kort sikt), så har vi kämpat med att jag ska ha fått chansen att prova på och lära mig och fixa med renoveringen minst lika mycket. Så istället för att kompetensskillnaden mellan oss skulle öka så har den minskat (vem av oss som är kunnigast eller kompetentast beror nog på vad det handlar om, tror jag). Jag kan också! Och jag tycker det är kul. Och jag är envisare och uthålligare och får nog i längden mer gjort. I praktiken är det nog mer min förtjänst att övervåningen någon gång blev inflyttningsbar.

Så… jag tycker ju att jag gör det där redan. Snickrar och bygger och har mig.

Och sedan inser jag att jag har tappat drivet i det där och blivit bekväm igen. Jag har utökat mitt revir – men sedan har det stannat av. Det ökar liksom inte riktigt längre.

Fö det där är ju ett jobb som aldrig tar slut. Jag måste fortsätta att utöka mitt kunnande hela tiden. Fortsätta lära mig saker som det än så länge bara är han som kan eller gör. Fortsätta våga. Fortsätta göra saker som jag nog viserligen kan men som jag vet eller tror att han kan bättre.

(En komplikation är ju när de könsstereotypa förväntningar råkar sammanfalla med utbildning och jobb. Det ÄR ju han som kan datorrelaterade saker bäst. Han har utbildning och lär ut.)

Måste jag amma för att få köpa en helt vanlig jävla bh?

Jag behöver köpa lite nya behåar. Flera stycken av de jag har har blivit missfärgade av något annat när de legat i tvättkorgen och väntat på sin tur och ser inte så roliga ut.

Det är svårt att hitta vettiga behåar. Jag tycker inte jag har några märkliga krav. Vanliga, enkla rätt upp och ner-behåar. Gärna med bygel, men det är inte nödvändigt. Vita, svarta eller i någon ganska neutral färg. Helst i bomull, men syntet går också bra. Inte för mycket spets (i  alla fall inte sticksig), men lite går bra. OCH SÅ INGEN JÄVLA STOPPNING.

Det är i princip omöjligt. Det är det där sista det faller på. I princip varenda jävla behå i de vanliga affärerna har en massa stoppning i.

Varför då? Jag vill ha en behå för de bröst jag HAR, inte för att låtsas att jag har andra bröst.

Nej, jag har inte stora bröst. Jag har små bröst. Jag är så nöjd med dem.

(Jo, det finns faktiskt en modell som går att hitta i vanliga affärer som är OK. Faktiskt på KappAhl. Visserligen i syntet, men den funkar i alla fall.)

Nå, jag tänkte att jag får väl i alla fall göra en ny spaning i ämnet. Döm om min förvåning när jag inne på H&M faktiskt springer på behåar som ser ut att vara vad jag vill ha! I bomull. Vanliga enkla, med bygel, i grått. Och det är ekologisk bomull!

Det tar mig  någon minut innan jag inser ”haken”. Det är förstås amningsbehåar.

Tydligen är det bara när man ammar som man antas vara nöjd med sina bröst – eller antas inte bry sig om hur de ser ut? Eller är det bara då man antas vilj ha något som framför allt är bekvämt?

Jag förstår inte.

Det jag däremot vet är att jag inte har för avsikt att amma mer. Jag har ammat massor, men nu är det liksom ett avslutat kapitel. Och visst, tekniskt sett kan jag ju köpa amningsbehåar utan att ha för avsikt att amma. Men jag skulle önska att det fanns andra sätt att få fatt i en vettig bh. (Och till rimligt pris :-))

Men KappAhl då?

KappAhl har ju någon sorts koppling till Coop; bland annat får man poäng på sitt MedMera-kort om mn handlar på Coop, och man får en del rabatterbjudanden och liknande på KappAhl som Coop-medlem.

Coop jobbar sedan många år seriöst med miljöfrågor av alla möjliga slag och har varit ganska mycket föregångare på området. På det hela taget är Coop ganska ”helylle”.

