Category Archives: Genus och normer

Drömmar och fantasier som mentalt skydd mot elakheter

Jag satt på möte innan idag. Ett sånt där möte där man sitter och vrider på sig inombords, för att det känns som slöseri att sitta och lyssna på personer som säger samma saker som man redan hört dem säga flera gånger innan – slöseri med tid och ens uppmärksamhet när man istället kunde göra något annat med tiden. Och ja, ibland måste det vara så: ibland är man i sammanhang där vissa nytillkomna i ett sammanhang måste komma ikapp på olika sätt. Men jag blir ruskigt rastlös. Jag har svårt för det där med att sitta och lyssna på saker som inte ger mig något, när jag samtidigt inte har något annat jag kan syssla med. (Och jag tror nästan det blir värre med åren.) Jag klarar det bättre om jag har något jag kan pilla med – om jag till exempel har med mig en dator och kan gå igenom mejl eller annat samtidigt så lyckas jag faktiskt hålla fokus och lyssna bättre :-) (Fast det betraktas som oartigt och som att man inte bryr sig.) Om jag däremot snarast måste sitta av tiden och bita ihop fastän jag inte alls får ut något av lyssnandet så är det synnerligen påfrestande.

Det blir en övning i att stänga av, försvinna iväg, tänka på annat.

Och det fick mig att tänka på när jag övade mycket på det – när det i mycket större utsträckning var en strategi för att överleva vardagen. För så var det en gång i tiden, under uppväxten. Som alla de gånger jag stått eller suttit och drömt mig bort på bussen hem. Inte egentligen för att drömma mig till något, utan just för att drömma mig bort från där jag varit. Förflytta mig själv i tankarna till något annat sammanhang. Till mina uppdiktade fantasier och historier och sagor. För om jag mentalt inte är kvar där på bussen så är det svårare att skada mig med ord och attityder. Om jag inte reagerar så slutar de dumma kommentarerna komma efter ett tag. Om jag mentalt är någon annanstans har jag lättare att låta det rinna av och inte reagera. Om jag mentalt ser ut att vara någon annanstans är det inte lönt att gå på mig.

För det var ju så: det fanns folk som älskade att komma med dumma kommentarer av olika slag. Jag vet inte varför de gillade att göra sånt, men det gjorde de. Och de gillade att komma med kommentarer till mig. Dumma kommentarer. Retande, ifrågasättande, besvärande kommentarer.

Min första reaktion på sånt var förstås att svara på relevant sätt. Vilket ibland kunde vara att det hade de inte att göra med. Och om de fortsatte blev jag förstås irriterad och arg på dem. Men effekten av det var bara att de tyckte det var roligt. Att bli arg för att någon kom med dumma kommentarer ledde aldrig till något stöd från omvärlden. Definitivt inte från vuxenvärlden. Att bli arg på det som det var rimligt och vettigt att bli arg för sågs bara som något dåligt, som att den som blev arg inte hade lärt sig att uppföra sig. Ilska skulle hållas tillbaka, kvävas. Den som blev utsatt för jobbigheter skulle lära sig att inte uppmuntra det, det vill säga hålla häften och låta det rinna av.

Så verklighetsflykten, flykten till drömmarna, blev ett sätt att orka. Genom att fly till att vara en annan person, i ett annat sammanhang eller en annan värld, ibland nästan som en fysisk känsla i kroppen, kunde jag stänga ute dem. Låtsas att jag inte hörde. Tänka på annat, vara någon annan.

Det jag lärde mig av detta var förstås att stänga av ilskan. Inte släppa fram dem. Inte bli arg på andra. Låta det rinna av. Om jag ändå blev arg, så var det mitt eget fel och jag hade mig själv att skylla för alla eventuella effekter.

Och de som stod för kommentarerna och frågorna, de där personerna som jag mentalt gömde mig för, de fick ju förstärkt det de redan hade fått lära sig länge: så här fick man göra, och vuxenvärlden hade inga invändningar. Redan tidigare hade de ju fått lära sig att det var okej att dra tjejer i håret och liknande utan konsekvenser; de vuxna gav den urskuldande förklaringen att det berodde på att pojkarna gillade en och inte begrep hur man skulle visa det. (OM det nu hade varit det det verkligen handlade om hade väl det självklara varit att tala om för pojkarna att det inte är så man kommunicerar – och sedan hjälpt dem att bli bättre på att kommunicera?) Och nu fick de bekräftat att det var okej att komma med vilka frågor och kommentarer som helst. Även om uppsåtet helt uppenbart inte var gott. Skulden flyttades från dem… och till dem de gav sig på.

