Category Archives: Genus och normer

Svart

En gång i tiden kämpade jag med att köpa kläder i blandade färger till barnen. Att inte utesluta någtra färger för att de råkar vara pojkar. Att ge dem tillgång till hela färgskalan och hela skalan av symboler och klädtyper och annat. Det var färgglatt på torkvindan när jag hade kört 40-tvättar med vanliga kläder.

Men nu är barnen större. Även om det fortfarande är jag som köper kläder åt dem, så köper jag kläderna utifrån deras önskemål – förstås. Ja, det gjorde jag ju när de var mindre också, men… de har väl liksom mer hunnit hitta sin stil. Och blivit äldre.

Och ärligt talat är det nog den äldre som har färggladast smak – där förekommer fortfarande både blått, grönt, orange och rött.

Åttaåringen vill ha svart om han får bestämma. Och mer svart. Kanske något blått, men helst svart. Svart är favoritfärgen.

Å andra sidan var väl svart älsklingens vanligaste färg också. Och nej, jag tror inte det har något med saken att göra.

Och jodå, jag tror ändå det fyllt en funktion att ge dem tillgång till alla färger när de var små. Absolut och självklart.

Om du inte tullar på flaskan tillräckligt så är du lat?

En kort reflektion, egentligen utifrån att ha suttit och skrivit det förra inlägget och sedan plötsligt kommit att tänka på Livets bilders inlägg ”Flaskan”:Jag tror vi är ganska många som lärt oss att vi ska känna oss lata om vi inte i vår normaltillvaro ganska ofta är nere och krafsar rätt långt ner i den där flaskan. Att det liksom är normalt att tömma mer ur flaskan än vi hinner fylla på.

Köttfärssås och nödvändiga språkliga glidningar

I förrgår gjorde jag följande till lunch till mig och tolvåringen (jag jobbade hemifrån, han är inte på fritids och det är sommarlov):

Jag fräste lite sojafärs som jag plockat fram från frysen (sojafärs har fördelen att vara ”lösfryst”, vilket innebär att man kan ta så myckey man behöver för stunden) i olivolja, rörde i överbliven hemgjord tomatsås från en annan dag samt två tredjedels burk tacosås som stod kvarglömd i kylen från nåt tacotillfälle, hade i lite balsamvinäger, lite torkad svamp, salt, peppar och herbes de provence. Och så fick det puttra en stumd, innan vi åt det med pasta och ketchup.

Det blev gott. Inget himlastormande – jag var förkyld, och jobbade, och skulle slänga ihop något fortast möjligt, så jag la inte mycket krut på smakfinlir, liksom.

Men – vad kallar man det?

I huvudsak är det ju pasta och köttfärssås jag gjort. Fast utan kött. Så färssås?

Ja. Det är knepigt med namngivandet när man använder fuskkött och surrogatprodukter. Och jag hör väl till de som varit ganska konservativa, som tyckt att mjölk är mjölk och kött är kött och så där.

Men alltså, ords betydelser ändras. Det är så det funkar och alltid har funkat. Bara för att kött ursprungligen betydde ”ätbar muskelmassa från ryggradsdjur” (eller hur definierar du det?) så betyder det inte att det alltid måste vara så. Framöver kan kött lika gärna betyda alla matsaker som fyller samma funktion (smak, näring, substans etc) som den där ätbara muskelmassan ursprungligen betydde.

Och namnet på den där maten man serverar har faktiskt betydelse. Pasta och köttfärssås är en maträtt. Struntsamma vad färsen har för ursprung, så länge det smakar detsamma. Vilken färs jag använder är nog generellt inte det mest avgörande för hur min köttfärssås smakar jämfört med andras. Men om jag däremot pekar ut specifikt att det här inte är köttfärssås utan sojafärssås eller vegofärssås eller det tråkiga färssås – ja, då gör jag det automatiskt till något annat. Något att vara misstänksam mot för den som tycker att vegetariskt i sig andas konstigheter som man ska vara skeptisk till.

Så jag tror jag ska försöka börja vänja mig vid att kalla det köttfärssås.

(Sedan är det ju en annan sak att man kan behöva upplysa om vad färsen är gjord av ifall man har vegosar eller allergiker på plats.)