Man kan ju då tycka att det vore rimligt att anta att KappAhl vore ett bra ställe att gå till om man vill ha ekologiska barnkläder av bra kvalitet. Det känns också rimligt att man på KappAhl borde hitta kläder som inte är så extremt könsstereotypa.

Tyvärr stämmer inte detta.

Det är väldigt ont om ekologiska kläder på KappAhl. Väldigt.

Och av de ”stora vanliga” klädekedjorna (H&M, Lindex, KappAhl) så har KappAhl det absolut mest könstereotypa barnklädessortimentet. Jag tror rentav de har de mest könsstereotypa barnkläderna av alla affärer jag normalt sett har möjlighet att besöka. Visst, de har ett visst sortiment av tråkneutrala kläder – men alla kläder som har någon karaktär är extremt stereotypa.

Jag bryr mig numera sällan om att kolla deras sortiment. Och de gånger jag gör det (för att jag tänker att det ju borde bli bättre, det kan inte gärna fortsätta att vara så illa) så blir jag varje gång besviken.

Jag fattar det inte. Det stämmer liksom inte alls med vad jag förväntar mig av något med koppling till Coop.

Å andra sidan har jag inte alls fattat den där kopplingen, egentligen.

Vilka frågor är viktigast? Om att bry sig.

Ett inlägg dök upp på FB: en länk till en artikel om ett kvinna som bisarrt nog inte fått asyl, kompletterat av frågan varför det bland genusintresserade bloggas om barnkläder och föräldrapenning, men inte om detta, detta som ju är en fråga på liv och död.

Mitt svar gäller ju förstås mig personligen, det vill jag poängtera.

Det finns många frågor jag anser vara viktiga. Och förmodligen är det ännu fler jag skulle tycka var viktiga om jag kände till dem.

Men av de stora viktiga frågor jag känner till så är det miljöfrågorna – som ju är många och ganska olika om man benar i dem, men ändå – som jag anser är viktigast. De handlar definitivt om liv och död. Om människans överlevnad, och om många enskilda människors överlevnad och ännu fler människors välmående. Och ändå är det inte människors liv eller död som är det bärande för mig, utan ännu mer handlar det om en principiell fråga – eller moralisk, och på något sätt det mest religiösa jag ägnar mig åt: jag anser inte att vi har rätt att förstöra miljön och livsförutsättningarna för en massa organismer. (Jag tror inte på någon gud, och jag anser inte att någon gud gett oss större rätt än andra organismer till planeten.) Det handlar om liv och död för så oerhört många.

Denna fråga är så viktig för mig att jag valt att utbilda mig inom området och jobbar inom området.

Och tyvärr så orkar jag inte engagera mig så mycket som jag skulle vilja. Jag orkar inte brinna så mycket. Och jag orkar inte ta till mig hela vidden, för jag vet att problemen är gigantiska. Jag måste avskärma och ta lagom mycket.

Och jag måste tillåta mig att samtidigt ”ha ett liv”.

Det är en fråga om att inte bli för deprimerad och få för mycket ångest. Det har jag ju goda anlag för ändå :-) Jag måste ha en vardag, med vardagsbestyr, positiva konstruktiva upplevelser, saker att se fram emot, och så vidare. Och i detta ingår ävern sånt som att ha man och barn :-) Skulle jag fanatiskt gå in fullt ut för att göra maximalt för miljön så skulle jag inte känna att jag hade tid för ett liv. Och då skulle jag gå sönder mentalt, och då vore jag ju till föga nytta för miljön.

Det finns knappast utrymme för att jag skulle klara av att engagera mig i alla stora viktiga frågor. Jag räcker inte till för det. (Hur många gör det?)

Men det betyder inte att jag tycker de är oviktiga. Och jag är glad och tacksam att det finns andra som engagerar sig.

