Category Archives: Genus och normer

Dockan med överallt :-)

Legot har fått en konkurrent. Dockan som sonen fick i julklapp håller på att gå om legot i popularitet

Hon ska matas.
Lagas mat till.
Bytas på.
Bytas blöja på.
Nattas.
Kollas temp på och ges medicin till.
Hennes kläder packas i en väska, och så åker vi buss eller tåg och hälsar på dockans farmor och farfar.

Och mest hela tiden föds hon ur sonens mage. Och så fyller hon år. Ibland har hon inte fyllt år – då är hon noll. Ibland fyller hon ett, ibland två och ibland till och med tre.

Sonen är pappa och jag är mamma till dockan. Eller, om dt är pappa som är med och leker, så är de pappa båda två – då har dockan två pappor. Självklarast i världen.

Igår, när vi skulle ut och konstaterade att vi på grund av hus-femtonspelet inte kommer åt dockvagnen, så ordnade jag en bärsjal av en halsduk, så dockan kunde sitta på sonens mage.

Idag har vi fixat tygblöjor till henne.

Innan sonen gick och la sig i kväll, deklarerade han flera gånger tydligt att ”Inatt, när jag och [dockans namn] och du och pappa sover, och det luktar förfärligt, så får vi gå upp och byta blöja på [dockans namn]”

Han går verkligen in för det här

Skrikrosa tunika :-)

Idag har jag köpt en tunika till sonen. En sådan där från Lindex, med katthuvud och korslagda ben.

Jag frågade honom häromdagen, om han ville ha en sådan – visade honom bilden i reklamen som kommit. Han är ganska förtjust i klänningar, och vill gärna ha pepparkaksklänningen som nattlinne för tillfället. Så jag tänkte att han nog borde gilla den här tunikan.

Och jo, det ville han. Men han ville inte ha den mer sobra bruna varianten med rosa detaljer. Han ville ha den skrikrosa med illgröna detaljer.

Rosa är inte min favoritfärg. Men det finns nyanser av rosa jag tycker är helt OK. Detta är INTE en av dem Men – det är ju inte heller jag som ska ha den Om han gillar den, så är det ju utmärkt. Och jag gillar ju i alla fall modellen och trycket. Och jodå, jag blir glad av färgen också – även om den är väldigt intensiv

Och jag blev glad av att se honom glad när jag kom hem med den. Hur mysigt han tyckte det var att krypa upp i fåtöljen och liksom dra in hela benen i den. Så där som man bara kan göra med en klänning eller tunika eller nattlinne.

Han var nöjd.

Jag mindes mjuka nattlinnen och tidiga sommarmorgnar när jag hämtat kattungar och krupit ihop med dem när jag liksom knölat in benen i nattlinnet.

Jag är glad att jag ger honom möjlighet till båda dessa upplevelser

Blå, blommig tröja – den måste vara för pojkar, väl?

Ungefär den här dialogen hade jag och sonen igår:

Sonen: ”Vilken fin tröja du har, mamma!”

Jag (tittar ner och kollar efter vad för tröja jag har Den är blå, med broderade blommor och blad i blått.): ”Tack!”

Sonen: ”Varför säger du tack?”

Jag funderar ett tag… Ja, det kan man ju fråga sig ”För att jag blev glad att du tyckte om den. Och för att man ofta säger så när någon säger något snällt. Men man skulle ju kunna säga något annat… Har du någon idé om något annat som skulle vara bättre att säga?”

Sonen: ”Näe.”

Jag (återgår till tröjan): ”Ja, den är ganska fin. Blommor och blad och så…”

Sonen: ”Tycker du också den är fin?”

Jag: ”Ja.”

Sonen: ”Fastän du inte är pojke?”

Jag: ”Eh, va?”

Sonen: ”Ja, den är ju blå.”

Jag: ”Ja, men både pojkar och flickor kan ju ha blått. Jag tycker väldigt mycket om blått.”

Sonen: håller helt uppenbart med.

Detta alltså sagt av grabben som själv älskar rosa, blommor och klänningar Men samtidigt är det ju väldigt skönt att han själv för frågorna på tal – då kan man ju prata om det. För det är uppenbart för tillfället att han börjar märka av att en del i omgivningen HAR förutbestämda åsikter om hur flickor respektive pojkar ska kläs. Och då kollar han av detta mot oss.