Tjejen är inte grejen för mig

Heidi Avellan skriver så här i gårdagens Sydsvenskan:

Kärleksförhållanden är komplicerade, men det finns en mall. Det säger klick, man flyttar ihop, bildar kanske familj. Mallen säger också hur man gör slut.

Vänskapsrelationer är också komplicerade, men saknar de upptrampade stigarna. Ytliga vänskaper bleknar, en dag överraskar minnet av en vän för längesedan. Så finns vänskaperna som är sega och självklara, samtalet fortsätter där det slutade, även om det gått månader och år sedan sist. Om vänskapen ändå tar slut finns ingen mall och ingen plats att lufta tragedin. Bara ekande tomhet.

Vi som växte upp i flickböckernas värld fick lära oss att en tjej hänger med tjejer tills den rätte går förbi. Då slår hon följe med honom. Efter det blir väninnorna det som varit och han det som är. Populärkulturen bekräftade mönstret.

Lyckligtvis har mycket hänt sedan dess. Dagens unga kvinnor är klokare, väninnegäng värnas medan pojkvänner kommer och går. För väninneskap är viktigt på riktigt; här förs djupa existentiella samtal och relationen varar livet ut.

Den sortens texter gör mig så ledsen. För de bygger på det klassiska grundantagandet att så här är alla tjejer/kvinnor, så här är det för ALLA. Det där är mallen jag liksom blivit påtvingad, som omvärlden med sina idéer om hur saker ska vara, har försökt trycka in mig i i alla år, och jag har fått kämpa med näbbar och klor för att värna mig och hävda att jag minsann får lov att vara på mitt vis.

Jag avskyr ordet ”väninna”. Det pekar ut vänskap mellan tjejer/kvinnor som något särskilt, något annat än vänskap mellan tjej och kille. Ordet väninna har en underton av fniss och hemligheter och flärd och relationsdiskussioner. En typ av vänskapsrelation som aldrig intresserat mig.

Jag har genom åren haft fler vänner som är killar/män än vänner som är tjejer/kvinnor. Just i nuläget är det inte så, och jag tycker själv fortfarande att det är lite märkligt :-)

Och vad är det för märklig idé om att kärleksförhållanden följer en mall eller upptrampade stigar? Det låter mer som förhållanden som är någon sorts spel för gallerierna än äkta kärlek.

Men det är texter och kommentarer av det här slaget, det här antagandet att kärleksrelationer är något som kommer och går men vänskap består, som i Avellans text, som jag syftade på i den här texten för några månader sedan. Och nu citerar jag mig själv:

Det finns säkert de som tycker jag har mig själv att skylla. Folk brukar ju vara så glada för att tala om hur dåligt det är att gå upp så mycket i sin pojkvän att man glömmer bort att odla annan vänskap. Men grejen är att han var min allra bästa vän. Allra bästa vän någonsin. Och vänskapen var grunden och vänskapen fanns där först och vänskapen var alltid allra viktigast.

[Letar bland gamla mejl från augusti -99, när vi alldeles nyss blivit ihop – mejlen från honom har jag kvar men mejlen från mig verkar ha försvunnit… vilket är lite synd. Men här finns först ett citat från mitt mejl, och så svaret.]

> Och dessutom rädd att någonstans i allt det här tappa bort vännen
> [namn], som redan blivit extremt viktig, för pojkvännen [namn]. Eller
> förlora vännen *om* pojkvännen försvinner.

Jag har aldrig riktigt förstått de som låter hela sin kontakt med en person falla för att de inte är tillsammans längre. Vad var då poängen? Om man är tillsammans för att man tycker den andre är en underbar människa, blir han/hon en annan människa då, efteråt, så att man inte vill se denne igen? Jag begriper inte…En vacker dag ska jag säkert skriva ett långt och bra mail om kärlek och vänskap och förhållanden och så, men inte nu.

Hej! *vinkar* Jag finns här. Vännen [namn] finns kvar, inuti pojkvännen [namn], och vännen [namn] tänker inte försvinna oavsett vad som händer pojkvännen [namn]. Ska du bli av med vännen [namn] så får du nog kasta ut honom med våld, för han tänker hänga fast vid vännen Sanne så länge han bara får…Oavsett.

