Category Archives: Genus och normer

Abort, eller skillnaden mellan framtida generationer och en bortvald graviditet

(Egentligen är det väl förmodligen en moralfilosof som borde ge sig på att bemöta den här artikeln, men jag kan inte låta bli… Dock finns det många fler trådar av idioti att följa upp i artikeln, men det orkar jag inte idag.)

Artikelförfattarna menar att om man ska ta hänsyn till kommande generationer när det gäller klimatfrågan, så måste man också göra det när det gäller aborter.

Men författarna sätter likhetstecken som inte finns. När man i klimatsammanhang (eller gällande andra miljöproblem) pratar om kommande generationer, barnbarn och så vidare, så är det allmänt menat – det inkluderar alla efter oss kommande människor, men specificerar ingen särskild persons avkomma, ingen speciell individ, inga specifika gener.

Det är stor skillnad mot en abortsituation. En abort gäller en specifik individ och ett specifikt tillfälle (även om det förstås i princip alltid är tillfället och inte individen som väljs bort). En abort är däremot mycket sällan ett generellt ställningstagande om att inga mänskliga individer ska finnas i framtiden.

En abort (eller ett beslut om abort/inte abort) är dessutom oftast ett ställningstagande för framtiden inte bara för den individ som eventuellt väljs bort, utan också de individer som blir kvar och som på olika sätt påverkas av beslutet – föräldrar, syskon, med flera. Beslutet för eller emot är ett beslut taget utifrån vad som blir bäst sammantaget. Visst, för det barn som i slutändan inte föds hade det kanske i de flesta fall varit bättre att få finnas. Men sammanvägt med den negativa påverkan det skulle ha på föräldrarnas psykiska mående, sannolikheten för familjen att hålla ihop, föräldrarnas möjligheter att ägna sig tillräckligt åt övriga barn – kort sagt, hela familjens möjligheter att må bra – kan ändå en abort vara ett bättre val. På kort sikt, men också på längre sikt, alltså även med hänsyn till kommande generationer. En abort kan säkert i en del fall vara en avgörande faktor för att bryta dåliga mönster med stress, psykiska problem orsakade av brist på hänsyn till den egna hälsan, missbruk, m.m. En abort (precis som andra genomtänkta beslut fattade av dem som är insatta i situationen, det vill säga de närmst berörda) kan vara den avgörande faktorn för att inte föra vidare ett negativt ”arv” utan att vända det hela till något positivt.

Nej, jag pratar inte från något ovanifrånbesservisserperspektiv. Jag vet mycket väl att ett barn vid fel tillfälle är något som skulle sätta min tillvaro i gungning och riskera balansen på ett potentiellt mycket dåligt sätt för mig och min familj. Jag vet vilket beslut jag skulle ta, vilket beslut jag skulle måsta ta, och det är inte själviskt och lättvindigt beslut. Det handlar om självinsikt och livserfarenhet. Tack och lov har jag aldrig i praktiken behövt ta ett abortbeslut.

Så nej, det är väldigt sällan svart eller vitt – abortbeslut befinner sig nog för det allra mesta i gråzonen. Därför är det säkert bland de mest genomtänkta beslut som tas, där allt vägts fram och tillbaka oändliga gånger.

För övrigt, sett ur ett ”framtida generationer-perspektiv” är det inte konstigare med en abort än med p-piller, kondom eller att inte ha sex med varenda person av motsatt kön vid varenda möjligt tillfälle. Valet står mellan att antingen producera så mycket avkomma som möjligt (=inte välja) eller att göra aktiva val av när det passar och hur många. Alla de barn som inte blir till är förlorade genkombinationer. Varje mens är en missad chans. – Men så är det väl ytterst få som verkligen vill leva? Inte jag, i alla fall.

Mens

Jag fick min första mens när jag var elva år och knappt fyra veckor. Mamma hade förvarnat mig om vad det var, men jag var väl ändå inte helt förberedd – jag hade ont och var lite smått illamående i typ ett dygn innan första mensen kom. Andra mensen kom redan två och en halv vecka (18 dagar) senare, och jag hade ordentligt ont och kräktes på toaletten hos de vi var på besök hos.

Mens var något påtagligt, som påverkade tillvaron. Med intervaller på oftast 23-26 dagar kom den, och inleddes oftast med ett par dagar med riktigt ont och illamående, för att sedan lugna ner sig resten av mensveckan.

