Heidi Avellan skriver så här i gårdagens Sydsvenskan:
Kärleksförhållanden är komplicerade, men det finns en mall. Det säger klick, man flyttar ihop, bildar kanske familj. Mallen säger också hur man gör slut.
Vänskapsrelationer är också komplicerade, men saknar de upptrampade stigarna. Ytliga vänskaper bleknar, en dag överraskar minnet av en vän för längesedan. Så finns vänskaperna som är sega och självklara, samtalet fortsätter där det slutade, även om det gått månader och år sedan sist. Om vänskapen ändå tar slut finns ingen mall och ingen plats att lufta tragedin. Bara ekande tomhet.
Vi som växte upp i flickböckernas värld fick lära oss att en tjej hänger med tjejer tills den rätte går förbi. Då slår hon följe med honom. Efter det blir väninnorna det som varit och han det som är. Populärkulturen bekräftade mönstret.
Lyckligtvis har mycket hänt sedan dess. Dagens unga kvinnor är klokare, väninnegäng värnas medan pojkvänner kommer och går. För väninneskap är viktigt på riktigt; här förs djupa existentiella samtal och relationen varar livet ut.
Den sortens texter gör mig så ledsen. För de bygger på det klassiska grundantagandet att så här är alla tjejer/kvinnor, så här är det för ALLA. Det där är mallen jag liksom blivit påtvingad, som omvärlden med sina idéer om hur saker ska vara, har försökt trycka in mig i i alla år, och jag har fått kämpa med näbbar och klor för att värna mig och hävda att jag minsann får lov att vara på mitt vis.
Jag avskyr ordet ”väninna”. Det pekar ut vänskap mellan tjejer/kvinnor som något särskilt, något annat än vänskap mellan tjej och kille. Ordet väninna har en underton av fniss och hemligheter och flärd och relationsdiskussioner. En typ av vänskapsrelation som aldrig intresserat mig.
Jag har genom åren haft fler vänner som är killar/män än vänner som är tjejer/kvinnor. Just i nuläget är det inte så, och jag tycker själv fortfarande att det är lite märkligt :-)
Och vad är det för märklig idé om att kärleksförhållanden följer en mall eller upptrampade stigar? Det låter mer som förhållanden som är någon sorts spel för gallerierna än äkta kärlek.
Men det är texter och kommentarer av det här slaget, det här antagandet att kärleksrelationer är något som kommer och går men vänskap består, som i Avellans text, som jag syftade på i den här texten för några månader sedan. Och nu citerar jag mig själv:
Det finns säkert de som tycker jag har mig själv att skylla. Folk brukar ju vara så glada för att tala om hur dåligt det är att gå upp så mycket i sin pojkvän att man glömmer bort att odla annan vänskap. Men grejen är att han var min allra bästa vän. Allra bästa vän någonsin. Och vänskapen var grunden och vänskapen fanns där först och vänskapen var alltid allra viktigast.
[Letar bland gamla mejl från augusti -99, när vi alldeles nyss blivit ihop – mejlen från honom har jag kvar men mejlen från mig verkar ha försvunnit… vilket är lite synd. Men här finns först ett citat från mitt mejl, och så svaret.]
> Och dessutom rädd att någonstans i allt det här tappa bort vännen
> [namn], som redan blivit extremt viktig, för pojkvännen [namn]. Eller
> förlora vännen *om* pojkvännen försvinner.
Jag har aldrig riktigt förstått de som låter hela sin kontakt med en person falla för att de inte är tillsammans längre. Vad var då poängen? Om man är tillsammans för att man tycker den andre är en underbar människa, blir han/hon en annan människa då, efteråt, så att man inte vill se denne igen? Jag begriper inte…En vacker dag ska jag säkert skriva ett långt och bra mail om kärlek och vänskap och förhållanden och så, men inte nu.
Hej! *vinkar* Jag finns här. Vännen [namn] finns kvar, inuti pojkvännen [namn], och vännen [namn] tänker inte försvinna oavsett vad som händer pojkvännen [namn]. Ska du bli av med vännen [namn] så får du nog kasta ut honom med våld, för han tänker hänga fast vid vännen Sanne så länge han bara får…Oavsett.
Helt uppenbart har jag en helt annan syn på det här än Heidi Avellan. Och så kan det ju vara. Men snälla, låt bli att anta att din uppfattning är någon sorts universell sanning.
Jag har förlorat min allra bästa vän. Personen jag hade de existensiella samtalen med. Förhållandet varade livet ut, i alla fall för hans del, eftersom han dog – men hade han fått fortsätta leva tror jag vi hade blivit gamla ihop. Och han var min man. Min man, min älskling, och min allra bästa vän.
