Category Archives: Genus och normer

Anonymitet, ärlighet och att inte stöta sig med någon

När jag började vistas ”på nätet” i lite större utsträckning, för snart tio år sedan, så fick man lära sig hur viktigt det var med anonymiteten. Man skulle inte avslöja för mycket om sig själv eller de sina. I alla fall inte så att man var spårbar – det skulle helst vara så där lite lagom luddigt så att det inte gick att hitta en på riktigt. I alla fall inte för lätt.

Vilket jag väl försökt hålla mig till, både i nätdiskussioner och vid bloggande. Och ibland har jag använt mig ännu mer av ”riktig” anonymitet – vilket kan vara skönt när jag inte velat avslöja ”för tidigt” att jag varit gravid, eller diskutera julklappar till personer jag vet läser i samma forum – men också för att kunna diskutera ämnen som på olika sätt är känsliga. Inte minst för att inte folks fördomar eller placering av en i fack ska vara avgörande för hur man bemöts eller hur diskussionen fortgår. Ofta kan anonymiteten helt enkelt ge en rakare och ärligare diskussion.

Men nu verkar pendeln ha slagit över rätt långt åt andra hållet. Alla de ”stora” bloggarna (avsändarna, alltså) är spårbara hela vägen, eller hur man ska säga. Det är ingen som helst hemlighet vilka de är. Och det verkar inte längre betraktas som fel eller konstigt eller ”farligt”. Utan bara helt normalt.

Men jag svajar fortfarande. Håller fortfarande på någon sorts tanke om att inte tala om hela vägen och rakt vem jag är. Även om det väl är ytterst få, om ens någon, som läser min blogg utan att veta vem jag är.

För med anonymiteten, och med det faktum att inte alla jag känner läser bloggen, följer också möjligheten att ta upp saker som annars skulle riskera att uppröra en del jag känner. Det finns personer som säkert skulle känna sig personligt utpekade och tycka att så där får jag inte skriva. Personer som väl formellt ska betraktas som ”nära”.

Och jag vill inte stöta mig med folk. Speciellt inte ”offentligt”.

Det är märkligt. Det skulle knappast ha hindrat mig när jag var yngre. Men man tar en del smällar genom livet. Och det är så jobbigt att vara den som är det svarta fåret, bara för att man uttrycker vad man tycker. Jag orkar inte alltid ta den smällen. Vilket stör mig. Jag vill kunna vara jag, rakt av och ärligt, utan en massa trassel.

Så egentligen vill jag förstås att alla ska läsa min blogg. Alla utom enstaka personer i min närhet.

Hmm… Det är väldigt dubbelt det där.

Just nu tampas jag för övrigt med problemet om jag ska flytta över mina gamla bloggar hit. Dels för att det innebär en jävla massa jobb. (Här finns inga magiska migreringsmöjligheter, det är klipp-och-klistra hela vägen som gäller.) Dels för det här med anonymiteten – eftersom jag valt en kanske något annan strategi nu än då. (Dessutom vet jag inte hur mycket jag litar på wbloggs stabilitet.)

Får se hur jag gör.

Och när jag skrivit ovanstående, så läser jag av en händelse Lady Dahmers inlägg om att vi måste våga tycka.

Uhum.

Ja!

Tivoli kommer tillbaka!

Ärvda kläder och nostalgi

Som jag minns det så pratades det när jag var liten/yngre om ärvda kläder som något besvärligt. Alltså, det var typ sånt där som togs upp i Bullen eller Barnjournalen eller Spara och slösa eller Bamse eller var det nu kan ha varit. Uppenbarligen var det ofta så att de som hade ärvda kläder ofta var utsatta och synd om och så, och så fick det inte vara.

(Jag var äldst, så jag ärvde ju inget av syskon. Däremot ärvde jag nog en del från andra ibland. Det upplevde jag aldrig som ett problem. Jag kan inte minnas att någon nånsin var elak mot mig av den anledningen. Jag tror inte att det hade något med saken att göra när folk var elaka mot mig – vilket folk periodvis var.)