Det föll sig väldigt naturligt att berätta för de andra i skolan när höstterminen började. Jag tror jag berättade för de andra tjejerna på gympan – det var ju ändå så uppenbart när jag skulle duscha. Och jag har alltid berättat för dem jag haft omkring mig. Det har varit självklart för mig att förklara varför jag haft så ont att jag inte kunnat vara med på gympan, eller legat dubbelvikt på stolen på engelskan, eller gått till vilrummet ett par timmar, eller varit tvungen att åka hem utan att jag egentligen varit sjuk. Eller för den delen bara inte varit på humör för att hitta på något eftersom det varit jobbigt nog ändå. Detta helt oavsett könet på dem jag pratat med. Tjejer och killar har förstås haft samma behov av att veta varför. (Och ofta är det lättare med killar, för de har inga förutfattade meningar om hur det känns. En del tjejer tror inte på att man kan ha så ont eller må illa, bara för att de inte själva har det så.)

Med tiden har jag förstått att det inte är så man gör. Att många smusslar med att de har mens. Att det är lite konstigt att berätta det för vem helst som råkar befinna sig i ens närhet de där dagarna. Av någon anledning är det något man inte pratar om. Eller i så fall bara tjejer emellan. (Man berättar inte för kollegorna på mötet att ”idag är jag lite off, för jag har mens”, medan det däremot är helt normalt att säga att man är trött för att barnen är sjuka eller man varit på konsert eller fotboll kvällen innan.)

Jag är dock fortfarande inte helt på det klara med varför. Är mens pinsamt? I princip alla tjejer har mens – vari består pinsamheten? Eller är den någon sorts gruppförstärkande grej, något man vill hålla killarna/de andra utanför? Fast i så fall hade det varit rakare även tjejer emellan. Och som sagt var, på vissa sätt är det enklare och mer okomplicerat att prata mens med killar – åtminstone i vissa fall.

_____________________

Det tog nog minst fem år efter min första mens innan någon tipsade mig om ipren, som sedan var min räddning under många år – en möjlighet att inte vara helt utslagen de där dagarna. Numera, efter två barn, klarar jag mig för det mesta utan värktabletter under mensen.

Äckligt!

Olika människor tycker olika saker är äckliga.

Jag tycker smält ost är äckligt. Och bruna bönor. (Fast det får man inte tycka – man får inte tycka att mat är äcklig. Eller i alla fall inte säga det. Speciellt inte som småbarnsförälder. Barn ska lära sig att inte säga att mat är äcklig. Det är i alla fall den gängse uppfattningen. Men det skiter jag i, mina barn får gärna säga att mat är äcklig om det är vad de tycker.)

Jag tycker också att det äckligt när det inte är spolat på toaletten; när man lyfter på locket på en offentlig toalett eller en på jobbet för att man behöver använda den, och så flyter det omkring en annan människas bajs.

En del människor tycker tydligen att det är äckligt att andra människor har hår. Ja, det beror ju på var det sitter, men uppenbarligen finns det gott om människor som tycker att det är äckligt att kvinnor har hår till exempel på armar och ben och i armhålor. Vilket är väldigt märkligt, för det har ju alla (som hunnit nå någorlunda vuxen ålder), i alla fall innan de gjort en aktiv insats för att ta bort. Håret fyller ju dessutom en funktion, och ärligt talat borde det i praktiken bli äckligare om man tar bort håret.

Men visst, folk får tycka som de vill. Jag får tycka att smält ost är äckligt, andra får tycka att hår på benen är äckligt.

Problemet är bara att de försöker pracka på åsikten på andra och göra en norm av den, istället för att låta var och en ha sin åsikt och göra på sitt vis.

Jag vill inte ha smält ost på min pizza. Jag förväntar mig inte för den skull att andra ska avstå från ost på pizzan. Men de som tycker det är äckligt med håriga ben verkar tycka att jag – eller ja, kvinnor överlag – ska raka benen för deras skull, eller annars inte visa våra ben.

Den inställningen till andra människor tycker jag är… äcklig.

(För övrigt är mina ben rejält håriga.)

_______________________________________

För den som missat bakgrunden och vill läsa lite av nätstriderna som är orsaken till detta inlägg:

Lady Dahmers första inlägg (och nästan vartenda inlägg i bloggen därefter handlar om ämnet)

Tävlingens modebloggare

Aftonbladets artikel (snabbsammanfattning)

Om att ta ansvar och vara präktig

”Det är allas ansvar” säger man ibland, till exempel när det gäller miljöfrågor. Och som kommentar till detta sägs ibland lite elakt att ”Allas ansvar är ingens ansvar” – alltså, om ingen utpekas som specifikt ansvarig så kommer ingen heller att ta ansvaret frivilligt, utan alla kommer att förvänta sig att någon annan ska lösa problemen.

