Category Archives: Genus och normer

Obsession

Jag har haft mina perioder i livet när jag gått helt upp i saker. Kulla-Gulla. Anastasia/Anna Andersson. Sound of Music. Keltiska språk. Alla möjliga olika saker.

Men jag har för det mesta dolt det för omvärlden. Eller om inte dolt det så i alla fall jobbat på att det inte skulle vara alltför uppenbart.

För omvärldens budskap har varit tydligt: det är fult att gå totalt upp i något. Fult att vara besatt. På något sätt under någon sorts underförstådd värdighet jag förväntats ha. Sånt ska man inte ägna sig åt, liksom. Man ska vara lagom. Annars är man ju en sån där – ja, oklart vad, men på något vis samma som till exempel unga tjejer som mer eller mindre lämmelmässigt följer ett pojkband. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt :-)

Så jag har försökt att inte låta det synas och märkas när jag under olika perioder till exempel läst allt som gått att hitta i ett ämne på biblioteket. Och om det har synts på böckerna jag lånat, eller hörts på musiken jag lyssnat på, så har jag i alla fall inte pratat om det. För pratar man inte om det så är det liksom ändå på något vis lite mindre illa.

Ja, det innebär att man trycker undan sig själv. Surprise?

Och ja, jag har fortfarande väldiga problem med det här. Jag tillåter inte mig själv att bli besatt – eller i alla fall inte att visa det. Så GÖR man inte. Sån får man inte vara. Då är man banal. Fånig. Fel. Löjlig.

Och så ser jag den där underbara besattheten hos min fem-snart-sexåring… Den där underbara förtjusningen och fokuseringen, som började med regalskeppet Vasa för ett par år sedan, sedan utökades med regalskeppet Kronan, och som nu glidit vidare till Titanic. Han har suttit en lång stund ikväll och tittat på olika klipp om Titanic på Youtube och på svtplay. Bland annat om en utställning som pågår i Halmstad, och där en av de inblandade är en mogen man – som också började sin fascination för Titanic i unga år (8-årsåldern).

Min femåring har för övrigt också någon sorts liknande känsla för rymden.

Och jag funderar kring vad det är som gör att min femåring inte alls har någon känsla av att det är fel att vara ”besatt” av ett ämne. Och hur vi kan se till att få honom att behålla känslan av att det är okej.

Och så funderar jag kring hur stor del av problemet som handlar om att jag är av ett annat kön.

Mer känslor

Och så den konstanta känslan av oändliga mängder gråt som vill ut men inte kommer.
Jag tror det är de innestängda tårarna som får mig att känna den där skakiga känslan.

Dagens soundtrack

Och jag funderar över duktig flicka-problematiken. Över att man som duktig flicka inte ens får bli förbannad fastän det är i högsta grad motiverat. Fastän man blir illa behandlad. Att man hela tiden förväntas bita ihop och låta det rinna av, stå stark och inte beröras av skiten.
Egentligen har vi duktiga flickor lika lite ”lov” som pojkar att gråta. Gråtande är liksom bara ”tillåtet” för vissa kategorier av flickor – eller i undangömda rum.

Men jag har idag lyxen av att faktiskt kunna välja mina vänner, att omge mig med människor som stärker och stöttar. Och jag har numera även förvärvat modet att släppa människor nära inpå livet. Jag vet att det är inte alla som skrattar, hånar eller driver med bara för att jag tycker, tänker, säger och känner.
Det ger styrka. Det är den stora skillnaden nu.

Jourhavande modmänniska

Jag skulle vilja inrätta en jourhavande modmänniska. Ja, du läste rätt. En jourhavande MOD-människa.

För ofta är det mod som behövs för att viktiga saker ska ske. Och ofta är de som visar mod ganska utsatta och ganska ensamma.

Det kvittar egentligen vilket sammanhang det rör sig om – miljö, genus eller något helt annat. Den som vill förändra världen, få till en omställning, ordna till nya paradigm eller vd det nu kallas, beroende på sammanhang, har det tufft och möter starka motkrafter. I form av härskartekniker, allmän inskränkhet, ”så här har vi alltid gjort”, ”så där kan man inte göra”, samt gammal vanlig tykenhet. Och an massa andra varianter.