Däremot, i mitt vardagsliv, finns det en massa andra ”sm唝 frågor som engagerar mig. Och det är där genusfrågorna kommer in, i min roll som förälder och som människa. Baserat på mina egna erfarenheter under min uppväxt. För att mina barn ska få ett bra liv som inte begränsas. För att det finns saker omkring mig i min vardag som stör mig. (Detta gäller också för en massa andra små saker.)

I mitt vardagsliv kommer engagemanget från ett annat håll än miljöengagemanget. Visst, det finns principiella aspekter i båda delarna: det finns något jag tycker är rätt och något jag tycker är fel. Men orsakerna till att jag pratar och skriver och försöker förändra är ändå olika.

Alla kan inte engagera sig i allt.

Att jag inte engagerar mig i asylpolitiska frågor betyder inte att jag inte tycker det är viktigt, eller ens att jag tycker det är mindre viktigt än barnkläder och föräldrapenning. Det är viktigt på olika plan och på olika sätt. Och engagemangen är inte utbytbara. Jag kan inte plocka bort mina vardagsengagemang och istället lägga till asylpolitiken. Jag kan inte heller bara lägga på ytterligare engagemang. Jag är ingen obegränsad resurs.

Det är förstås inte alls vettigt att ställa olika frågor mot varandra. Det väsentliga är på något vis att man alls engagerar sig – det är bättre att engagera sig än att inte engagera sig. Ungefär som att det är bättre att köpa ekologiskt eller närodlat, även om det val man gör inte alltid alltid är det allra bästa, än att fullkomligt skita i båda delar.

Och nej, jag känner mig inte anklagad eller påhoppad. Men jag kände ett behov av att förklara.

Jag är glad att det finns människor som engagerar sig i Amnesty och skänker pengar till Röda korset också. Det är jätteviktigt och bra. Även om mina pengar går till ekologisk mat och Naturskyddsföreningen.

Låt bli att köpa den här boken!

Den här boken, som kommer från Egmont Kärnan, sägs vara ”En perfekt presentbok för alla pojkar”.

Så alla mammor och pappor till flickor: Låt bli att köpa boken!

Och som pojkmamma kommer jag förstås också att låta bli. Jag kan ju inte köpa en bok som inte är perfekt för alla barn oavsett kön.

Barnkläder för stora barn – igen

Både Maxomorra (svenskt märke) och Riemuli (finskt) har fina, glada, roliga ekologiska unisexkläder – ända upp till storlek 146/152!

Kan bland annat köpas på preceli.se

”…som vi alla vet…”

Nej, Lady Dahmer, det där har jag inte indoktrinerats med. Jag har definitivt aldrig känt att mitt värde skulle bestå i huruvida jag kan få en karl eller inte. Jag var fruktansvärt länge totalt ointresserad av ”killar” på det sättet. Jag har ju förstått insett att kärlek och relationer och känslor etc är viktigt för många under tonåren, men det var det inte för mig. Jag dansade och uppträdde och skrev böcker för skrivlådan och skötte skolan och läste en massa intressant, och på gymnasiet var jag dessutom en del social och umgicks med klasskompisar och så, Men det var extremt platoniskt.

Ja, i femman när jag nyss hade bytt skola på grund av flytt, så var det några som frågade om jag inte hade haft någon kille. Det hade jag inte, och jag tyckte inte det var något konstigt. Det tyckte de nog. Nå, än sen? De tyckte nog jag var konstig på en massa andra sätt också, det var nog det minsta problemet.

Jag har genom skolåren fått skit och problem på olika sätt, periodvis, och en del av det kan absolut relateras till genusgrejer: jag har tagit plats och pratat och tyckt på sätt som inte alltid uppskattas när det gäller tjejer. Men att jag inte haft pojkvän och inte direkt varit intresserad av det har inte varit en ”issue”.

