Category Archives: Genus och normer

Nån sorts recension av hela Berättelsen om Blodet

Det senaste jag skrev var en recension av boken Ondvinter. Och… det är ju inte riktigt så att jag suttit och läst hela tiden sedan dess – jag läste ut sista boken för snart en vecka sedan – men ja, ganska mycket av min tid har det upptagit :-) Första boken läste jag alltså ut på två dagar. Boken efter (Eldbärare) på två eller om det möjligen var tre dagar. Sedan var jag tvungen att lugna ner mig lite, för det finns ju annat att hinna med än att läsa också. Och det där är förstås ett av de tunga skälen till att jag generellt sett läser ganska lite: antingen tycker jag en bok är så bra att jag inte på några som helst villkor kan släppa den, eller så tycker jag den är ointressant. Det där med att bara läsa en halvtimmer på tåget varje dag, det funkar liksom inte för mig. Men trots att jag faktiskt saktade ner en aning, och trots att böckerna ökade i tjocklek för var bok, så läste jag ut bok fyra mindre än två veckor efter att jag köpt den första.

Så vad tyckte jag, då?

På ett sätt tycker jag fortfarande att ettan är bäst. Fast samtidigt inte. Kanske är det snarast så att jag, precis som Sunia och Wulf, längtar tillbaka till det mindre komplexa – den där känslan av att man aldrig njöt tillräckligt av den enkla tillvaron när man levde i den.

Som sagt var, jag sträckläste även Eldbärare. Och ärligt talat läste jag ganska intensivt även i Förbundsbryterskan. Fast där hände inte lika mycket, i termer av vanliga riktiga händelser, vilket gjorde att det inte fanns riktigt samma driv och tvång att läsa vidare för att få veta vad som skulle hända i nästa stund.

Fyran, Frostskymning, var svår. Lite för stor och komplex. Lite för många saker som hände. Lite för många byten mellan berättare. Lite för många saker som snodde in sig i varandra tills mitt huvud inte riktigt hängde med längre.
Fast det blev säkert i praktiken värre av att jag hade bråttom. Det blir ju så, när det är spännande och vill få ihop alla trådar och få reda på hur det går att man inte riktigt klarar av att ta sig tiden att läsa allting lugnt och stilla och ta till sig allt längs vägen.
Och samtidigt är Frostskymning den enda av böckerna där jag faktiskt märkte av det här fenomenet med att det ibland blir lite… småtråkigt, eller så där så att man håller på att tappa läsdrivet, och därför bläddrar framåt för att få syn på något som lockar till fortsatt läsning.

Och så tog sista boken slut. Och det tog väl inte ett dygn förrän jag kände sådan där enorm saknad. Saknad efter figurerna och historien och världen. Så där så man börjar googla namn och ord på måfå för att hitta… något. Längtar efter att läsa om böckerna – men det kan man väl inte göra igen så nära inpå? Grämer sig över att ha läst så snabbt.

Och andra gången man läser är ju aldrig som första :-/

Så vad är det jag gillar, då?

Jag gillar det gränsöverskridande greppet. Sunia och Wulf, ibland en enhet, ibland inte. Oviljan att följa det som stakats ut för en utifrån kön. Deras utveckling, och att få lära känna dem allteftersom de gör det själva.

Jag gillar språket, beskrivningarna, naturen, hur väsen blir konkreta, hur tallmo och lingon och kajor blir centrala.

Jag gillar att det faktiskt banne mig aldrig är förutsägbart. Oväntade vändningar, igen och igen. Och jag gillar många av personbeskrivningarna även när jag inte gillar personerna.

Däremot tycker jag att det blir för kompext och invecklat i sista boken. Det där som liksom ska vara svaren snor egentligen in sig i sig självt och blir för snurrigt.

Och jag gillar inte slutet. Efter att ha sett dem utvecklas till personer med så mycket inneboende kraft hade jag velat att de fick chans att få… tja, nånting. Både för sin egen och för min skull.

 

Jag saknar Sunia och Wulf nu när böckerna är slut. Väldigt mycket.

Ondvinter
Eldbärare
Förbundsbryterskan
Frostskymning

Kan pojkar läsa klassiska flickböcker?

Jag läser en hel del för mina barn. Och jag letar gärna fram mina egna gamla favoriter, både från bokhyllor och bibliotek, och läser för dem.Och andra böcker plockar jag fram och tipsar om, även om jag inte själv läser dem högt.

Men vissa böcker har jag liksom backat undan från – delvis omedvetet, delvis medvetet. Det handlar om de böcker som hamnar i den ganska grovt tillyxade kategorin ”klassiska flickböcker”. Och ja, många gamla favoriter hamnar där.