Det var effektivt. Jag har mycket effektivt lärt mig att inte bli spontanarg. Att hålla tillbaka den rimliga reaktionen i många situationer. Sannolikt betyder det också att när jag väl kokar över så mycket att jag inte kan hålla tillbaka så blir reaktionen inte heller rimlig. Eller rätt.

Men så skulle det ju också kunna vara

Sexåringen hade en jämnårig kompis här och lekte med tidigare idag. Vid ett tillfälle kom den gästande pojken ner för att be mig om stöd i en sak de diskuterade och inte var överens om:

”Om man bor tre vuxna tillsammans, och två av dem gör två barn tillsammans, så att det blir två barn i familjen förutom de tre vuxna, så blir väl alla de tre vuxna föräldrar?”

Varvid jag förklarade att nej, tyvärr är det än så länge så att bara de två som gjort barnen blir föräldrar, men att ja, det finns folk som diskuterar om man borde ändra så att fler kan bli föräldrar, men än så länge är det inte så.

Och så gick han upp och talade om för mitt barn att mitt barn hade rätt. Och även det i sig verkade vara ganska okomplicerat.

Den som är effektivast i att begränsa och stänga inne mig är jag själv

Jag är generellt sett skitkass på att hitta på saker nuförtiden. Gå på konsert, hänga med kollegor på after work, gå ett varv på stan och handla saker jag behöver.

Visst, det hänger väl lite kvar från att barnen var små, när det var tungt och jobbigt att vara själv hemma med barnen, och vi därför båda föräldrar ansträngde oss att den andra inte skulle behöva vara hemma själv för mycket. Fast så är det ju inte längre. Båda är skolbarn, och det är något helt annat än småbarn.

Numera är det mer fråga om hjärnspöken, om alla år när samhället omkring skickat signaler om hur viktigt det är att vara med sina barn, vilja vara med dem jämt, hela den karusellen, hela den tyngden, som gör att jag alltid tvekar att göra annat, alltid väger det jag skulle vilja göra, mot samvetet av att vara en dålig förälder, vara för lite med mina barn, prioritera fel. Få saker klarar sig genom det nålsögat.

Jag har också någonstans fått med mig vikten av att ta min del av ansvaret. Att liksom inte hamna i skuld till någon annan. Göra min del. Då kan jag ju inte smita iväg på roligheter om jag inte kan garantera att min man ska få samma utrymme. Och då måste jag spara mitt utrymme till tillfällen då det verkligen behövs. Som obligatoriska jobbsaker. Eller träning.

Det är alltså hänsynen till de allra närmsta som agerar någon sorts strypsnara, som begränsar mig. Inte på grund av dem, inget de uttalat (mer än att barnen saknar mig lite om jag inte är hemma), inget de kräver. Kraven kommer från mig själv, det är jag själv som kväver och begränsar mig.

Det är ju förjävla dumt.

Jag lagar maten

Det är väldigt ofta jag som lagar maten härhemma. Kvinnan som står vid spisen – det kan låta som väldigt traditionella könsroller :-)

Sanningen är väl snarast att jag lyckas välja att göra det jag tycker är kul.

Ofta hämtar vi barnen tillsammans, men ibland delar vi på oss: en hämtar barnen, en börjar med maten. Då brukar det vara jag som fixar med maten. För jag trivs med det. Jag får en stund för mig själv i köket, kan greja och dona med något som är i alla fall lite inspirerande, eller i alla fall inte tråkigt. Och så slipper jag ifrån föräldraskapskraven en liten stund till. För det är ju så: min man är generellt bättre än jag på att orka med den aspekten, och har så varit redan från början, även om jag hämtat in en hel del av det genom åren. Och det är så många föräldraansvarsbitar som har en tendens att landa på mammor helt oplanerat – jag är glad över att klara mig undan en del av dem, och det är en del i att jag ska må bra. Man får ta de chanser som ges :P

Hämtar vi barnen gemensamt blir det oftast jag som lagar maten ändå. För jag är bättre på att palla sätta igång med det direkt när vi kommer hem.