Långt ifrån alla klarar av att hantera allt detta. Och även de som fortsätter kämpa på mår ofta dåligt.

Ibland är det som behövs just bara att få lite stöd. Någon som kommer med glada tillrop, uppmuntrande ord. Någon som kan agera bollplank. Någon som kan hjälpa en att behålla modet. En jourhavande modmänniska, alltså.

För övrigt tror jag att det är en faktor som är väldigt viktig i att stora kommuner ofta ligger längre fram när det handlar om nytänk och framåtanda, bland annat när det gäller miljö. Visst, resurser till genomförande är en del. Men att faktiskt kunna vara flera personer som jobbar med samma saker, vill förändring, och kan stötta varandra mot gamla ingrodda vanor och rutiner och saker som sitter i väggarna, det tror jag ger massor med mer utrymme att faktiskt orka åstadkomma nåt.

Midsommar, demoner och städning

Semestern har börjat. Och vi började den, som för det mesta, lagom till midsommar.

Det är ett effektivt sätt att dra igång ångesten och locka fram mina egna demoner. För på midsommar ska man umgås, ha storstilade fester som är planerade långt i förväg – gärna fester av det slag som är traditioner: återkommande plats, återkommande gäster etc. Helst dessutom på romantiskidylliskperfekta platser…

Och alltså, jag skulle inte ha något problem med den sortens fest. Inte alls. Inte med mindre midsommarfest av rätt slag heller. Men grejen med allt sånt är att det kräver framförhållning, planering – och därmed alltså ORK.

Men sträckan fram till semester handlar liksom mest om att överleva, eller ja, orka fram till semestern utan att gå sönder. Då finns inte utrymme för sånt. Då är det snarast frågan om att göra ett minimum av tänkande och bara fixa det nödvändigaste. Inte alls planera midsommar.

Och när man då snubblar in i midsommar, med midsommarafton varandes första lediga dagen, innan det ens officiellt hunnit bli semester, då… känns det nästan mest besvärande att behöva fira midsommar. När man liksom mest vill lulla omkring och göra saker som faller en in och man har lust med.

Så det blev lite midsommarstångsdansande nere i byn, och det blev sill och nypotatis och jordgubbar. Och inget midsommarmässigt mer alls.

Ja, det är ungefär vad jag ville för stunden. Fast det ger mig ändå ångest. Kanske för att jag gärna skulle vilja fira lite mer än så – fast först om några veckor, när jag orkar…

Resten av helgen har vi ägnat åt städning. Eller, ett försök att bringa så mycket ordning i kaoset att inte kaoset i sig får oss att må illa och därmed hela tiden ändå känna att vi borde städa istället för att göra annat. Städning på en nivå som ska möjliggöra semester, liksom.

Det gav en skön känsla framåt eftermiddagen igår: känslan av att det faktiskt ser okej ut, allmänt drägligt så där. En annan nivå av avslappning.

Som ju i sin tur öppnar upp för annan sorts ångest, lockar fram semesterdemoner.

För alltså, vår plan i år är inte avancerad. En vecka hos mina föräldrar. I övrigt drälla här hemma, åka till stranden, besöka museer och annat i närheten. Hinna genomföra småprojekt, hinna följa impulser. Återhämta. Och beta av lite sånt man borde.

Och det är ju inte sånt man ska göra på semestern. På semestern ska man resa! Uppleva saker! Och det duger liksom inte att uppleva det man har hemma runt knuten. Det är liksom inte fint nog. Även om det är fint nog att turista i, så är det liksom inte okej att tillbringa semestern i när man bor här. För då har man inga ambitioner. Då gör man inget med sitt liv. Man ska vilja resa och uppleva världen, annars är man inget att ha.

Jävla demoner.

Jävla normer.

Jag önskar att jag kunde känna mig så alltigenom nöjd med att vara här som jag egentligen är. Att jag kunde släppa den här dumma känslan av krav på hur jag borde vara.

Förkylningar och manlighet

Får man verkligen må så här? Är det inte typ brott mot nån konvention?

Nåt i den stilen skrev min man häromdagen på facebook, som en beklagan över andningsproblem och muskelvärk och annan skit orsakad av något av de virus som valsar runt. Det vill säga förmodligen antingen det jag hade förra veckan, eller det jag har nu.