De är av varierande typ och kvalitet. Anne på Grönkulla. Kulla-Gulla. Skuggböckerna. Stora syster.

Kan pojkar läsa Anne på Grönkulla?

Jag skäms över frågan. Om flickor kan så kan pojkar. Förstås. Självklart.

Men samtidigt skulle jag tycka det vore pinsamt att föreslå för mina söner att läsa Anne på Grönkulla. Och nej, jag har inte läst boken på säkert tjugo år, så jag går inte i god för att jag skulle tycka att boken höll idag. Men det är liksom inte det relevanta här. Det relevanta är att jag har någon sorts spärr som hindrar mig från att föreslå ”flickböcker” till pojkar. Och det känns inte bra, faktiskt.

Hur gör du? Och varför? Hur resonerar du?

Första skoldagen

Idag börjar sexåringen skolan. F-klass.

När han gick upp i morse valde han att ta på sig den rosa kattpirattunikan. ”Idag är jag en piratkatt”, deklarerade han.

Den rosa kattunikan, som jag köpte till storebror en gång i tiden, när storebror var tre år. Då var den stor till honom. Han använde den sedan mycket och länge.

Lillebror, han som börjar skolan idag, har inte använt den lika mycket. Men lite då och då. Och numera är tunikan sliten, med små hål på sina ställen, uttöjd och så där.

Och idag ville han ha den.

Jag tänkte många tankar. Tänkte att jag hoppas att det inte påverkar hur de andra barnen behandlar honom i skolan, idag och alla dagar framöver, att han kommer i en rosa ”halvklänning” första dagen.

Men jag sa inget. Inget av det jag hade kunnat säga hade gjort saken bättre, eller hur? Om jag hade sagt något – oavsett vad jag hade sagt – så hade det ju inneburit att det vore jag som förde in hans tankar på att någon skulle kunna ha problem med det. Eftersom det jag vet folk brukar hänga upp sig är färgen, så tänkte jag för ett ögonblick att jag skulle använda argumentet att det kanske vore bättre att ha något mindre slitet på första skoldagen. Men det är ju verkligen inte heller en åsikt jag vill skicka med honom. Så jag höll tyst.

I bästa fall är det faktiskt ingen som bryr sig, vare sig om färgen, formen eller slitningsgraden.

Det är lite förvånande vad det är som förändrats på 120 år

Häromdagen satt jag i mina svärföräldrars sommarstuga, och började titta igenom bokhyllan. Efter att ha bläddrat i någon insektsbok och något annat, kom det sig så att jag plockade ut ”Stora syster” av Ethel Turner och började läsa.

Jag har läst boken förr, förmodligen flera gånger om, sannolikt för drygt 25 år sedan. Att läsa om böcker man läst som barn är lite nervöst: ibland står sig böckerna, men lika ofta inser man att det som då känts bra nu känns ganska pinsamt. Och eftersom den här boken kommit att klassas som någon sorts ”flickbok” (jag tror till och med den här utgåvan var en ”Wahlströms flickbok”) så var jag rädd att den skulle hamna i det senare facket.

Det gjorde den inte.

Och jag fastnade i boken såpass att jag valde att låna med mig den när vi reste från svärföräldrarna, så att jag kunde läsa klart den.

Boken är alltså skriven 1895. 1895! Och trots det så känns det som att det är en ganska modern bok. När det kommer till hur barnen uppträder, skillnader mellan pojkar och flickor och så vidare, så tycker jag ärligt talat inte det skiljer sig väldigt mycket från hur det är idag, generellt sett. I alla fall inte så mycket som jag hade väntat mig. Visst finns det tidsmarkörer och skillnader, men som sagt var, inte särskilt stora. Och visst, det är ju helt uppenbart inte någon urfattig familj man har att göra med, det bidrar kanske – men ändå.

Den stora markanta skillnaden ligger istället på ett helt annat plan, när flera personer i boken drabbas av scharlakansfeber. Det är genast stora skräcken, eftersom det rör sig om en dödlig sjukdom. En person i boken dör, en kommer att sväva mellan liv och död och ytterligare en blir ganska allvarligt sjuk.

Den stora skillnaden mellan då och nu heter antibiotika.

Men så får man väl inte säga i det här landet?

Då och då samlas det in pengar till att köpas presenter till folk. På jobbet till människor som fyller jämt eller ska sluta. I andra sammanhang som till exempel nu inför skolavslutning till lärare och andra.