Hos oss ärver barnen (förstås) också. Eller ja, minstingen ärver av 7-åringen. Vilket än så länge inte verkar vara något problem. Han brukar bara bli glad och förtjust när jag plockar fram ”nya” kläder (vilket ju förstås är ett bevis för min goda smak – ett barn till som gillar det jag valt!). Men ja, än så länge är han ganska liten. Och vi har ganska nyligen börjat komma till kläder som faktiskt hunnit bli en aning slitna av första barnet. Annat blir det när vi kommer till de kläder som sjuåringen nyttjar nu. Då kommer vi bli tvungna att köpa en hel del nytt… :-)

Och ja, jag borde säkert köpa en del begagnat till sjuåringen också. Av rättviseskäl, så att han inte bara får nytt. Av miljöskäl. Och det skulle kanske vara bra rent ekonomiskt också.

Men det tar betydligt mer tid att handla begagnat. Speciellt när man inte bor i stan. Och jag vill behålla min möjlighet att påverka som kinkig konsument. Om alla som vill ha ekologiskt och genusbra bara köper begagnat, så får ju producenterna ingen anledning att bli bättre. Och om ingen handlar av de som är goda föredömen och bara har ekologiska unisexkläder så går de ju förstås i konkurs. Och om jag gör bra val så får ju fler glädje av det när våra kläder vandrar vidare – som begagnade kläder när båda våra barn vuxit ur dem. Jag hoppas i alla fall att M och P tycker det är bra kläder vi valt :-)

För ja, vi gör oss av med de flesta av kläderna när de blivit för små för våra barn. Mina föräldrar sparade en väldig massa av kläderna från att jag och min bror var små. När jag och min man väntade första barnet åkte lådorna fram. En del var egentligen utslitet. En del innehöll resårer som hade torkat så att det var oanvändbart. Och en hel massa kändes inte funktionellt. Det var inte mycket vi använde i praktiken. Inte från motsvarande lådor hos svärföräldrarna heller.

Det är helt enkelt bättre att kläderna kommer till användning nu än att de ligger och torkar och blir uppätna av silverfiskar innan våra barn eventuellt skaffar barn någon gång kring 2040. Jorden har begränsade resurser, så har vi tärt på dem nu så ska i alla fall produkterna användas så ”slut” det går nu och inte om 30 år. Dessutom tar det ofantligt mycket plats att spara kläderna.

Men ja, några plagg plockar vi undan och sparar. Saker som känns extra viktiga på något vis. Saker med sånt däringa affektionsvärde. Och just när jag ibland står och går igenom en låda för att lämna iväg det mesta och välja enstaka saker att spara, så blir jag fasligt nostalgisk och har svårt att släppa en del av sakerna. Inte för att det är motiverat att ha kvar dem. Och verkligen inte för att jag saknar den tiden – det blir ju fortfarande bara bättre! Men kanske för att jag lagt ner en massa kraft och omsorg på att verkligen välja rätt saker. Och för att jag förstås har kärleksfulla minnen av barnen i kläderna.

Så lite ont i hjärtat gör det ibland. Men hade det inte varit för att kläderna skulle gås igenom så hade jag förmodligen inte titta i de där lådorna på tiotals år, och då hade de redan varit i torresårstadiet. Vilket ju hade varit ett mycket dumt slöseri. Bättre att de noggrant valda kläderna (och en del mindre noggrant valda) används av fler barn.

Jag hoppas bara att M och P säger ifrån när de inte längre vill ha våra avlagda klädrester.

Heja Lindex!

Lindex lyckas återigen med en barnkollektion som är både unisex, ekologisk och dessutom både kul, snygg och färgglad. Den här gången är temat monster.

Synd att vi i princip har alla kläder som behövs till treåringen – och kläderna i kollektionen är för små för sjuåringen.