Helt uppenbart har jag en helt annan syn på det här än Heidi Avellan. Och så kan det ju vara. Men snälla, låt bli att anta att din uppfattning är någon sorts universell sanning.

Jag har förlorat min allra bästa vän. Personen jag hade de existensiella samtalen med. Förhållandet varade livet ut, i alla fall för hans del, eftersom han dog – men hade han fått fortsätta leva tror jag vi hade blivit gamla ihop. Och han var min man. Min man, min älskling, och min allra bästa vän.

Också tröttsamt

Iband blir jag fruktansvärt trött på allt tjafs mellan dem som vill samma sak men som har lite olika lösningar. Dessa eviga hårklyverier och smutskastande kring vilken lösning som är bästa vägen till ”frälsning”.

Ja, ordet frälsning kan ju få symbolisera den religiösa aspekten av det. Olika grupperingar inom en religion som var och en tycker att deras egen tolkning minsann är den enda rätta och som därför på olika sätt bekämpar (fysiskt, verbalt eller på annat sätt) de inom samma religion som har en annan tolkning. För uppenbarligen är det mycket värre att ha en liiite annorlunda tolkning av hur man lever rätt än att ha en helt annan religion :-D

Men de där klassiskt religiösa bråken berör förstås sällan mig. Det som däremot hela tiden finns i min nätliga omgivning handlar om miljö. Till exempel när det handlar om mat. På ena sidan finns de som anser att vi alla helt ska sluta äta animalier. På andra sidan har vi de som tycker att vi löser väldigt mycket bara vi väljer att äta svenskt – närodlat, enligt svenska bättre miljöregler, etc. Ja, och så finns det förstås en väldig massa mittemellan, i olika grader av kombinationer. (Det gör det ju i alla sådana här sammanhang.) Men det tröttsamma är att ytterligheterna mycket hellre ägnar sig åt att bråka om vilken väg som är Den Rätta TM och klanka ner på dem som valt en annan väg, istället för att kritisera dem som inte aktivt gör någotdera.

Eller djurrättsaktivister som gnäller på den som försöker välja bättre kött, för det är minsann inte bra nog.

Eller rabiata cykelförespråkare som gnäller på dem som väljer att skaffa gas- eller elbil, för att det minsann inte är renlärigt nog, för vi måste minsann bums bygga ett helt billöst samhälle i hela landet, och alla som inte inser det är förtappade och inte tillräckligt hängivna, och det är minsann mycket sämre än att köra runt i en bränsleslukande dieselbil.

Eller miljöpartister och centerpartister, båda representanter för partier som aner sig värna miljön, men istället för att tala om gemensamma lösningar och hur man kan samarbeta, och vaför både centerpartiet och miljöpartiet är bättre än flera andra partier, så ägnar man sig åt att smutskasta varandras förslag och tala om varför ens egna lösningar är bättre. Extra tydligt blir detta varje gång det är partiledardebatt i TV. (Och där tycker jag SVT har en stor skuld, genom sitt upplägg. Och så den där jävla blockpolitiken, som liksom ska hänga med, oavsett om den är relevant i en viss fråga.)

Eller som en hel del diskussioner kring feminism och jämställdhet, där man klankar ner på varenda kotte som råkar använda ord på de sätt som varit gängse fram tills för kanske fem år sedan och där man numera i en del samanhang måste sno in sig i så komplicerade definitioner av av man menar när man säger kvinna eller man att de allra flesta människor som egentligen skulle vilja engagera sig knappt vågar öppna munnen/röra tangentbordet, för att risken är så stor att man ska få skit för ordvalet.

Vad ska allt det här tjafsandet vara bra för? Tror ni verkligen att det är det bästa sättet att hjälpa oss framåt?

Det här med att skaka hand eller inte

Det här är INTE ett uttalande om vad som är rätt eller fel och vem som borde gjort eller inte gjort vad i den fråga som just nu är aktuell i den politiska debatten. Den debatten uttalar jag mig inte i, för jag är för trött och har för lite ork för att sätta mig in tillräckligt i den för att kunna tycka något vettigt och genomtänkt och nyanserat.

Det jag däremot vill komma med är min egen personliga reflektion kring min egen motvilja mot att ta i hand.

Jag är en person som med glädje kramar människor jag känner. För det allra mesta.