Och då var det någon som kommenterade något om det här med ynkliga män och förkylningar kontra kvinnor och graviditeter. Typ du ska inte klaga, jämfört med en förlossning är det där inget, men män är så sjåpiga med förkylningar.

Jag har aldrig fattat det här med män och förkylningar. Alltså den här ständigt refererade ”sanningen” att det ska vara extra synd om män när de är förkylda/att de ska vara extra sjåpiga när de är förkylda/whatever. Var kommer den idén ifrån? Det stämmer liksom inte på några människor som jag träffat på, men ändå upprepas det igen och igen.

Jag är också sunkig och gnällig när jag är förkyld. Det är för jävla eländigt när ögonen rinner och jag inte kan andas ordentligt!

Jag har fött två barn. Det är bland det absolut värsta jag varit med om, och jag trodde knappt jag skulle överleva första gången. Det hindrar inte att jag tycker förkylningar är skitjobbiga. Att jag har upplevt något som är mycket värre gör inte att jag inte har behov av at beklaga mig och gnälla när jag är förkyld. Inte heller tycker jag att det tar bort andras rätt att gnälla. Det är det här med i-landsproblem: bara för att det finns människor i Afrika som svälter så betyder det inte att vi i de rika länderna aldrig får klaga över något.

Jag ser verkligen inga skäl att bita ihop och hålla käft istället för att beklaga mig när jag är förkyld. Nog för att jag har mycket av duktig flicka-syndrom och är bra på att bita ihop och klara mig själv – men inte ens jag ser någon poäng med att låtsas som att allt är okej när en förkylning gör livet för jävligt.

Men kanske är det där skon klämmer när det kommer till det här med män och förkylningar: män har helt enkelt aldrig fått lära sig att de borde hålla käft och bita ihop. De gnäller när de har behov av det. Medan många kvinnor har lärt sig att de ska låta bli.

Varför bryr sig män mindre om klimatet?

Jag har varit på konferens idag. Om genus och klimat. Bitvis väldigt intressant. Tyvärr handlade det inte så väldigt mycket om det jag var mest nyfiken på: Varför män verkar bry sig mindre om klimatet än kvinnor.

Ja, nu generaliserar jag. Det finns förstås massor med män som bryr sig om klimatet. Men trots allt så är det ofta män som flyger mer, kör mer bil och så vidare – reser mindre hållbart, helt enkelt. Och Föräldravrålet rapporterade häromsistens att ungefär tre fjärdedelar av dem som gillat deras facebooksida är kvinnor. Så… sett på ett förenklat generaliserat sätt så finns det en könsuppdelning. Och det är förstås problematiskt – för självklart är män och kvinnor lika viktiga om vi ska kunna få till förändringar.

En del viktiga svar eller teorier fick vi i alla fall idag.

Tydligen kan man generellt konstatera att

  • kvinnor tar risker på större allvar
  • kvinnor är mindre positiva till tekniska lösningar/tror i mindre utsträckning att tekniken ska lösa problemen

(Detta bemöts tydligen ofta av män med att ”det beror på att kvinnor inte kan eller begriper. Men tydligen kvarstår skillnaden i inställning till risker och teknik även om man jämför t.ex. professorer inom fysik av olika kön.)

Och ja, om man tar riskerna mindre allvarligt och dessutom tror att tekniken ska lösa de problem som trots allt finns, så är man förstås mindre benägen att både oroa sig och engagera sig.

Om man problematiserar det lite längre, så är tydligen de som är ekonomiskt trygga benägna att ta större risker. (Män är ofta ekonomiskt tryggare.) De som är ekonomiskt trygga är också i större utsträckning beslutsfattare. Och det innebär att de som är beslutsfattare ofta tar större risker än ”genomsnittsfolk”, och alltså fattar andra beslut än vad folk i allmänhet skulle göra.

Traditionellt har män dessutom mindre ansvar när det kommer till omhändertagande av barn etc.

Det får mig att fundera: tar män som varit föräldralediga mer ansvar för miljöfrågor? De tjänar mindre pengar (i alla fall under den perioden) det vill säga är mindre ekonomiskt oberoende, har ägnat sig åt omsorg för barn, har kanske fått en annan syn på risker… Det skulle i alla fall inte förvåna mig om det påverkar.