Och han går alltså fortfarande gladeligt i de kläder han själv gillar. Så det är uppenbart inget problem. Han bara försöker få ihop sin världsbild.

… och ibland ändras ju tiderna på ett bra sätt :-)

Bland mina favoritböcker när jag var liten var några böcker av Jörgen Clevin. ”Kom och se hur”, ”Kom och se varför” och så vidare. Sådana där böcker som förklarar en massa saker och så.

Vår treårige son gillar dem också. Egentligen är de ju alldeles för komplicerade för honom, men eftersom han så gärna vill så försöker vi läs lite i dem.

Igår kom vi till en sida med fyra gånger fyra små teckningar, med olika saker man gör i hemmet – diskar, dammsuger, lagar maten, nattar barnen, lagar kläder, vattnar blommor, målar, läsaer tidningen… Som överskrift för sidan står det ”Vem är det som gör alla de här sakerna hemma hos er?”

Ja… sonen fick svara för varje bild. Svaren varierade mellan ”mamma och pappa” och ”vi alla” (han hjälper ju till med en del ).

På två ställen blev svaren avvikande:
* Figuren som låg utsträckt på rygg och vilade – ”pappa”. (Ja, jag ÄR dålig på att ta det lugnt och vila…)
* Figuren som satt och lagade kläder… för det är det väl nästan aldrig någon som gör härhemma – det som behöver lagas blir mest liggande (Fast så konstaterade vi att figuren ju tittade på TV samtidigt, och DET kunde han ju svara på, att det gör vi ju alla någon gång ibland.)

Sonen måste ju ha undrat vad det egentligen var för vits med det hela…?

Varför min son går i rosablommig tröja? För att han gillar det!

Ja, egentligen är ju det det enda svar som behövs. Och samtidigt är frågan så mycket mer komplicerad.

Den första delen av det handlar ju förstås om just det: han gillar det.
Jag vill att mitt barn ska bejaka sig själv – sina känslor, sina åsikter, sina intressen. Han är ju en unik individ. Han är den han är – och det har inte med kön att göra.

”œMen det ÄR vanligare att pojkar gillar bilar!” säger någon. Eller ”œFlickor är bättre på att ta hand om och pyssla om”.

För det första tror jag inte att det är så. Men det är samtidigt helt ovidkommande (och dessutom en helt annan diskussion). Även om 99 % av alla pojkar och 99 % av alla flickor är på ett visst sätt, så hjälper ju inte det min son. Om han råkar ha intressen som gör honom till den avvikande 1 %, så kommer han ändå aldrig att bli lycklig av att pressas in i mallen, att tvingas vara någon han inte är och att tvingas förneka den han är, de känslor och åsikter han har. (Jag skulle aldrig bli lycklig om någon tvingade mig att gilla bruna bönor, fast jag avskyr det, eller om jag förutsattes älska pojkbandsmusik, för ”det gör alla i din generation”.)

Och för att han ska kunna upptäcka vem han är, så måste han ju förstås erbjudas alla möjligheter. Det är min uppgift som förälder att se till att han erbjuds möjligheter att upptäcka vad han gillar. Alltså måste jag till exempel ge honom möjlighet att utveckla sin klädsmak (som ju är ett sätt att uttrycka sig själv).

Det betyder inte att jag erbjuder honom ALLA möjligheter. Det finns kläder jag tycker är olämpliga. Dels finns det förstås kläder som är opraktiska, inte hållbara, för dyra eller på annat sätt olämpliga. Dels finns det kläder med t.ex. tryck som jag av princip inte gillar. Jag vill att bilder och tryck på barnkläder ska ha positiva associationer, vara positiva symboler.

Men de kläder jag väljer begränsas INTE av vilket kön barnet har. De kläder jag köper är kläder som skulle kunna användas av ett barn med vilket kön som helst. Det är grundprincipen hos oss – att bara köpa kläder som ett barn, oavsett kön, kan ha. Det är alla möjliga färger – rött, blått, orange, grönt, rosa, turkost, lila, o.s.v. Och det är blommor, bilar, fjärilar, skiftnycklar, katter och hundar. Tryck, paljetter, broderier och batik.

Nu är sonen tre år. Och sedan ganska lång tid tillbaka är det tydligt att han HAR en egen smak. Och eftersom det är han som ska ha kläderna, så försöker jag hitta saker jag vet att han skulle tycka om. Han älskar rosa, han älskar blommor. Självklart försöker jag hitta detta åt honom när det ändå behöver köpas kläder.