Jag är i grunden skitkass på det där. Man ska komma ihåg att lämna pengar, och man ska ha kontanter på sig – och jag som tycker det är så smidigt att betala med kort har sällan kontanter på mig.

De senaste åren har ytterligare en aspekt tillkommit. För när de där pengarna sedan samlats in, så ska man också hjälpa till att tänka ut något att ge. Till en människa man inte känner särskilt väl. Eller en människa som är vuxen och egentligen redan har allt hen behöver – utom möjligen långt dyrare saker som inte alls är relevanta att köpa för pengen.

Eller så köps det något av klassföräldrar, något banalt och meningslöst.

Och alltså, ärligt talat så bär det mig väldigt mycket emot att bidra till en konsumtion av prylar som liksom mest har ett symboliskt värde. Saker som inte behövs. Saker som löper stor risk att bara bli stående i ett hörn eller på annat sätt bidra till en ökad stress över saker eller sånt som ska hinnas.

Ärligt talat ökar det inte min ambition att komma ihåg att lämna den där pengen.

Och ja, jag vet. Tanken är fin och god och bra. Det är fint att visa uppskattning. Men det kan man göra på andra sätt. Skulle det bara handla om det kunde vi köpa gåvobevis på något hos Unicef.

Det är det ingen som gör.

Och ja, jag vet. Det här gör mig till en dålig människa. Så här får man inte tycka eller säga i det här landet.

Vuxna människor berättar lustigheter de tror på på radio

Radion (P4) för en stund sedan. Söndag morgon. Pingstdag. Program om religioner och skapelseberättelser och gud. Representanter för båd judendom, kristendom och islam.

Jag fascineras. Fascineras över att höra dem upprepa mantrat om att skapelseberättelserna inte står i något motsatsförhållande till Big bang och evolution. Att de i huvudsak stämmer överens och att man bara ska se de religiösa berättelserna som förenklade beskrivningar…

… för att sedan i nästa andetag säga sånt som att ”Det som skiljer människan från djuren är att vi fått den fria viljan”. Jaha. När i evolutionen kom gud och stoppade in den i oss?

… och ”Människan, till skillnad från djuren, tar hand om de som är svaga.” Åhå?

På något vis får jag en känsla av att det är ganska få av präster och andra religiösa ledare som läst biologi på någon högre nivå. (Eller ens sett särskilt många dokumentärer i ämnet på TV.) På något vis känner jag att de nog inte riktigt har kunskapsnivån för att alls få uttala sig i ämnet på radio.

Och det finns något på samma gång både lustigt och belämmande i att sitta och höra vuxna mäniskor komma med ihopskarvade förklaringar till varför man inte bara ska förkasta dessa gamla sagor och berättelser. Förklaringar vi skulle fnissa åt om de kom från en femåringen och bli arga över om de kom från en femtonåring – om det hade gällt något annat än just religion.

Inte så konstigt, väl?

Fler sådana där småtankar som ligger och maler:

Vi får lära oss att vi varken kan eller får ändra på andra människor.

Om man inte kan eller får ändra på andra, och den man lever med inte självmant tar del av bördan – med hus, hem och ”projektledarskap för familjen” – då får man ju ta hela bördan själv.

Om man tar hela bördan och ansvaret själv så går man i många fall, förr eller senare, in i ”väggen”.

Och sedan tycker folk det är konstigt…

 

(Vill poängtera att jag inte är i sitsen att dela livet med någos som inte självmant tar snsvar.)

Uppfyll skönhetsidealen så att du kan utsättas…

Det slog mig häromdagen. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att tänka i de banorna, men det var något av de vanliga sakerna med sånt som tjejer kan bli utsatta för och där risken att bli utsatt ökar om man är klädd på ett visst sätt eller agerar på ett visst sätt eller så.

Jag minns nämligen att jag tänkte en tacksam tanke över att jag inte passar in i den bilden och därmed verkar vara mer förskonad, eller kan hoppas vara mer förskonad.

Och sekunden efter tänkte jag att det är ju ett aktivt val jag gjort. Ett aktivt val jag gjort och som jag fått slåss för och fått skit för.

För så här är det alltså:
Omgivningen (ja, en massa människor i vår omvärld) pressar in flickor/tjejer/kvinnor i ett ideal, om hur de/vi ska klä oss, uppfra oss, vara, agera.
Och sedan används detta sätt att vara, se ut, klä sig, agera, som ett legitimt skäl att behandla oss på vissa sätt. ”Hon klädde sig utmanande.” och så vidare. Ni vet vad jag menar.

Och jag klarar mig, peppar peppar, bättre undan för att jag vägrat gå med på att falla in i rollen, för att den inte passat mig. Vilket jag ju fått skit för istället.