Folk blir så förvånade om man tar ansvar för något man inte måste ta ansvar för. Som när jag ringde kommunen för att tala om att det fanns ett livsfarligt hål i ett gräsparti vid en väg inne i huvudorten: marken hade sjunkit ner intill en dagvattenbrunn, och om någon trillade ner där skulle denne kunna skada sig rätt illa. (Jag såg hålet innan jag trillade ner.) Helt uppenbart var de inte vana vid att folk ringde för att tala om sådant, åtminstone inte för att förebygga. (Några timmar senare hade de faktiskt också åtgärdat hålet.) Eller när jag stannade bilen för att tala om för en stackars väntande på busshållplatsen varför bussen var sen (det var en trafikolycka, och jag hade, liksom bussen, suttit fast bakom olyckan, men jag med liten bil kom loss tidigare än bussen).

Nej, det man inte måste ta ansvar för ska man visst låta vara. Men om alla bara tar ansvar för det de, med striktast möjliga tolkning, är ansvariga för, så sker ju heller ingen (positiv) utveckling.

Men att ta ansvar är förstås präktigt. Och tydligen är det fult att vara präktig – det används som ett skällsord. Likaså är det fult att vara politiskt korrekt. Visst, ”alla” vet hur man borde leva och göra – men det är fult att i praktiken GÖRA så. Och ännu fulare är det förstås att påpeka för någon annan att de borde göra så. (Däremot är det helt OK att säga det bakom folks rygg.) Nä, man ska inte leva som man lär.

Ja, utom om det gäller inför barnen, då. Då är det mycket viktigt att leva som man lär, för barnen gör ju inte som man säger utan som man gör. Men det gäller uppenbarligen inte vuxna, för de är ett annat släkte. (Tja, ibland kan man ju undra…) För övrigt gäller det där med att man inte får påpeka om någon gör fel inte heller om det är barn. Om det är ett barn som gör fel så är det (enligt tyckare på nätet) helt OK att vilken förälder/vuxen som helst påpekar detta. Oavsett om denna vuxna har en vettig åsikt eller inte, får man anta – för vem bestämmer det?

Jag antar att det här hänger samman med samma mentalitet som gjorde att det var fult att lyckas i skolan. Och om man hade bra resultat så var det mycket mycket viktigt att också påpeka att man minsann inte alls hade pluggat, nästan inte något alls. Plugga var (är?) fult.

Anstränga sig att göra rätt är helt enkelt fult.

Hur har det blivit så?
Är det för att man då, per definition, pekar ut att man själv, eller någon annan för den delen, är bättre än någon annan? Är det kopplat till indoktrineringen under hela skoltiden (och alla andra sammanhang) om allas exakt lika stora värde, och jantelagens tankar om att inte framhäva sig själv?

Och hur kommer det sig att det bara är människor med väldigt ytliga ideal och intressen som lyckats komma ur detta, och att det bara är i de sammanhangen det verkar vara okej att framhäva sig själv?

Hur ska vi ändra på detta? Hur kan vi få det att bli positivt, häftigt och eftersträvansvärt att vara präktig och ta ansvar?

Färgglad snart treåring

Kalsonger med traktorer.

Blåjeans med broderade blommor i allsköns färger.

Orange t-shirt med en apa.

Röd collegetröja med grävskopa.

Strumpor i grönt, rött, blått och gult.

Rosa täckjacka.

Grå- och mintgrönrandig mössa.

Gröna krokodilstövlar.

Barfota-Sanne, högklackat och gympa

Jag är en barfotamänniska.

Inte så att jag alltid eller helst går barfota. Snarast går jag väl i strumplästen så mycket som möjligt. Så barfota är väl mer i motsatt till ”skoklädd”.

Skoutbudet i de flesta affärer tycker jag är bedrövligt. Det finns kopiösa mängder med skor jag aldrig skulle sätta på mig – med konstiga klackar, skor som sitter åt på konstiga sätt, skor som inte fyller grundläggande funktioner (skydda mot vatten, snö och kyla beroende på säsong samt mot smuts och som ger vettigt stöd åt foten). Och det finns ytterst få vettiga skor – sånt där som (nedlåtande?) kallas fotriktiga skor. Och eftersom utbudet av vettiga skor är så uselt så tycker jag inte heller att det är roligt att gå och köpa skor. Sannolikheten att jag ska hitta något jag gillar är rätt liten.