Som kompensation är det i princip alltid han som gör de tråkeländiga sakerna. Gå ut med sopor och matavfall. Gräva kattlåda. Sota panna (okej, det gör jag ibland). Och det är mycket oftare han som fixar med en massa saker som inte hunnits med sent på kvällen.

Så jag lagar gärna maten :-)

Jag har visst skrivit om ungefär det här tidigare…

Det är inte okej att hata halva befolkningen bara rakt av så där

Jag hatar män

Det skrev en vän tidigare idag. Jag tror det var kopplat till våldtäktsdomen, där en trettonåring blivit våldtagen men våldtäktsmannen frikändes på grund av att han inte har ”skälig anledning att anta” att offret är underårigt.

Jag hatar definitivt inte män.

Jag hatar vissa strukturer, och jag hatar möjligen vissa män, men jag hatar inte män.

Ska mina söner växa upp till att veta att en del människor kommer att hata dem enbart för att de är män? I så fall är ju alla mina försök att uppfostra dem till bra män, bra människor, bortkastade. För de blir hatade och brännmärkta, oavsett hur de gör, agerar, uppträder, bara för att de har ”fel” kön. Och isåfall blir det vi erbjuder dem inte ett dugg bättre än de strukturer jag bemötts av för mitt kön, som flicka. Genom att hata män rakt av flyttas bara ”arvssynden” vidare till en ny grupp.

Ingen förtjänar att mötas av hat baserat på sitt kön, sin hudfärg, sin religionstillhörighet etc. Det är inte okej att säga ”Jag hatar kvinnor” eller ”jag hatar muslimer”. Och inte heller ”jag hatar män”. Hat måste varje enskild person förtjäna själv, baserat på vad hen sagt eller gjort. Och ja, det är stundtals svårt att kasta av sig erfarenheter som flera eller många representanter från en ”grupp” bidragit till. Men det är trots allt det krav vi ställer på andra människor. Bara för att du råkat ut för att en eller flera kvinnor/invandrare/kristna gjort något olämpligt eller jättedumt så får du faktiskt inte utifrån det dra slutsatsen att alla XXX gör så. Eller ja, får och får, men det är inte en rimlig slutsats. Beroende på vilken ”grupp” du drar dina slutsatser om finns det olika mindre smickrande termer för det du då representerar.

För mig personligen är en bärande del i hela genus/jämställdhet/feminism-grejen att inte tryckas in i en mall om hur jag får och bör och måste vara för att jag fötts till ett visst kön, utan att få utrymme att utvecklas till mig även om det inte stämmer med den stereotypa bilden. Det är också grunden för mig som förälder.

Då skär det i mig med uttalanden av typen ”Jag hatar män”.

Mina barn ska inte redan nu reduceras till hatobjekt bara för att de bär snopp.

De inblandades småprat – intressant, förklarande och stundtals pinsamt – och funderingar utifrån dessa [eller Vad en mamma gör när hon är själv hemma]

Ja, en av de saker jag roar mig med under dessa dagar jag har för mig själv är alltså att titta på Robin of Sherwood med kommentarer :-)

Om jag fattat rätt så har man gjort så här: inför utgivningen av DVD:erna runt 2002 någon gång så har man satt DVD:erna i händerna på olika grupper av personer som varit inblandade i serien, och låtit dem titta på och livekommentera varsitt dubbelavsnitt, och spelat in deras småprat under tiden. I de flesta fallen har de inte sett programmen alls sedan i den vevan de sändes eller i alla fall på många år (serien spelades in 1983-1985 och sändes första gången 1984-1986 – om än inte i Sverige).