När blev det normalt att gå till frissan?

Jag har just klippt tioåringens hår. Han är långhårig, och jag fick bara som på nåder klippa topparna.
Igår klippte jag femåringens hår, och där var önskemålet det motsatta: så kort som jag över huvud taget gick med på. Helst hade han velat vara ”nästan skallig”, men nu blev det en ganska korthårig klassisk ”pojkfrisyr”.

Jag tänker på det där ibland. För mig är det självklart att jag eller min man klipper barnens hår och att vi klipper varandras hår. Själv har jag varit hos frisör tre gånger i livet (en gång som barn, en gång som sjuttonåring, då jag permanentade det, och en gång när jag fick det uppsatt till studentbalen på gymnasiet).

Men jag har insett att det är jag som är konstig. För väldigt många människor verkar det vara fullt normalt att gå till frisören med jämna – och enligt min uppfattning ganska täta – mellanrum, och lägga en hel del pengar på det. Det verkar vara ”så man gör”. Även om man har ganska ont om pengar.

Jag har lite svårt att förstå det – för mig känns det som en märklig prioritering av användning av pengar. Jag lägger mycket hellre pengarna på att gå och få massage. Men jag vet, man kan tycka olika, och jag ser inget principiellt problem med att folk går till frissan; det finns förstås många betydligt sämre eller mindre vettiga saker man kan lägga pengarna på :-)

Däremot fascinerar det mig som norm. För ja, jag uppfattar det som en norm. Och jag är nyfiken: hur länge har det varit så? När uppstod den normen? Det kan väl trots allt inte ha varit så hemskt länge som det varit det normala att vanligt folk betalat pengar för att någon ska klippa av dem håret med jämna mellanrum?

Lyxen av klänning utan ifrågasättande

Vissa saker tar sanslöst lång tid innan de faller på plats och man fattar.

Jag går inte i kjol eller klänning så väldigt ofta. Jag trivs i klänning, samtidigt som jag ofta tycker det är opraktiskt.

Däremot går jag i tunika desto oftare. Det är en praktisk lösning: tunika i kombination med byxor ger mig ganska mycket av fördelar med både klänningen och byxorna. Men byxor är liksom min standardklädsel; klänning använder jag när jag av någäon anledning extra gärna vill det.

För egentligen kan jag ju välja vilket jag vill. Välja fritt. Ingen tycker det är konstigt oavsett vilket jag väljer.

Detta vet jag. Men ändå faller inte vidden av det på plats.

Inte förrän idag.

Conchita Wurst har stor del i det. Fast det behövdes att jag skrev gårdagens text för att det skulle börja falla på plats. Hennes val att gå i klänning gör så fruktansvärt många människor upprörda. För ett enkelt klädesplagg! Hade hon gått i byxor hade sannolikt skägget betytt mycket mindre. (Ja, jag vet att jag förenklar en aning – men ändå.)

Och idag har jag träffat en person där valet att gå i kjol är något jag trots allt noterar, det vill säga det passerar mig inte obemärkt förbi, som en ickefråga. Och även om jag för min del blir glad, så inser jag dels att många förmodligen reagerar på ett annat sätt – och att väldigt få inte alls noterar det.

Och då faller det plötsligt på plats hos mig: i det här fallet är det jag som är priviligierad. Det är jag som har privilegiet att verkligen fritt kunna välja, och ingen kommer egentligen att bry sig om ifall jag har byxor, kjol eller klänning eller allt på en gång.

(Och kanske känner jag därmed på ett sätt ännu mindre behov av att faktiskt ha det ena eller andra?)

Men kan ju tycka att jag borde ha fattat det här för länge sedan. Jag har ju trots allt två pojkar som båda periodvis velat gå i kjol och klänning, jag har som förälder möts av skeptiska tankar och jag har märkt hur mina barn succesivt påverkats av omgivningen. Men ändå har liksom tioöringen inte riktigt trillat ner.

Förrän nu.

 

Innan jag hinner posta det här står jag sedan på busshållplatsen och drabbas av ytterligare en dimension av det här: Jag har ändå också varit där. Jag har också klätt mig i klänningar som lett till mängder av ifrågasättanden och kommentarer. Bara för att det var fel sorts klänningar vid tiden. Klänningar jag själv skapade när jag var 12-13-14-15 år och som tillhörde en annan smak och en annan tid.

Så tunn är gränsen mellan accepterat och ifrågasatt. För en så enkel sak som kläder – som egentligen ingen annan än bäraren borde bry sig om.