Vi fick också höra om forskning som pågår kring klimatskeptiker ur ett genushänseende. Klimatskeptiker är få, oftast äldre män, och dessutom ofta personer med makt (som företagsledare och professorer). Kanske känner de att deras position är hotad – kanske har de mest att förlora på en omställning av samhället? Jag ser fram emot att höra mer om resultaten av den forskningen.

Nästa fråga är förstås vad vi gör åt det här att män är mindre engagerade i klimatet. Mer än att se till att de är föräldralediga, förstås :-)

Såklart

Vi ska på fyrtioårskalas på lördag och ska packa kläder. Jag frågar fyraåringen:

– Är det några särskilda kläder du vill ha när vi ska på kalas?

Svaret kommer snabbt. Det svar jag egentligen redan gissat på:

– Den röda klänningen!

Förstås. Det är alltid den han vill ha när det ska vara kalas eller fest. Och röd klänning är ju ett underbart sätt att känna sig festklädd :-)

Tänk på vad du säger inför mina barn!

Ibland är det så tröttsamt att behöva vara beredd hela tiden. Att behöva hantera och bemöta alla onödiga saker folk säger inför mina barn.

Så smal [valfri kändis] har blivit!

Jaha, kanske det? Och? Ärligt talat vad har du med det att göra?

Om du sätter lite lego på sidorna av huvudet på figuren du gjort så ser det ut som en flicka!

Åhå, hur menade du nu? Att man ser ut som en flicka om man har långt hår? Och det säger du rakt ut till min nioåring, som har långt hår – när du pratar om figuren som han har byggt? Hur tänkte du?

Jaha, gillar han att baka? Inte visste jag att små pojkar gillar att göra sånt?

Nähä – vad trodde du att små barn gillar att göra? Och hur tror du det påverkar min fyraåring att du säger detta, inför honom, flera gånger om – han som älskat att baka och laga mat sedan han först klarade av att stå på en pall och röra i grytan vid ungefär ett års ålder?

Jag kan inte ens komma ihåg alla de exempel som kommer av att i några dagar umgås med familjen. Så många små grodor. Så många sådana där små uttalanden som är med och formar mina barns bild av världen. Så många små uttalanden från dem de bryr sig så mycket om.

Och jag kan i någon mån bara sitta och se på. Eller ja, självklart kan jag argumentera emot. Men det stör mig att jag ska behöva göra det. För det markerar ändå att det här är något som folk bryr sig om. Att diskussionen alls kommer upp gör att mina barn inte får lov att vara bara barn, utan förutfattade meningar om kön – eller om folks kroppsstorlek och ideal. Och jag skulle mycket hellre se att de slapp fundera på detta ett tag till. Istället för att jag ska behöva sitta där och argumentera för och förklara grundläggande saker som att det visst påverkar dem vad ni säger.

Suck.

Saklighet, vetenskap och varför en del män tror att de alltid vet bäst och har rätt

Det är åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Föräldravrålet efterlyser fler män: nästan tre fjärdedelar av dem som gillar facebooksidan är kvinnor.

Någon (vi behöver inte prata här om vem) argumenterar att män är mer sakligt sinnade – och att det här är en vetenskaplig fråga.

Ja, klimatförändringar är en vetenskaplig fråga, det är helt riktigt. Och ungefär 98% (eller någon liknande siffra; det beror lite vilken sammanställning man grundar sig på) av klimatforskare är överens om att människan påverkar klimatet etc.

Och jag VET inte, men jag skulle gissa på att ganska många – förmodligen en bra bit över hälften enligt mina fördomar – av dessa forskare är män. (Helt enkelt baserat på att i stora delar av världen är det fortfarande bara män som ”har möjlighet” att forska.) Gissningsvis är alltså väldigt många av dessa mycket sakliga vetenskapspersoner/forskare just män.

Men. Bland klimatskeptiker, klimatförnekare och andra kategorier av ifrågasättare kring klimatet är också män i majoritet. (Ja, det baserar jag bara på det jag själv sett. Jag har inga vetenskapliga sammanställningar av detta. Men alltså, ärligt talat, det är NÄSTAN bara män som framför den sortens argument.)

Dessa män som alltså enligt personen som uttalade sig skulle vara mer sakligt sinnade.