Så långt är det alltså frågan om att han själv ska få lov att uttrycka (eller VARA) den han är.

(Inom parentes sagt – för den som undrar om klänning och kjol: Vi väntade med det tills han själv började fråga efter det. Detsamma skulle ha gällt om han vore flicka. För ca ett halvår sedan ville han ha en klänning, vilket han påpekade flera gånger. Så numera har han ett par klänningar, som han på eget initiativ använder ibland. Varför skulle jag inte låta honom ha klänning? Klänning kan vara väldigt skönt och väldigt vackert. Varför skulle jag frånta min son den upplevelsen?)

Men för att han ska kunna vara den han är, är det ju också viktigt att omgivningen inte begränsar honom. Han måste få tillgång till hela världen, inte bara halva.

Pojkar och flickor behandlas olika, ”œutsätts” för olika krav och förväntningar – det finns det hur många undersökningar som helst som visar. Beroende på kön förväntas de vara bra på olika saker. SJÄLVKLART påverkar detta vilka sidor de utvecklar och vilka sidor som i bästa fall slumrar, i sämsta fall trängs bort för alltid.

Jag vill att min son ska ha möjlighet att utveckla praktiska färdigheter och vara bra på att ta för sig. Men jag vill också att han ska vara bra på att ta hand om andra, ha medkänsla och omtanke, och ha kontakt med sitt eget känsloliv. Och framför allt vill jag att han ska ha möjlighet att bli bra på det han är bra på (och dessutom utveckla de sidor som han är lite sämre på, vilka det nu är). Alldeles oavsett kön vill jag ju att han ska bli ”œen bra människa”, och dessutom förstås att han ska bli lycklig.

Därför är det viktigt att folk inte genast placerar honom i ett ”œfack” och behandlar honom utifrån det. Ett sätt är att se till att han klär sig i blandade kläder, alltså både i sådant som associeras med pojkar och flickor. Det leder kanske till en förvirring för en del, men det gör också att de inte kan ha lika snabba förutfattade meningar – och om de har det, så tvingas de i alla fall tänka till. Kanske åtminstone en och annan reflekterar lite extra tack vare detta. Visst, vissa antar ju rakt av att mitt barn är en flicka när han är klädd i rosa och en pojke när han är klädd i blått – men det innebär ju i alla fall i så fall att han vissa dagar behandlas på det ena sättet och andra dagar på det andra sättet

Jag vill inte att min son ska växa upp med förutfattade meningar om vad man får och ska för att man är pojke eller flicka. Jag vill att han ska veta – känna, inom sig, inte bara veta på pappret – att alla är lika mycket värda, har samma rättigheter, möjligheter.

Min son älskar blommor och bilar. Han älskar rosa, och katter, och att göra pärlhalsband – men också att hjälpa till när vi sågar och spikar. Han hjälper, med glädje och på eget initiativ, till med bakning och matlagning. Han är pratsam, och han pratar gärna om känslor. Han är nyfiken på livet och vill förstå hur saker funkar. Han är omtänksam och pysslar om både mig, sin pappa och sin docka. Han har humor, han älskar musik.
Han är en underbar människa. Och han är min son

Och jag älskar honom. Självklart. Precis sådan han är.

Det är fascinerande att det kan störa en del människor så mycket att jag låter min son vara den han är. Att en del tycker det gått för långt, när jag låter honom göra egna klädval – bara för att det han väljer är en klänning.

Men de har kanske aldrig själv varit i sitsen, att de inte passat i facket som omvärlden placerat dem i? Eller har de tvärtom kämpat hårt för att passa in i rollen? Så hårt, att de gör allt för att inte sticka ut?

Nä, jag fattar inte

Blommiga snickarbyxor

När sonen var ungefär 1½ fick han ett par oranga manchestersnickarbyxor, med blommigt foder, blommiga knappar och en ficka som såg ut som ett hjärta. Han älskar blommor, han älskar starka färger – och han älskade dessa byxor.

Nu är byxorna, som var i storlek 86, sedan länge sorgligt urvuxna. och han saknar dem. Så mycket att vi någon gång fått rota fram dem bland undanlagda kläder så att han kunnat ha på dem en stund härhemma (trots att de är jättekorta). Men nu funkar inte ens det.