Blekfeta ölmagar

Uppenbarligen finns det män som tror att vi kvinnor klär oss i mindre varma kläder så här års för att få männens uppmärksamhet.

Och blekfeta män med stor ölmage som går omkring med bar överkropp så här års gör det väl bara för att få uppmärksamhet av oss kvinnor. Eller hur?

Ska byxorna inte sitta uppe?

För det allra mesta völjer vi jeans och liknande med ”adjustable waist” till barnen: sådana där med en insydd resår som kan regleras med en knapp i var ända. En fantastiskt bra lösning som gör att byxorna kan användas under lång tid, och extra viktig när man har ett ganska långsmalt barn.

Ibland händer det dock att vi köper byxor som inte har denna funktion. Det innebär alltså att de måste dras åt i midjan på annat sätt.

Redan när sjuåringen var  kanske ett par år skaffade vi ett par vanliga enkla bälten, i textil och med sånt där spänne som kan spännas steglöst. Men de är nu för små/för korta – det behövs nya.

Så jag gav mig ut för att leta, i de vanliga klädaffärerna. Det var där vi köpte förra gången, ju.

Jag kan meddela att det inte är modernt att hålla byxorna uppe.

Det enda som fanns på barnavdelningen – och som fanns i flera av affärerna – var helt meningslöst ur praktiskt hänseende. Paljettprydda saker som såg så ömtåliga ut att de aldrig kunde vara menade för att hålla uppe något – då skulle de gå av. Och märkliga kreationer pålimmade märkliga fladdrande löst sittande blommor. Eller för den del stora konstiga tryck på resårband. Inget av det funktionellt.

På ”andra avdelningen” fanns inget.

Jag har sedan letat på ett antal webbsidor, utan resultat.

Till slut hittade jag, i en annan affär i en av de kedjor jag redan letat igenom, ett bälte på den gråblå avdelningen. Tjockt inklätt (täckt) med dubbla rader med nitar. Eller, ja strikt talat fanns det två modeller, fast beskrivningen stämmer på båda.

Enda möjligheten att köpa ett hyfsat neutralt och funktionellt bälte är att köpa ett par shorts där det redan sitter ett bälte i hällorna.

Men nä, så desperata är vi inte än.

Tankar om genus

Jag vill inte begränsa mina barn. Det är en grundläggande tanke.

En del av de som motsätter sig genustänk i uppfostran hävdar att ”jamen de allra flesta flickor är si och de allra flesta pojkar är s唝.

Jag tror visserligen inte att de har rätt i detta. Jag tror att variationen är ganska stor – för att inte säga mycket stor – inom vardera könet. Jag tror likheterna är mycket större än skillnaderna. Om man har en normalfördelningskurva för hur kvinnor/flickor/tjejer är och en för män/pojkar/killar (hur man nu skulle kunna ha bara en kurva för vardera, med tanke på hur många olika aspekter och egenskaper man kan prata om – men i alla fall), så tror jag att mittpunkten visserligen inte hamnar på samma punkt, men överlappet mellan de båda kurvorna är STORT, och bara ganska få individer hamnar helt utanför det motsatta könets kurva. (Blev det begripligt, eller måste jag rita?)

Men om vi nu ändå bortser från detta. Om vi ändå antar att det bara är låt säga en av hundra pojkar som gillar rosa, en av tusen pojkar som gillar att pyssla, en av tiotusen tjejer som gillar att meka med bilar.

Det räcker.

Min grundläggande princip är att inte begränsa utifrån vilka fack människor stoppas in i. Och kön är det absolut dominerande facket man stoppar människor i (i alla fall i vårt land), och dessutom från extremt tidig ålder.

Jag vet hur det är att placeras i fack som inte stämmer med mina intressen och mina åsikter. När omgivningen antar – och kräver – och man ska vara på ett visst sätt utifrån den grupp DE placerat en i.