Dessutom är det inte ens säkert att de skor som vid första intrycket verkar bra passar mig, för jag har breda fötter. Och de gånger det finns färgglada roliga gummistövlar (gummistövlar gillar jag – de är praktiska – och jag vill gärna ha färgglada) så kan jag glömma att de passar mig, för de är alltid gjorda i en ngot annorlunda modell: för smalare vader. Jag får helt enkelt inte på mig dem. Jag får hålla mig till de vanliga gröna.

(Hade jag tillhört ett annat kön, eller haft något lite större fötter, så att jag ändå kunde handla på andra avdelningen, så hade utbudet av vettiga skor varit mycket bättre. Män förväntas ha vettiga skor.)

Och nej, högklackat går jag inte i. Jag har några par med liten klack, köpta för över femton år sedan. De används inte. De står långt in i garderoben.

Men det var det här med barfota, ja. Jag har ju dansat en massa genom åren. Och då har jag huvudsakligen dansat i strumplästen, eller med en liten tekniksko (balett) eller jazzsko av det ”gamla” slaget (med tunn skinnsula). Jag trivs bäst i strumplästen eller barfota. Då kan jag använda mina fötter.

Jag har aldrig fattat vitsen med gympaskor på vanliga träningspass av typen gympa/aerobics/liknande. Skorna är i princip bara i vägen. Visst, det finns vissa hoppiga delar då det kan vara skönt med något dämpande. Men varför vill man då ha något så stumt som gympaskor på sig?

När jag går på den sortens pass brukar jag dock försöka anpassa mig och sätta på mig skor. En stund. Sedan åker de av – förr eller senare kommer man till övningar som ju helt enkelt är omöjliga att göra på ett vettigt sätt med gympaskor. (Nej, jag fattar inte hur alla de andra kan tycka att det funkar.) Det mest hopplösa är när det är pass där det liksom skiftar fram och tillbaka: först hoppiga delar ett tag, sedan sånt man måste ta av skorna för, sedan hoppigt igen, och så vidare… Man kan ju inte hålla på och snöra på och av skorna hela tiden. På ett danspass (typ jazz) brukar det ju visserligen finnas många som vill ha skor, men då är passet upplagt så att det finns en vettig brytpunkt efter uppvärmningen när man tar på skorna.

Häromsistens kom jag i alla fall på att jag borde skaffa ett par jazzsneakers. (Det är som ett par gympaskor av ganska mjukt slag fast med delad sula – en gummisula fram, en bak, och mjukt emellan.) Inte till dansen, men till gympa, som ett bättre alternativ än vanliga gympaskor.

Nu har jag testat. Jo, det känns lite bättre. Och det tog liiite längre tid innan jag tog av dem. Kanske fem minuter.

Somliga går i trasiga skor

Jag går i trasiga skor.

De sista veckorna av vintern var en kamp mot tiden, eller en tävling mellan vintern och mina vinterkängor – vem skulle ge upp först? Kängorna började få glipor i sömmar och skulle snart ge upp, men jag hade bestämt mig: de skulle räcka vintern ut.

Nu har jag bytt till vår/sommar/höstskor. Dessa skor är inne på tredje säsongen, tror jag. De har… mer lufthåll än de ursprungligen avsiktliga nätlufthålen på sidorna. Egentligen köpte jag ifjol ett nytt par skor för denna säsong på rea, men eftersom de här ännu inte gett upp slutgiltigt så går jag i dem ett tag till.

Ja, det är ett avsiktligt val. Av miljöskäl vill jag slita ut kläder och skor ordentligt innan de kasseras.

Men ibland undrar jag vad folk tänker. Noterar de det alls – och vad tror och tycker de då om mig?

För det normala verkar ju vara att köpa nytt, nytt, nytt – hela tiden och i mängder. Saker som har ett par år på nacken kan endast undantagsvis duga. Och man måste ha många kläder att välja på. Det får inte synas att saker är slitna, använda. De få inte börja sjangsera i färgen, bli noppiga eller tappa formen. Eller bli omoderna dårå.