Vill man lyssna på detta så går man in på special features-menyn på DVD:n och sätter det här valet på ON innan man sätter på avsnittet ifråga. Och då sänks ljudet på det ordinarie ljudspåret när bakgrundsbabblarna babblar. Vilket de flesta av dem gör nästan konstant :-)

I första dubbelavsnittet (Robin Hood and the Sorcerer) är det Richard ”Kip” Carpenter (som skapade serien och skrev alla avsnitten i första och andra säsongen, men bara en del av avsnitten i den tredje längre säsongen) och Ian Sharp (som regisserade hela första säsongen) som sitter och pratar.

I andra dubbelavsnittet (The Swords of Wayland) är det Robert Young (som regisserade halva säsong 2 och flera avsnitt i säsong 3) och Paul Knight (som producerade säsong 1 och 2).

I tredje dubbelavsnittet (Herne’s son, början på säsong 3) är det Jason Connery (andra Robin Hood/Robert of Huntingdon) och Mark Ryan (Nasir), samt (bara andra avsnittet) Clive Mantle (Little John).

Och i fjärde och sista dubbelavsnittet (The time of the Wolf) är det Esta Charkham (producent för tredje säsongen; dessförinnan casting-ansvarig) och Sid Roberson (regissör för bara just detta dubbelavsnitt).

Det är speciellt och märkligt men väldigt intressant att sitta och lyssna på dessa diskussioner. Gamla vänner som sitter och pratar om detta som de gjorde tillsammans för så många år sedan. Olika sorters reflektioner och fakta. Väldigt fritt ur hjärtat – ibland lite för fritt, tror jag, med tanke på att det här ju är ljudspår som går ut till en väldigt stor publik av köpare av DVD:er.

Det är ganska olika karaktär på deras prat.

Kip och Ian pratar en hel del om skapandet av serien, och både de och sedan Robert och Paul pratar mycket om kameravinklar och linser och byggnader och scenval och kläder. Och ja, det är intressant, och ganska charmigt. Robert och Paul är annars sammantaget de som pratar minst, och man hinner faktiskt höra en hel del av seriens dialog mellan deras prat (fast de får ändå sagt nästan lika mycket med substans).

De båda pratomgångarna från säsong tre fokuserar mycket mer på människorna, känns det som – vad den och den gör nu. Framför allt Esta och Sids prat hamnar mycket där. Och det blir ärligt talat för mycket av skvaller som inte riktigt lämpar sig för en större publik. Vad som blev av alla de olika personerna och vad de dog av och när tycker jag inte riktigt är rimligt att ha med i ett sånt här sammanhang. Dessutom blir det för mycket av kommentarer av typen ”åh, hon som var så söt och han som var så…” – ja, för mycket. Och ovanpå det kommentarer från Sid om ”hur tjejer är” angående hur Marion ändrar sig angående sin och Robins framtid i slutet beroende på det som hänt. Blärk :-( Medan gänget som höll i de två första säsongerna känns väldigt sympatiska så känner jag liksom inte alls samma värme för Esta och Sid.

Det är också ganska talande att lyssna på kommentarerna om det här med att regissera. Regissörerna från första säsongerna pratar mer om skådespelarnas förmåga att känna in, att vara ”in character”, även när de inte får några mer exakta instruktioner eller inte är i fokus, och vikten av dessa fantastiska skådespelare, och hur värdefullt det varit med samarbetet med skådisarna – man får verkligen känslan av att det här gjorde man tillsammans, ingen prestige, inga hierarkier, och idéer plockades upp av dem som kom med dem – och att detta var avgörande för det fantastiska resultatet. Sid Roberson kommer däremot med en utläggning om hur besvärligt det är med skådespelare som ska lägga sig i och som kommer med kommentarer av typen ”fast min karaktär skulle aldrig göra så” – han påpekar typ att författaren skriver och regissören bestämmer hur det ska göras, och skådespelarna ska göra som de blir tillsagda.

Vi snackar här alltså om en regissör som hoppar in och regisserar två avsnitt. Ett antal av skådespelarna har vid det laget 24 avsnitt i serien bakom sig, och tre produktionssäsonger. Om en skådespelare då säger att ”det här skulle min karaktär aldrig göra”, då har hen förmodligen rätt. Och då bör man rimligen lyssna på det som regissör. I alla fall om man vill få till ett bra resultat. Kontinuitet i rollkaraktärerna är fruktansvärt viktigt för trovärdigheten – det är liksom en stor del av grejen.