Jag är också en person som egentligen inte alls gillar grundprincipen att man förväntas ta i hand och hälsa på varenda kotte, till exempel på stora fester eller i jobbsammanhang.

Jag är nämligen lite av… tja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Jag har ju inte riktigt bakterieskräck. Men jag är synnerligen väl medveten om hur lätt förkylningar och influensor och kräksjukor smittar. Och då bär det mig emot att ta folk i hand. Speciellt i sjukdomsperioder. Det känns liksom så vansinnigt att alla ska springa och ta varandra i hand – herregud så många smittspridningskopplingar som görs, liksom! Jag vill inte bli smittad. Och om jag själv är förkyld vill jag inte smitta ner andra.

Och detta alltså redan innan min älskade man fick cancer och bör akta sig för infektioner.

Men ta i hand ska man göra. Annars är man konstig, avvikande, skum, asocial. Socialt inkompetent – även när man har goda skäl att låta bli. Förnuft räknas inte i det sammanhanget.

Ibland låter jag bli ändå. När jag själv är riktigt tvärförkyld. Jag talar om att jag är riktigt förkyld och inte vill smitta ner dem. Men jag får förklara det för varje person. Och en del verkar riktigt förolämpade för att jag inte tar i hand. Fastän jag gör det för att de inte ska behöva lida av samma förkylningselände som jag.

Som sagt var, jag uttalar mig inte om de nuvarande handskakningsaffären, för den är komplex och jag har inte satt mig in i den tillräckligt. Men jag har sedan lång tid tillbaka problem med principen om att alla alltid ska skaka hand med varandra. Jag trivs ärligt talat inte med det kravet.

Pinsamt, Mats Skogkär

Idag skriver Mats Skogkär så här i Sydsvenskan:

Kungliga Tekniska högskolan, KTH, vill ha fler kvinnliga studenter, så på lördagen anordnades en teknikfestival för att inspirera tjejer att söka sig till tekniska utbildningar.

Dragplåster var ett par av Sveriges mest briljanta kvinnliga ingenjörer.

Nej, det där sista var förstås bara hittepå. Det var svenska världsstjärnan Robyn och hennes artistkollega, Little Jinder som anlitats för att locka deltagare.

Den som vill vara elak, vilket vore mig fjärran, skulle fråga om inte detta val av lockbete är ett utslag av de förväntningar som finns om att tjejer egentligen inte är särskilt intresserade av teknik. Alltså ungefär det mönster KTH säger sig vilja bryta med festivalen.

Om Mats Skogkär hade gjort den minsta lilla research om Teklafestivalen hade han vetat att festivalen arrangeras av KTH och Robyn tillsammans. Alltså: Robyn är en av arrangörerna, inte ett dragplåster. Detta kan man läsa både på teklafestivalens webbplats och i pressmeddelandet om festivalen (och Mats Skogkär länkar till båda, men har uppenbarligen inte läst).

Och vidare är Robyn inte bara arrangör – utan initiativtagare:

Tekla Festival was held for the first time in 2015, on the initiative of Robyn and Lina Thomsgård in close collaboration with KTH.

Rubriken på Mats Skogkärs text är ”Ett jämställdhetsproblem. Eller två.”. Jag skulle vilja hävda att Mats Skogkärs fördomar, som när han i det här fallet bara antar att en framgångsrik kvinna i ett tekniksammanhang är ett dragplåster, hindrar honom från att göra det som bör vara självklart för den som skriver i en tidning som Sydsvenskan, nämligen att ta reda på fakta. Och därmed blir han också ett jämställdhetsproblem.

I en tid när självklarheter har blivit för politiska

När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.

Men det var då.

Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en ”opolitisk” förening.

Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.

Den urbana normen

Plötsligt fylls flödet av folk som talar om att näthandel minsann inte alls är bra för miljön.

Källan visar sig vara en artikel i Ny teknik, som inleds så här:

Tvärt emot vad många hävdar så minskar inte näthandeln mängden bilavgaser, visar en färsk undersökning.

Läser man vidare visar det sig dock att det knappast rör sig om en allmängiltig sanning:

Delawareforskarna poängterar att studien endast gjort i en stad, Newark…

Alltså: studien har gjorts i en STAD. (Dessutom en stad som att döma av den ganska korta nyhetstexten i Ny teknik sannolikt inte är uppbyggd på riktigt samma sätt som städer i Sverige – men det är bara min gissning.)