Undantaget är förstås saker som är slitna på ett ”hipp” sätt eller som är gamla och kommer från rätt epok. Vintage. Nå, det sammanfaller sällan med utseendet på kläder man använt dag ut och dag in de senaste fem åren. Och dessutom rör det sig säkert bara om vissa plagg?

Jag är så ohipp att jag fortfarande tränar i mina gamla danskläder som är närmre femton år gamla. De funkar bra. Lite hål här och där på en del av dem. Och så ruskigt omoderna – herregud, tajts ska man ju inte ha! Men varför ska jag köpa nytt innan det gamla är utslitet? (En bonus är att på den tiden hade ännu ingen kommit på att göra träningskläder med antisvettpreparat.)

Nå, jag är inte hipp, och jag bryr mig inte oerhört mycket om ifall folk tycker jag är töntig i mina tights eller skrattar åt mina slitna skor. Men jag är en person, och vad jag gör gör inte särskilt stor skillnad om alla andra överkonsumerar. Så vad ska man göra för att den stora massan ska sluta köpa så mycket nya kläder? Hur ska man få det att bli hippt att ha tråkiga kläder – kläder som inte längre har nyfräschhet?

Hel och ren, heter det ju. Man behöver inte ha de häftigaste kläderna, det räcker att man är hel och ren.

Måste man vara hel?

Och för övrigt, måste man vara ren? Eller snarast, hur ren behöver man vara? Inte så att jag förespråkar orenhet ;-) Men även hygien har det gått hysteri i…

Om hur man mår när man inte stämmer med mallen

Annica Dahlström är i farten igen. Den här gången tycker hon sig se kopplingar mellan att barn och unga mår sämre (hur hon nu bevisar det) och framför allt två saker: dels att barn placeras i barnomsorg från ungefär ett års ålder, dels att ”de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn”.

Jag antar att jag, ungefär, faller inom kategorin unga som mår dåligt. Okej, jag är inte så ung längre – det är nog några år sedan jag faktiskt föll ur kategorin unga. Men ändå. Jag hörde dit för inte så länge sedan – redan när jag hörde dit pratades det om hur dåligt unga mår.

Självklart kan jag inte motbevisa Annica Dahlström, bara baserat på mina egna erfarenheter, för jag är bara en person, och därmed irrelevant för statitistiken ur det hänseendet. (Å andra sidan kan man ju fråga sig vilken statistik det är hon använt, när man läser den här repliken.) Jag tror själv inte att det knappa år jag gick på dagis (fram till knappt två års ålder) eller alla åren hos dagmamma senare varit avgörande för mitt mående. Men dagistiden kan jag förstås inte minnas något alls av, jag var helt enkelt alldeles för liten för att minnas.

Det jag däremot vet, vill jag hävda, är att en kraftigt bidragande orsak till mitt mående (i form av problem med självkänsla, ångest och balanserande i att våga vara mig själv) är att jag inte passat in i mallen. Jag har inte följt mallen för hur jag ska vara som flicka/tjej/kvinna. Jag har tyckt för mycket, pratat för mycket, märkts för mycket, ”tagit för mycket plats” – redan sedan tidig ålder. Detta är hur och vem jag är, och den jag varit alldeles spontant. Men det har inte alltid varit accepterat – bland lärare, klasskamrater, grannar eller för den delen familj och släkt. På olika sätt har jag fått veta att så där bör jag inte säga, vara, göra – på sätt som gjort ont i själen. Och hur gärna man än vill att det inte ska påverka, så gör det självklart det. Det som en gång var ett självklart att vara just jag själv, utan att tänka närmre på det, är istället något jag kämpar med att stå upp för, ett medvetet val som jag vet kan få jobbiga konsekvenser och dessutom kan riva upp gamla minnen. Och detta är en del i de krav jag ställer på mig själv och de demoner jag slåss med.

Alltså, i korthet: det faktum att jag inte stämmer med den gängse stereotypen av hur jag, baserat på mitt biologiska kön, bör vara, är en viktig orsak till att jag periodvis inte mår så bra.

Den stora poängen med feminism och genusdiskussioner är att ingen ska tvingas in i en roll – intressen, smak, yrken, utbildning, krav, etc – baserat på sitt biologiska kön, utan man ska lika möjligheter (och skyldigheter) oavsett kön. Huruvida det finns statistiska skillnader mellan könen eller inte – och om det råder det nog också delade meningar – är inte intressant. Det viktiga är att alla är individer, och ingen ska placeras i ett fack, baserat på kön. Lika lite som baserat på hudfärg eller religion.