I de två första säsongerna så finns hela tiden en utveckling, en kontinuitet. Enklast är det kanske att se det i Michael Praed/Robin som utvecklas från ung och stundtals lite naiv eller i alla fall oskuldsfull till rutinerad. (Ja, det är en alldeles för platt sammanfattning av rollens utveckling. Men det är egentligen en separat tråd – och så riskerar jag att fastna i för mycket lovprisningar på gränsen till något jag själv tycker blir för pinsamt, så det tar vi en annan gång – kanske ;-) [Visst är det fascinerande att de är så mycket svårare att tillåta sig att skriva lovprisningar än negativ kritik? Tänk om jag skulle kunna uppfattas som… ett våp? :-o] ) Och vi följer hur the merries utvecklas, lär sig bli bättre på sitt ”jobb” som outlaws – blir bättre på att skjuta med båge, slåss med svärd, planera sina insatser och klara sig ur situationer – både genom lek och övning i Sherwood och genom alla de verkliga strider som uppkommer.

We’ve learned how to fight and how to stay alive. It’s taken us time and cost us lives.

(Robin i ”The Swords of Wayland”, säsong två.)

Tredje säsongen däremot är för mycket av ett mishmash. Och jag inser alltmer att det nog till stor del är en effekt av just den saknade kontinuiteten. Det fins ingen riktig tråd som leder från A till B. Det är för många olika författare, för många olika regissörer. För lösryckta delberättelser i de olika avsnitten, som inte leder vidare. Ingen riktig riktning. Mer känslan av att det viktiga är att faktiskt åstadkomma de där tretton avsnitten som man lovat för säsongen.

Fast egentligen känns det liksom aldrig som att de får ordning på Robin2:s roll (ja, alltså Connery/ex-Huntingdon).

I Praed-säsongerna finns det gott om konflikter kring ledarskapet, men det landar alltid i att de andra inser att det är Robin som är ledaren – och han vågar ta den rollen, och det blir därmed också logiskt att de andra accepterar honom som ledare. Vilket inte hindrar att konflikterna får synas och bli besvärliga.

I Connery-säsongen däremot… så begriper jag egentligen aldrig varför de faktiskt väljer att följa honom. Eller ja, jag kan komma på följande skäl:

  • Det är han som räddat dem när Robin1 dog.
  • Marion behöver hjälp (men när de räddat henne är ju den anledningen överspelad)
  • När de kommit tillbaka till Sherwood så vill de gärna stanna
  • Herne har utsett honom

Men ärligt talat, det räcker inte. Inte för att följa honom och acceptera honom som sin ledare. Speciellt inte eftersom han är earlens son. Men jag tror att det är därför konflikterna aldrig får blomma ut – för det skulle leda till för mycket problem. Allt han säger för kraftfullt skulle riskera att låta som att det är som han befaller för att han är över dem ståndsmässigt. Så därför gör han inte det. För det skulle liksom leda till problem. Och därför känns det aldrig som att han blir ledare på riktigt, på det där självklara sättet. Men det skulle behöva braka loss på riktigt någon gång, för att bli trovärdigt. Det blir det inte. De gånger hans tidigare position kommer på tal som en konfliktgrej så känns det som att det liksom bara blir en småpratsgrej. Det är för snällt.

De skulle behövas någon annan sorts bevekelsegrund för att övertyga om hans ledarroll. Eller så hade det behövts andra regissörer (eller snarast singular…), och att Kip fått hunnit skriva även hela den säsongen.

Och nej, jag vänjer mig aldrig vid Connery-Robin. Trots att det finns flera riktigt bra avsnitt. Trots att denne Robin generellt borde uppfattas mer sympatisk. Han vill inte döda i onödan. Och jag uppfattar det som att det faktiskt syns mer av det här med att ta från de rika och ge åt de fattiga i den säsongen (nej, jag har inte fört statistik). Allmänt är han nog en snällare Robin..? Men det lyfter inte. Han saknar karisma. Hans ansikte, hans minspel, säger väldigt lite. Man får egentligen aldrig känslan av att han tänker och känner i någon större utsträckning. ”Han är en väldigt fysisk skådespelare”, säger Esta Charkham flera gånger. Ja, fast det var Praed också – men han hade även andra kvaliteter som Connery saknar.