Där är den igen: Den urbana normen. 

För alltså, ärligt talat så måste väl potentialen för näthandeln, både ur miljöhänseende och andra aspekter, vara större på landet? Det är vi som bor på landet som sparar in miljötyngande och tråkiga resor in till stan för att handla diverse tråkiga men nödvändiga saker genom att handla på nätet. Det är vi på landet som via näthandeln får tillgång till ett helt annat utbud, som gör att vi kan stanna kvar på landet och vara nöjda här istället för att vi ska flytta in till städerna och trängas på redan överbefolkade ytor med bostadsbrist och samtidigt vara olyckliga för att vi egentligen trivs bättre på landet.

Och visst, det finns absolut skäl att utvärdera vilka de miljömässiga konsekvenserna av näthandel är – det är inte alls självklart att det är miljömässigt bättre än vanlig handel (även om ju näthandeln som sagt var har andra vinster också). Men då behöver man ju titta på våra förutsättningar.

Men nej, i Sverige är det så man gör: man konstaterar att något inte är det bästa alternativet i städerna. Och sedan avfärdar man det som en dålig lösning. För när det handlar om att hitta bra lösningar så verkar det bara vara städerna som är intressanta. Och på något märkligt sätt verkar detta gälla alldeles extra mycket när det handlar om miljö.

Om miljöeffekterna av näthandel ska utvärderas så vill jag att man ska titta på våra förutsättningar, där det man handlar via nätet hämtas ut av oss själva på ”Posten”, det vill säga i vår vanliga mataffär när vi ändå är och handlar. Inte som i Newark-studien:

Studien visar att bostadsområden sällan har byggts för en ökad trafik av dessa små lastbilar, som dessutom parkerar på trånga gator och orsakar köer.

För inte sjutton får vi varorna levererade hem.

Och jag vill också att man tittar på helhetsbilden i vårt perspektiv – hur använder vi den tiden som frigörs? Och hur påverkar den minskade stressen vårt mående?

Och så vill jag att man skrotar den där urbana normen generellt och tittar på vilka lösningar som är rätt på landsbygden. Det gäller till exempel

Egentligen är problemet kanske ännu större? Det finns en övertro i Sverige på standardlösningar som ska passa alla – alla barn, alla typer av bostadsområden, alla whatever… Jag tror det hindrar många bra lösningar i många olika sammanhang.

Hotellhanddukar

Hos många hotell finns det i badrummet en lapp som säger ungefär:

För miljöns skull vill vi spara på handdukar. Lägg handduken på golvet om du vill byta till ren.

Det vill säga man vill få folk att behålla och använda samma handduk under hela sin vistelse – eller i alla fall mer än en dag. Och undersökningar visar visst att det funkar ganska bra. Tydligen funkar det ännu bättre om man ändrar budskapet till ungefär:

De flesta som bott i det här rummet före dig har…

och liknande.

Gott så.

Fast för mig är det ju fortfarande väldigt märkligt att man skulle komma på tanken att vilja byta handduk så ofta att man skulle behöva en ny under en hotellvistelse. Nu bor jag ju sällan på hotell – jag hör till dem som bor på hotell en natt eller möjligen två när jag är på jobbresa. Bor man i samma hotellrum i två veckor kan jag förstå att läget är ett annat.

Jag funderar dock på en annan sak i sammanhanget: När jag bor på hotell är det alltså i princip alltid bara jag. En person. Och det vet man ju om, eftersom jag bokat i förväg, och i normalfallet är det ju ett enkelsängsrum. Så hur många handdukar hänger man ini badrummet till en ensam person som ska bo en natt på ett hotell?

Tja, i rummet jag bodde den gångna natten fanns det två badlakan, två handhanddukar samt en udda handduk (till fötterna?). Och det är väl så det är för det mesta.

Och nog för att de, så länge samma person bor kvar i rummet, inte byter förrän man slänger handduken på golvet, så gissar jag på att man när jag checkat ut byter alla handdukarna i mitt rum – eller? Det känns i alla fall som en påtaglig risk. Och i så fall ett stort slöseri.

(Och det var ett svanenmärkt hotell.)