Jag tror inte at det handlar om saklighet. Jag tror att män, generellt sett, har lärt sig att tro mer på sig själv. Att de lärt sig att tro på sig själva för jävla mycket. Så mycket att de faktiskt många gånger tror att de vet bäst. Så hittar de något där de tycker att de själva hittat den logiska förklaringen, eller någon liten detalj de kan ifrågasätta, så är de mer benägna att faktiskt tro att de själva har rätt. De har ju lärt sig att det är så! Ja, att de har rätt, alltså. Lärt sig att tro på sig själva.

Och då är det ju skitsamma att en massa forskare kommit fram till något annat.

De här personerna kan ju uppenbarligen i många fall läsa seriösa forskningsrapporter och sedan hävda att rapporterna är bevis för motsatsen till det som forskarna kommit fram till. Trots att det är forskare som har många års utbildning och djup kompetens inom området. För de här snubbarna vet minsann bäst och kan mest och kan tolka allt korrekt. Även om de inte egentligen har någon kompetens inom området och alltså förmodligen inte ens kan begripa det de läser.

Som tjej har jag ju då istället ”lärt mig” att ifrågasätta min egen kompetens, att utgå från att det förmodligen är jag som kan för lite, begriper för lite, är för dåligt insatt och borde läsa på ännu mer och plugga ännu mer innan jag alls får uttala mig och kanske komma med en antydan till att tro att jag kansk eventuellt fattat nåt. Det jag lärt mig är att jag alltid vet för lite.

(Och så ska jag väl påpeka att ja, jag vet att jag generaliserar väldigt grovt nu. Väldigt många av de män jag har i min närhet är ”kvinnor” utifrån det här sättet att resonera. Men det beror väl samtidigt också på att jag inte gärna umgås med den sortens skitstövlar som utgår från att de själva alltid vet bäst.)

Som om alla pojkar vore lika?

Jag läser att Charlotte Perelli är glad att det väntade barnet verkar vara en pojke enligt ultraljudet:

Jag kan ju det där med killar. Det har jag erfarenhet av sedan mina grabbar och känner mig så trygg med det, jag är en riktig pojkmamma.

Precis som Charlotte Perelli så har även jag två pojkar. Och även om de är extremt lika varandra utseendemässigt så är de inte lika varandra i sätt eller beteende eller intressen eller personlighet. Så jag fattar faktiskt inte alls vad hon menar. Barn är individer. Som förälder till ett eller flera barn har man erfarenheter med sig av barn och att vara förälder när man sedan får fler barn. Men erfarenhet av just det barnets personlighet har man inte. Och personligheten sitter inte i könet.

Så det förvånar mig att Charlotte skriver så. (För ja, det är hämtat från hennes blogg – det är inte påhittat av aftonbladet.) Hade hon bara varit förälder till ett barn så hade hon kanske fortfarande kunnat tro det. Eller om hon varit förälder till två barn men av olika kön, för då hade hon ju kunnat tro att barnens skillnader trots allt berodde på barnens kön, även om det inte vore så. Men som mamma till två pojkar så borde hon veta, erfarenhetsmässigt, att syskon av samma kön inte alls är likadana när det kommer till personlighet.

Eller har just hon fått två pojkar som råkar vara varandras kopior personlighetsmässigt? Jag tvivlar. Jag tror ju att om två syskon är kopior av varandra, personlighetsmässigt, så beror det mer på föräldrarna: hur föräldrarna format dem, vilka förväntningar föräldrarna haft, hur föräldrarna format dem. Tror jag, alltså.

Och jag tycker synd om den blivande pappan. Från Perellis blogg:

– Jag vet i alla fall en sak, att även om Anders har sagt att det spelar ingen roll vad det blir, så är det väl alla killars stora dröm att få en son. Att kunna spela fotboll med, hockey och sedan snacka bilar med en son, skriver hon.

För hon litar uppenbarligen inte ens på vad den blivande pappan till hennes barn säger. Hon tar sig friheten att tala om vad både han och alla andra killar tycker och vill – även om han sagt något annat. För hon VET.

Och om hon VET vad alla killars stora dröm är, så VET hon säkert något motsvarande när det gäller sina egna söner. Vilket jag skulle gissa betyder att hon formar dem till det hon vill och tycker de ska vara.

Och så blir hennes tankar om om pojkmammeriet e självuppfyllande profetia.