Han blir inte ledare, han bara försöker eller låtsas. Det krävs liksom Praed för att man ska lyssna, ta till sig befallningarna, lita på denne stundtals besatte men briljanta planeraren  och gudasonen. Vem skulle däremot följa Connery med det stela ansiktet, som inte nånsin egentligen verkar uppfylld av något alls?

Det blir extra talande när jag via Connerys egna komentarer till Herne’s son får veta att i de första scenerna där – när han möter Sheriffen & co när de är på väg till Huntingdon, och sedan candledancescenen och svärdsfäktningsscenen – det vill säga den bit jag faktiskt tycker hör till hans bästa i hela serien, där jag inte får känslan av att han bitit ihop käkarna och satt på pokerfacet utan det faktiskt känns som att det finns känslor och en människa där – ja, då har han 39 graders feber och är alltså rejält sjuk.

Tidigare om Connery respektive Praed. Eller ja, det finns hur mycket som helst under sanne.wblogg.se/tag/robin-of-sherwood :-)

Andra fascinerande bitar ur de olika omgångarna av småpratsspår:

Skådisgrabbarna (Connery, Ryan, Mantle) som pratar om mängden cigaretter som röktes på den tiden.

Esta som gång på gång återkommer till att ”visst var det lite våldsamt ibland, men vi visade ju i alla fall aldrig blod” – som att våldet liksom blir harmlöst bara för att inget blod visas. (Jo, jag har förstått att det var ungefär det kravet som ställdes från TV-kanalerna, men det hindrar ju inte att det ibland blir lite bisarrt – och hon verkar väldigt övertygad i sin uppfattning om att det är en avgörande skiljelinje.)

Bitvis är det för övrigt svårt att hålla sig till att lyssna på småpratsspåret, även om det var just det som var mitt syfte med just den här omgången av tittande. Jag vill ju höra vad som sägs, men ibland glömmer jag bort och fastnar i själva berättelsen (trots att den knappt hörs), och så får jag spola tillbaka.

Så – det är väl dags att se några av avsnitten på vanligt sätt igen :-D

Nallar

Sexåringen har fått en läxa som involverar att han ska svara på frågor om sin nalle – vad den heter, vad som är det bästa med den, etc – och har även som uppgift att ta med nallen.

Det låter ju fint och bra. Det är det väl också.

Fast jag kan inte låta bli att fascineras över den här fixeringen vid just nalle. (Det är inte första gången; för några år sedan skulle det tas med nallar till nalledoktorn på dagis.) Det här självklara antagandet att alla barn har en nalle, och dessutom en nalle som faktiskt är betydelsefull att ha ett namn och vara något barnet ifråga bryr sig om.

Ja, de flesta barn i Sverige idag har säkert massor med gosedjur. Men man ska trots allt inte ta det för givet.

Vår sexåring har flera gosedjur. Några av dem är riktigt viktiga och har namn; de är båda kattdjur av olika slag. Någon nalle har han egentligen inte. Inte annat än en nalle han faktiskt sytt vid något tillfälle, just i skolan. Så det blir den nallen som får följa med till skolan.

Mitt viktiga gosedjur när jag var liten var märkligt nog en hund. Och numera har jag ett goselamm, som jag skaffade under en jobbig period för åtta år sedan, när jag insåg att jag faktiskt ibland behövde ett gosedjur att krama om och gråta vid.

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.

Den stora rollen som inte riktigt passar mig

Äh, det är väl bara att inse: jag har fortfarande inte hittat någon balans, något sätt att få det att funka, att ta hänsyn till mig själv och mina behov och samtidigt leva upp till krav eller förväntningar på mig som förälder mamma.

För dessa båda delar är på kollisionskurs. Mitt behov av min egen sfär, ta hand om mig själv, göra vad jag själv vill och mår bra av när behoven uppstår – inte många timmar, dagar, veckor eller månader senare, är på kollisionskurs med mammarollens krav på att finnas där, lyssna, göra, underhålla, motivera, sysselsätta, lära, tjata, serva och ”uppfostra”. (Och ett närvarande föräldraskap tar mer tid och kraft än ett ”auktoritärt”.)