Och min pappa har definitivt inte indoktrinerat mig med något sådant. Den tanken känns så totalt fjärran att mitt huvud liksom slår knut på sig själv när jag försöker fatta hur det skulle gå till, hur  en pappa skulle kunna få för sig att förmedla något sådant… Så totalt… märkligt.

Vad gäller ensamhet… så har jag ett dubbelt förhållande till ensamhet, Jag trivs bra med mig själv, med att vara oberoende, med att bara behöva ta ansvar för mig själv. Samtidigt vill jag ha människor omkirng mig, i närheten. Annars tar handlingsförlamningen över. Ensamheten låser mig. Jag hade väldigt svårt för att bo ensam, det var aldrig bra. Just därför funkade kollektiv så himla bra för mig: jag var min egen men det fanns hela tiden folk omkring mig. Men det har liksom inget att göra med att det ska vara människor jag har ett ”förhållande” med. Jag vill bo med andra huvudsakligen oberoende, självständiga människor som kan ta hand om sig själva, ta ansvar för sig själva – men som ändå vill bo ihop. (Det är väl en av förklaringarna till att jag har det svårt när jag ska ta hand om väldigt små barn. – Har kattmänniskor förresten generellt svårare med bebisperioden?)

Ingen av mina föräldrar har någonsin sagt något om vad män skulle tycka om. Alltså, Lady Dahmer, fattar du hur bisarr själv idén att de skulle göra det låter i mina öron?!

Det närmsta någon av dem någonsin kommit är nog det här med mamma och sminket. Och det var också mest bara konstigt för mig.

Ja, det här är ett rörigt och förvirrat inlägg. Sorry. Men det är så det känns i mitt huvud. Huvudet slår knut på sig självt :-)

”Men det är ju så som vi alla vet, kvinnors värde och framgång mäts i hennes attraktionsförmåga”, skriver LD. Nej, det visste jag inte :-)

För övrigt: jag har oerhört svårt för generaliseringar. Oavsett om de är av typen ”alla tjejer gör/är si/så” och ”skåningar ska minsann alltid” eller ”så här har vi det minsann alla”.

Det funkar inte så. Alla är inte lika. Alla inom en viss grupp är inte lika. Det finns inga homogena grupper.

Därför stör det mig när någon säger ”…som vi alla vet…”.

Och det är där någonstans, i min aversion mot generaliseringar och placering i fack och idén om att någon annan anser sig veta hur det är för mig baserat på en godtycklig gruppuppdelning, som mitt engagemang för genusfrågor utgår.

Nej, jag har aldrig plockat ögonbrynen

Jag har aldrig fattat varför man ska det. Och aldrig övervägt att göra det.

Prinsessgraviditet

Jag skulle då inte vilja vara kronprinsessa och få barn.

Visst, det finns säkert praktiska fördelar. Det finns till exempel säkert goda möjligheter till avlastning och barnvakt och så. (Även om det kanske oftast inte är mormor och morfar som är barnvakter.)

Men allt det andra…

Tänk vilken fruktansvärd massa hopplösa presenter de kommer att få till barnet. Alla hemska kläder – säkerligen huvudsakligen könsstereotypa så det stänker om det. Säkerligen dessutom med mycket större krav på att allt ska hinna användas – i alla fall allt som kommer från ”nära” släktingar. Så många kläder som aldrig kommer att hinna bli slitna.

Och alla goda råd och åsikter om barnuppfostran, alla tankar och krav om hur det ska vara och hur det alltid har varit. Svårt nog att avfärda för oss vanliga döda. Hur klarar man av att försöka vara moderna jämställda föräldrar när man liksom representerar det tydligaste som finns kvar av en tid vi jobbar för att komma bort från? Hur balanserar man och ger barnen vettiga värderingar trots deras märkliga arv och position, och trots omgivningens krav på tradition? Hur hanterar man grundläggande bitar som ”alla människors lika värde” eller vanliga idéer som ”du kan bli vad du själv vill”?