Barn och kläder – igen…

Ja, jag har ju skrivit om det här flera gånger innan. Och det här kommer inte att bli ett långt och djuplodande inlägg (det är jag alldeles för förkyld för…)

Men jag känner ändå att det är på sin plats med ett uppföljande inlägg. För det är ju självklart stor skillnad på en 3-åring (som S var när jag skrev det här) och en 6-åring.

Ja, han är fortfarande glad för glitter, rosa/rött, hjärtan och liknande. Ja, det är fortfarande så att de kläder som har någon ”karaktär” (alltså det som inte är helt neutralt) huvudsakligen köp på tjejavdelningen. Med hans goda vilja. Ibland blir jag osäker, för jag vet att han har väldigt klara åsikter om vad han gillar och inte gillar (inte bara på det här området), men det brukar ändå visa sig att jag hade tillräcklig koll, och han gillar det jag kommer hem med. Det han gillar han numera även utökats med skjortor, samt Blixten McQueen och Superman. Så det är i någon mån ”hela skalan” – från (ur ”samhällets” synpunkt) ganska ”tjejigt” till ganska ”killigt”.

Och ja, han är medveten om vad som betraktas som killigt och tjejigt. (Han är en smart 6-åring, med god koll.) Det hindrar inte honom från att ha det han gillar.

Snart kan han dock inte längre ha kläder från barnavdeningen. Utbudet på Ungdomsavdelningen (heter det verkligen så? Det börjar ju från typ stl 128 – dvs 8 år!?) verkar inte lika… tilltalande? Kanske får vi återgå till hemtryckta tröjor igen?

Och lillplutten då? Ja, han har väl knappt börjat bry sig. Men han tycker det är kul med bilar och blommor på kläderna. (Å andra sidan är det väl än då länge kul med allt han kan orden för ) Och han uppskattade verkligen de nya rosa strumporna med glittriga jordgubbar Liksom han gjorde när han fick nya med bilar.

Kläder och principer

Jag pratade principer med Simon häromkvällen.
Upprinnelsen var att jag tänkt köpa nytt sommarlinne åt honom. Jag hade varit och tittat och hittat nåt linne med blommor som jag trodde skulle falla honom i smaken. Men HM hade den dåliga smaken att trycka ”GIRL” i insidan av nacken/ryggen. Vilket ju egentligen av princip gör mig mindre benägen att vilja köpa det.

Men dels tar det tid att flänga runt som tokig och leta kläder som både ska passa min rosa-blommigt-älskande grabb och ändå inte ha någon sådan markering, dels är det ju faktiskt inte jag som ska ha kläderna.

Jag började med att prata med sambon. Skulle jag 1. köpa linnet utan att bry mig? 2. inte köpa linnet av ren princip? eller 3. faktiskt diskutera frågan med Simon själv.

Grejen är att han läser ju själv nu. Sannolikheten att han skulle läsa och fråga vad det betyder är rätt stor.

Vi var helt överens om att jag borde ta upp frågan med Simon.

Så det gjorde jag.

Jag nämnde inget om att jag tittat på några linnen, utan jag höll frågan på ett principiellt plan

Jag förklarade att ibland när jag tittar på kläder till honom, så står det ”boy”, som betyder pojke, i kläderna, och ibland står det ”girl”, som betyder flicka- och ibland står det inget alls. Och att när det står ”boy”, så har förmodligen den som hittat på kläderna tänkt på en pojke, och när det står ”girl” så har de nog tänkt på en flicka, men att det ju inte betyder att bara pojkar eller flickor kan ha kläderna.
Och så frågade jag om det var viktigt för honom, om han ville att jag bara skulle köpa kläder som det stod ”boy” i, eller bara kläder det stod ”girl” i, eller om det viktigaste var att jag köper kläder som jag vet att han gillar – för jag vet ganska väl vad han gillar, och han brukar vara nöjd.
Och han svarade att det viktigaste var att det är kläder han gillar.

Senare samma kväll frågade jag, i förbigående, vad han ville det skulle vara på linnet om jag köpte ett nytt. Skulle det t.ex. vara blommor, eller tigrar (som jag sett på något linne på pojkavdelningen – fast det sa jag ju inte), eller något annat?
Svaret kom snabbt, innan jag hunnit tala till punkt, och sedan en gång till när jag hade talat klart: blommor!

So be it