Om man inte begränsar barnen utifrån exempelvis kön, utan låter dem välja fritt från hela skalan av intressen och ”smak”, så kan de utveckla sig själva, bejaka sig själva, och MÅ BRA.

Även om 99 procent av pojkarna mot förmodan skulle välja typiskt stereotypt pojkigt, av själ och hjärta, så är det jobbet värt att den hundrade också får välja som HAN vill.

Smink och rakning

Jag fick mitt första smink i julklapp, av mamma. Jag kan kanske ha varit 14 eller 15 år. Det var många små paket, med en liten penna eller mascara eller annat i varje paket.

Jag hade inte önskat mig det. Inte väntat mig det heller. Jag blev förvånad. Eller kanske mer förbryllad. Och besviken. Inte besviken som i principiellt eller så. Utan besviken på det sätt man blir när man får saker man bara inte är intresserad av, när man inser att man kunde fått något annat istället. Meningslösa saker som man ska låtsas bli glad över.

De låg länge oanvända. Jag sminkade mig inte, jag hade inget intresse av att sminka mig, jag förstod inte alls poängen.

Det som slutligen tvingade mig att börja var dansföreställningar. Skulle man stå på scen behövde man smink. (Och ja, det är helt riktigt – i stark scenbelysning blir man ruskigt blek utan smink.)

Jag erkände som det var: jag kunde inte sminka mig. Alls. Hade inte den blekaste aning om hur man gjorde. Det kändes pinsamt, men jag erkände.

Helt uppenbart trodde man mig inte ändå. Det verkade som att det var något många sa – som en ursäkt för att man inte tyckte man var bra på det – men ingen kunde verkligen tro på att jag inte kunde för att jag aldrig hade sminkat mig.

Till slut lärde jag mig i alla fall. Med tiden blev jag så bekväm att jag faktiskt sminkade mig ibland privat också – i alla fall enstaka gånger till fest.

Med tiden lärde jag mig till och med att våga leka, och ritade stjärnor och månar med kajal i ansiktet.

Allt det där är länge sedan nu. I samband med senaste graviditeten slängde jag allt kvarvarande smink – det var ändå ett antal år sedan jag senast använt något av det. Och fortfarande fanns mina första kajaler och ögonskuggspennor kvar (men mascara har jag nog gjort av med ett par-tre stycken).

Rakning är ungefär samma historia. Jag fick en rakapparat, typ i födelsedagspresent. Senare än sminket, tror jag. Jag hade inte önskat mig, ville inte ha, såg ingen poäng med. Den blev liggande. Min två år yngre kusin fick syn på den någon gång när hon hälsade på och undrade om hon kunde få låna den. Visst. Jag använde ju inte den.

Jag tror att det även i det fallet slutligen var scenframträdanden som fick mig att börja. Man står inte på scen i ärmlös dansdräkt med stora tofsar i armhålorna (om man inte har en särskild agenda). Fast under lång tid nöjde jag mig för det mesta med att klippa håret i armhålorna (inte raka).

Och ja, under någar år hände det faktiskt att jag rakade framsidan på smalbenen, och ibland bikinilinjen.

Min första rakapparat skrotades för ett par år sedan. Jag tröttnade på att batteriluckan var trasig och måste hållas fast med handen.

Numera rakar jag armhålorna enstaka gånger då och då. Sällan jag orkar bry mig… Men ja, nu när sommarklänningarna åker fram så gör jag ett halvhjärtat försök. I ärmlösa kläder trivs jag bättre utan alltför mycket hår under armarna. Men de flesta skulle säkert fortfarande tycka att det är alldeles för mycket hår kvar ;-)

Apropå det här med att klä sig fin igen, då…

Det var det här med att vara fin och så. Lady Dahmer frågar kring det här med att klä sig själv och barnen fina när man till exempel ska på fest – varför gör man det?