Ja, vi är två föräldrar. Jo, det är på mig kraven är störst. Och av någon anledning är det trots allt mig barnen alltid har störst krav och förväntningar på. Oftast mig de kommer till. Mig de frågar. Mig de valsar runt. Mig de inte kan låta sitta ifred vid datorn.

Och jag håller inte för det. För jag vill ju vara en bra förälder. Jag vill leva upp någorlunda till hur jag tycker en sådan ska vara. Jag vill inte vara självisk, för då är man inte en bra förälder. Jag vill inte prioritera mina egna nöjen framför barnen, för då är man inte en bra förälder. Har man barn så är barnen viktigast. Ska alltid vara. Det har man ju hört om sådana där som prioriterar sig själv högre, och något fulare finns ju inte – det är avsmak i tonen, liksom.

Sån får man ju inte vara.

Och så detta jävla bullshit om att man som förälder ska fortsätta att leva samma liv och vara samma person som innan.

Bullshit.

För jag har de här behoven. Har alltid haft. De försvinner ju liksom inte för att jag blir förälder, som genom något magiskt trollslag. Möjligen blir de större, för att tillvaron i sig blir mer påfrestande.

Men att värna sig själv, när det innebär mindre tid med barnen. Olovligt. Fult. Tid är det viktigaste man kan ge sina barn. Våga inte missa ett ögonblick av vad dina barn gör. Sitt inte och stirra på en skärm när du sitter bredvid ditt barn som inte somnar, för du kan råka missa det där ögonblicket med det underbaraste leende ditt barn ger dig (jo, jag har träffat på den kritiken). Varje ögonblick är viktigt, och barnen måste få känna sig viktiga och värdefulla och högst prioriterade.

she’s been everybody else’s girl
maybe one day she’ll be her own
everybody else’s girl
maybe one day she’ll be her own

(Tori, ”Girl”)

Sluta.

Ja, det är så lätt att säga: Sluta med det där. Gör inte så, då. Barnen klarar sig ändå. Ni är två föräldrar. Som om jag inte visste det. Som om det på något vis skulle läsa det… Det lägger på något vis dubbel börda: det är mitt fel. Det är jag som inte gör rätt; om jag gjorde rätt så skulle inte problemen finnas.

Det är inte fler dåliga samveten och ok jag behöver. Det är större frihet att följa mitt hjärta, även när hjärtat är oförnuftigt och irrationellt. Större rätt att också få vara ett barn.

why do we crucify ourselves
every day I crucify myself
nothing I do is good enough for you
crucify myself
every day
I crucify myself

Jag står väl hur jag vill

Jag stod och höll upp dörren för en annan på jobbet idag, så där som man kan göra arbetskamrater emellan. Jag kom genom dörren och skulle nerför trappan, hon var på väg uppför trappan och skulle genom dörren, och jag stod kvar, stannade liksom i steget och höll upp dörren för henne. Sådana där små trevliga artighetsgrejer i i vardagen.

Hon tittade till på min mage och sträckte fram handen för att känna på den.

Ja, jag är tjock. Ja, jag har en tydlig mage, och ja, jag vet att folk tenderar att då genast tro att jag är gravid. Jag insåg vart hon var på väg i tankarna och avsikterna, så jag drog mig undan och sa ”Nej, jag är bara tjock”.

”Det är jag med”, sa hon då. ”Men se då till att inte stå på det viset så att det ser ut [som att du är gravid], tokfia”, sa hon. Eller nej, det var inte tokfia hon sa, men nåt liknande som jag inte längre minns.

Men alltså ärligt talat, jag ska inte behöva stå på något särskilt sätt för att inte hon ska riskera tro att jag är gravid. Jag står väl hur jag vill? Och jag stod ärligt talat med magen indragen, inte utifrån principen inte få för mycket mage, utan för den allmänna biten med att jobba på hållningen, eftersom mina magmuskler är kassa och jag behöver få in en bättre vana på att använda dem. Jag tror för övrigt inte att det bör ha förstärkt intrycket av att jag skulle vara gravid. Men ärligt talat, det ska jag inte behöva bry mig om.