Sedan någon gång i höstas har han önskat sig… blommiga snickarbyxor… Helst oranga. Och jag har letat. Visst, att uppfylla hela önskan insåg jag ju var lönlöst. men blommor går ju att fixa, det går ju att trycka på. Återstod bara att hitta ett par snickarbyxor.

Men det har varit fasligt ont om snickarbyxor i handeln ett tag. Mina ursprungliga plan – hitta ett par oranga, alternativt ett par ljusa som först kunde färgas oranga, förändrades till slut till en förhoppning om att hitta några vettiga snickarbyxor som det gick att trycka på.

Så för några veckor sedan hittade jag äntligen ett par snickarjeans.

Och nu har jag ägnat ett antal kvällar åt att trycka, måla och stryka.

Resultatet finns i mitt galleri

(Och vad sonen tycker? Tja, han har sett dem någon gång utmed tryckandet, och varit väldigt besviken på att han inte får använda dem än… Dels var de ju inte riktigt torra än. Dels är de nog fortfarande lite för stora.)

Dansglädje – bara för flickor?

I större delen av mitt liv har jag dansat. Mest jazzdans, showdans, balett och liknande. Det har gett mig mycket glädje, på många plan. Och jag delar min kärlek till musik och dans med min sambo. Samt, som det verkar, med Simon. Simon älskar musik, älskar att göra ljud, och jag tror faktiskt att man kan kalla det för att han dansar ibland när han rör sig till musik han gillar.

Det kanske inte är så konstigt att jag mer än en gång funderat kring möjligheterna att låta Simon få böja dansa. Fast det dröjer ju förstås – än är han alldeles för liten.

Själv har jag nyligen börjat dansa igen efter att (av olika skäl) ha haft uppehåll sedan början av graviditeten. Jag trodde jag hade tröttnat, men det är faktiskt oerhört skönt att vara igång igen.

Precis före min dansklass är det barndans. Ute i foajén, utanför danssalen, sitter en hög föräldrar och mindre syskon (från minsta storleken på bebis, typ) – pojkar och flickor – och väntar på att de större syskonen ska bli klara. Inne i danssalen dansar en drös flickor. Ja, just det, bara flickor.

Och det kan inte hjälpas att jag undrar. Dessa små barn, kanske runt 4-5 år gamla… Hur kommer det sig att det bara är flickorna som dansar? Är det barnens eget val? Har pojkarna redan vid den ålderns bestämt sig för att dans är töntigt? Vem har fått dem att tro det? Eller är det föräldrarnas val? Är det föräldrarna som väljer att flickorna ska få uppleva dansen – och att pojkarna inte ska det? Vad får dem i så fall att välja att göra så?

Dans – att röra sig till musik – är en underbar sak, i alla fall för alla som uppskattar musik. Alla borde få chansen att uppleva detta, att få utveckla detta, helst redan från tidig ålder; i alla fall om intresse finns. Visst, dans kan vara så mycket – folkdans, disco, bugg, salsa, eller t.o.m. capoeira (som min sambo tränar). Men OM man nu tycker att ”barndans” är det man vill erbjuda sina barn, varför ger man då som förälder bara flickorna chansen? (Eftersom jag sett att det finns småpojkar – småsyskon – som väntar, så VET jag att det inte är så att alla föräldrar som är intresserade av barndans bara får flickebarn; ifall det nu var någon som trodde att det var förklaringen :) ).

Är flickor av någon anledning mer värda att få uppleva denna glädje och att få ha detta som ett sätt att kommunicera sina känslor?

Ja, jag vet att det är ont om pojkar/män inom konstdansen. Tyvärr! – de är saknade, och denna ständiga brist är faktiskt ett problem. Dessutom så har ofta pojkarna börjat dansa senare och får jobba på att komma ifatt (och undrar: varför började jag inte med detta tidigare?) Dessutom är dansanta pojkar/män uppskattade även i sociala sammanhang :)

Nä, fram för mer dans för alla som vill dansa – både pojkar och flickor! Uppmuntra era barn att leva ut musiken :)

Förtydligande:

Jag menar absolut inte att man ska tvinga något barn – pojke eller flicka – till en aktivitet han eller hon inte vill gå på eller att man ska hetsa fram något danselittänkande. Jag menar bara att man ska uppmuntra sitt barn att få vara sig själv och glädjas. Ett barn som uppskattar musik och dans bör uppmuntras att visa detta och leva ut detta.