Ett kort och enkelt svar från mig är nog ”för att komma i stämning”. Om jag ska på fest, eller något annat kul eller trevligt, så vill jag gärna klä mig på ett sätt som stämmer med den stämning jag vill vara i i det sammanhanget. Det är ett sätt att förstärka en positiv känsla. I vissa fall en väldigt specifik känsla som hör till ett visst sammanhang och som är kopplad till en viss typ av kläder. Ska jag ut på folkmusikfestival i skogen och dansa polska vill jag gärna ha klänning med mycket vidd i kjolen – det blir härligare att dansa då.

Andra gånger är det mer allmänt en fråga om att vilja ha ”det bästa”. Är det fest vill man ha det bästa. Lite extra god mat. Kanske mysig belysning. Kanske den bästa musiken. Och så då de där kläderna man gillar extra mycket. Allt det där är saker man kanske skulle vilja ha betydligt oftare – om än inte alltid – men av olika skäl (praktiska, ekonomiska, etc) så kan man inte ha det jämt. Man har inte råd med lyxmaten varje dag, och man kan inte ha de opraktiska (ficklösa, kalla, ömtåliga eller på annat sätt) kläderna varje dag – på jobbet, i sandlådan, när man städar uthuset, bygger väggare eller gräver i trädgårdslandet. Och då passar man på när det är fest: när man kanske har mindre ansvar eller i alla fall mer möjlighet att klä sig som man själv vill.

Det finns alltså en koppling till personlig frihet – möjlighet att uttrycka sig personligt när man inte begränsas av yttre förutsättningar.

Men visst, ibland händer det att jag kläer mig fin för andras skull. Om det är viktigt för andra och inte går för mycket mot mina principer eller är alltför obekvämt/otrevligt för mig själv, så kan jag visst klä mig fin för att det är någon annans fest – någon annan som vill åstadkomma en viss stämning – i alla fall till en viss gräns. Fastän jag själv kanske inte skulle ha brytt mig.

Och barnen, då?

Ja, inte prackar jag på dem några finkläder.

Ska vi på fest eller kalas eller nåt sånt, så visst vill jag att de ska se någorlunda trevliga ut. Har de inga egna idéer om vad de ska ha på sig, så händer det absolut att jag plockar fram något jag tycker är särskilt fint och föreslår. Men det är knappast någon särskild typ av kläder, och inget som skulle definieras just som finkläder eller bara får användas då. Ofta är det väl något nyare, mindre slitet. På det hela taget ser jag gärna att kläderna de har på sig i sådana sammanhang är rena, ofläckiga, hyfsat hela, inte så slitna, och lagom i storlek (inte alltför stora eller små). (Nej, det är inte krav jag alltid har.) Och är det gassande sol som vi måste vara ute i vill jag helst att de ska ha något som gör att de inte bränner sig. Men annars är det ganska mycket upp till dem – det är ju de som vet vad de känner sig fina i och vad de gillar och vill ha. Sliten tomtepyjamas hela julafton är helt begripligt och okej – även om jag skulle föredra något annat.

Och ja, äldsta sonen äger numera skjorta med slips, som han använder någon gång ibland. Det var han själv som ville ha det. Han har valt den själv. Och den höll vi i början som strikt finkläder – just för att det inte skulle slitas och fläckas ner i onödan. Men det är nog de enda ”riktiga” finkläder vi köpt till barnen.

Jag tycker visst att man kan få vara fin!

I diskussioner om genus och barnuppfostran så är ett återkommande exempel på skillnaden i hur man bemöter barn att man oftare säger till flickor ”Vilken fin klänning/tröja/annat du har!” eller ”Vad fin du är!”. Och att man i mycket mindre utsträckning gör så med pojkar – som istället får höra hur tuffa de är, eller nåt liknande.

Så långt är jag med.

Jag är också helt med på att det inte alls är bra när flickor – eller barn över huvud taget – får höra just fin (eller söt) som det vanligaste, eller enda, positiva omdömet. Utseende har fått alldeles för stort utrymme i dagens samhälle, absolut – och det behöver vi komma bort från. Likaså håller jag med om att barn (inte bara flickor – och förresten säkert inte bara barn, utan även vuxna) alldeles för ofta får höra att de är duktiga.