Jag hoppas att det in bland alla presenter smyger sig bra böcker som ”Ditt kompetenta barn”. Och att Victoria och Daniel läser dessa böcker.

__________

För övrigt så kan jag inte låta bli att fundera… Beräknat i mars. Då är det väldigt tidigt i graviditeten. Så tidigt brukar de flesta gravida inte berätta för mer än möjligen de närmsta.

Men kanske är det som Sydsvenskan skriver, att kungliga ofta anger ett BF som ligger senare än verkligheten – för att inte ha media hängandes över dem flera veckor i förväg. Det skulle ju i så fall kunna innebära att hon är längre gången. Är det så Metro räknar när de säger att hon blivit gravid under andra halvan av maj? För annars verkar de tro att kungliga graviditeter är längre än andras.

Ömma tår

Maria undrar hur vi hann med att använda allt…

Ja, på något sätt blir det mycket kläder ändå.

En förklaring är att det behövt kompletteras till barn nummer två:

  • Det är ett sommarbarn och ett vinterbarn, så de kläder som varit lämpliga till det ena barnet i en viss ålder har inte alltid varit det till det andra barnet.
  • Ibland ”hoppar” barn över en storlek – från till exempel storlek 74 direkt till storlek 86. Medan nästa barn kanske istället står stilla och stampar på storlek 80.
  • Och det bättre utbudet på senare år har förstås gjort att vi velat komplettera och köpa lite saker av det nya också.

En annan förklaring är allt det där man får från andra och som liksom inte går att förhindra. Det kommer kläder från mor- och farföräldrar, och ibland från andra släktingar. Många gånger kläder man kanske inte alls vill använda (hemska färger eller modeller), eller som till och med inte går att använda (exempelvis redan på gränsen till för små). Eller kläder man faktiskt inte alls behöver. Som fyra turistiga t-shirts när någon varit på semester, fastän det redan fanns tillräckligt många. Velourkläder till ett barn som får värmeutslag av velour till och med mitt i vintern.

Det går förstås inte att säga rätt ut ”nej, det här vill vi inte ha – ta tillbaka det”. Med tiden har vi dock försökt styra. Fast jag vet inte det lyckats så bra ändå… Visst, ibland får vi faktiskt frågan om det är något vi behöver. Och jag tänker efter och preciserar, både vad som absolut inte behövs och vad som faktiskt skulle kunna vara relevant. Men säger jag att det behövs en collegetröja eller liknande så kommer det en collegetröja och två fleecetröjor – till vardera barnet. Med någon sorts grund i att fler är bättre och billigt är bra och ju mer och billigare desto bättre. Och säkert även aspekter av att ”på min tid hade vi inte råd att skämma bort barnen, så nu gör vi det med barnbarnen”. (Okej, det här är nog mestadels en beskrivning av hur min mamma fungerar.)

Vilket förstås känns synnerligen besvärande när jag själv värderar, vänder och vrider på både genusaspekter, miljö, pris, behov och resurser vid varje köp.

Och när de där presenterna då kommer strax efter att vi fyllt på vad som behövdes så är det svårt att göra något åt att det blir för mycket.

Men ja, visst händer det att vi själva köper mer än vad som egentligen behövs – för att vi hittar något snyggt eller fint eller skitbilligt och bra på rean. Det har jag ständigt dåligt samvete över. Och ändå är det stundtals så att det nästan hinner bli klädkris i lådorna när barnen skitar ner en uppsättning kläder (eller mer) per dag, regnet öser ner, och plötsligt vardagstillvaron kör ihop sig så att man inte hinner tvätta och det plötsligt slår till med kräksjuka. Eller när alla blöjor läcker – eller som nu när minstingen nyligen lagt blöjan och det trots allt händer en del olyckor. Dessa erfarenheter har gjort att vi höjt ribban för hur mycket kläder som behövs mellan barn ett och två.

Men ja, jag har dåligt samvete. Fruktansvärt. Och det finns definitivt kläder som så gott som aldrig använts.