Alltså: det är illa om de enda positiva omdömena är att någon är fin och duktig. Barn – och andra – behöver också få höra att de är smarta, snabba, bra på att klura ut saker, smidiga, omtänksamma, rättvisa, godhjärtade, eller vad det nu kan vara.

Och ofta är det viktigare att bejaka upplevelsen, att dela en upplevelse, vara med i det som händer och prata – eller bara vara där. Utan omdömen av något slag alls.

Jag håller med om allt detta.

MEN.

Ja, ett stort MEN.

Jag tycker att det ibland går för långt. Vissa människor verkar sätta i system att de aldrig ska säga till sina barn att de är fina. Att de aldrig ska säga att en teckning är fin. Att de aldrig ska säga att barnet är duktigt.

Varför då?

Vill jag leva så? Nej, självklart inte. Jag vill kunna få höra, i alla fall ibland, att jag har en fin klänning. Att det är en vacker, eller härlig, örtagård jag anlagt. Att det blivit så snyggt nu när jag renoverat fönstren (inte bara att det är bra att det inte läcker in så mycket regn och blåst längre). Och ja, jag uppskattar att min man kallar mig snygging. (Det betyder inte att det är det viktigaste han säger. Han säger många saker som är viktigare. Men det är ju ingen anledning att ta bort det lilla ordet.)

Varför ska jag inte låta mina barn kunna få känna det också? Om min son har på sig en tröja som han verkligen tycker är fin, då ska jag väl kunna säga det, bejaka hans känsla? Om han har ansträngt sig att göra en teckning till mig, eller plockat en bukett blommor, eller städat sitt rum, och verkligen ansträngt sig – då måste jag väl kunna säga ”Vad fint det blev!”? Ja, jag kan kommentera detaljerna i teckningen, eller lukta på blommorna och säga ”Vad gott det luktar” eller ”Vad kul att du hittade nattljus” eller ”Förgätmigej är min favorit – vilken är din?”, eller säga ”Tänk så mycket plats det blev i ditt rum nu!”. Det är jättebra saker att säga. Men det hindrar inte alls att jag kan säga att det blev fint, eller vackert, eller snyggt. Eller att han är fin i sin tröja.

Skönhet är också en del av livet. Att glädjas åt det man tycker är fint är ett av livets glädjeämnen. Att inte tillåta, eller bejaka, den känslan är att stänga av och krympa och förneka. Och om samhället utanför samtidigt har stort fokus på skönhet, så blir det ännu märkligare, när det blir något outtalat förbjudet eller tabu.

Det är lite som om man inte skulle tillåta barnen att tycka maten är god. Eller som när man i vissa religiösa riktningar ogillar glädjeyttringar som musik och dans.

Och vad som är fint sitter ju i betraktarens ögon. Betraktaren är inte minst barnet själv. Alltså måste jag – som också är betraktare – försöka se vad barnet ser och vad barnet tycker är fint (och vad jag själv tycker är fint), men försöka bortse från vad som ”ska” vara fint. Problemet med att fokusera på ”snyggt” och ”fint” handlar ju till stor del om att någon annan – som modevärlden eller ”media” – bestämmer vad som är ”fint”. Men att bejaka det man själv gillar – även utseendemässigt – är ju att bejaka sig själv. Och om jag bejakar och bekräftar mina barn när de klär sig i kläder som gör dem glada är ju att bejaka dem. Att inte se deras glädje över kläder de gillar är att trycka ner dem.

Problemet är ju om man BARA bejakar och bekräftar barnen utifrån deras kläder. Som sagt var, självklart ska barnen inte bara få höra att de är söta, fina och duktiga. Och inte bara flickor. Men därifrån till att ta bort det helt…

(Återigen: varför måste allt gå till extremer? Varför kan det inte vara lagom och lite av allt?)