Category Archives: Genus och normer

Bajs

Hur kommer det sig egentligen att bajs är så tabu? (Utom möjligen småbarnsföräldrar emellan – och då gäller det också bara just småbarnens bajs.)

För alltså, alla bajsar ju. Och bajs är inget konstigt, och i normalläget inget farligt heller.

Och visst, må vara att folk inte vill diskutera färg, form, konsistens och lukt närmre. Det kan jag förstå, även om det inte bekommer mig så mycket.

Men jag fattar inte det här med att folk liksom inte ens kan kännas vid ATT de bajsar. Det här med att man liksom inte ”får” säga att ”jag bajsade”, utan att i den mån man alls måste säga något så används omskrivningar som ”jag gjorde nummer två” eller ”jag behövde göra stort” eller andra liknande varianter.

Varför då, liksom?

Eller det här som man läser om ibland med folk som lägger papper i toaletten för att det inte ska höras att de bajsar, eller som låter bli att bajsa under arbets- eller skoldagen för att de inte vill att det ska höras och alltså håller sig tills de kommer hem (hur är det ens möjligt?).

Jag fattar inte.

Och jag tycker det är idiotiskt. Kan vi inte bara sluta? Kan vi inte bara lägga av med att trassla till det så mycket? Det är ju verkligen ingen big deal, liksom.

Apropå det här med skolan, slöjden och noggrannheten…

”¦ som jag skrev om häromsistens, så tror jag att det hänger samman med min eviga känsla av att slarva.

Jag känner aldrig att jag gör saker tillräckligt noga. För jag tycker liksom aldrig att jag vill lägga ner den tid och noggrannhet som krävs för att jag ska känna att det är så bra som det borde, enligt den ribba som lades i skolan.

Den noggrannhetsnivån är ytterst sällan motiverad. Oavsett om jag ska sy gardiner, lägga upp byxor eller sätta panel i taket. Förmodligen är den kravnivån som sattes upp i skolan inte ens motiverad när man ska tapetsera (som vi ganska snart ska göra). Det är i alla fall inte en nivå som passar mig. Jag vill göra saker, men resultatet behöver inte vara perfekt annat än när det är motiverat tekniskt.

Så jag ger avkall på perfektionen. Den tilltalar mig inte.

Och samtidigt har jag alltid mer eller mindre dåligt samvete över det. Över att jag slarvar. Över att jag inte gör som man borde. Ursäktar mig ofta för det.

För övrigt så är det väl ganska många fler än jag som dras med det här problemet. I jobbsammanhang pratas det om att man måste lära sig att nöja sig med att göra saker tillräckligt bra. Vilket ju tyder på att alldeles för många känner krav på perfektion.

Att känna sig själv och säga vad man vill

När barnen kom hem efter att ha varit hos farmor och farfar en vecka i somras, kramade fyraåringen om mig. Och så sa han ”Du luktar gott. Du luktar du.” Och då var jag ändå lite lätt förkylningssvettig.

Han är fortfarande ganska opåverkad av omgivningens tankar om hur saker ska vara, även på andra områden. Har liksom inte så mycket förutfattade meningar om vad man kan och ska. Och han känner sig själv ganska väl.

Han tycker till exempel väldigt mycket om att man klappar honom. När han ska somna, eller när vi sitter och myser i soffan och han lägger sig i mitt knä. Och han talar om hur han vill bli klappad, och var. ”Klappa mig så där med naglarna ute. Nej, inte där. Här!” Eller ”Klappa mig så där mjukt. På magen. Och på benen också.” Och så vidare. Olika ställen och sätt olika gånger.

Han vet vad han vill och har inga problem med att tala om det, vare sig känslomässigt eller verbalt. Jag hoppas han kan behålla den självklarheten.

Däremot hoppas jag att han med tiden blir bättre på att ta ett nej. Det jobbar vi mycket på i nuläget, i form av sånt där som inte ska kallas fyraårstrots ;-)

Lukta människa

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

 

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

Men ibland måste man bara våga fråga

Jag känner mig ofta handikappad när det kommer till saker jag inte känner att jag behärskar. Speciellt om det handlar om områden där jag liksom som tjej förväntas vara okunnigare. Som när vi ska skaffa något på en järnhandel eller på byggmarknaden och vi inte riktigt säkert vet vad det är vi behöver, utan man behöver vända och vrida lite på det, fråga och diskutera. Då överlåter jag lite för ofta på min man att fråga. För jag känner att jag kan för lite, och jag känner att det ligger mig till last. Jag vill ju inte göra bort mig.

Som nu när vi skulle skaffa skarvdel mellan vattenutkastaren och kranarna. Första varvet fick min man ställa frågorna. Och så kom vi hem med en rörskarv, som visade sig inte funka.

Och när vi klurade på vad som inte stämde och vad vi behövde istället, så insåg jag att det inte handlar om att han kan mer, utan om inställning. Han utgår från att han kommer att kunna göra sig förstådd och att det kommer att finnas det han behöver köpa. Jag utgår från att jag kan för lite, att jag inte kan rätt ord, att jag kommer att göra bort mig – och då vågar jag inte fråga.

Så nästa gång var det jag som gick in och frågade, medan jag väntade på att han skulle komma med tåget. Och jag kunde göra mig lika förstådd som honom. För ingen av oss vet vad prylen skulle heta. Och inte de i järnhandeln heller, för prylen vi egentligen ville ha fanns inte, så vi fick lösa det på annat sätt.

Ibland måste man helt enkelt våga fråga. Annars lär man sig inget nytt, och får inget veta.

Så ligger felet då bara hos mig? Är det mitt fel att jag inte vågar fråga, är det bara jag som borde ta mig i kragen?

Nä. Självklart inte. Det är en attityd som funnits från omgivningen under min uppväxt (och säkert runt andra också?): Det är mer okej att killar frågar. Det är mer okej att killar tar sig för att göra saker fast de inte kan och vet allt i förväg. Mer okej att de gör bort sig.

Som tjej måste jag veta tillräckligt mycket för att få fråga.

Så det är inte bara jag som måste våga fråga. Det är också samhället – alla vi, ja – som måste tillåta alla att fråga. Utan att håna och ifrågasätta.

För tyvärr är det inte alla som bemöter en okunnig frågande tjej lika bra som den lokala järnhandeln och byggmarknaden.

Det här med jämställdhet och att dela på sysslorna hemma

Nej, vi har ingen absolut rättvis fördelning här hemma. Alla gör inte alla saker. Och alla gör inte lika mycket av alla saker.

Till exempel är det oftast jag som lagar maten. Det beror inte på att han inte kan, och inte heller på att han inte tycker om att laga mat. I början lagade vi oftast mat tillsammans. Och om det bara var en som hade ansvar för en måltid, eller en som hade mest ansvar, så var det nog oftare han än jag. Tror jag. Jag mins inte så noga.

Att det oftare är jag som lagar maten numera hänger nog mest samman med barnen. När barnen kom – eller ja, till och börja med ett av dem – så var det inte längre möjligt att laga maten tillsammans. Uppdelningen blev istället oftast att en lagade mat och en roade barnet/lekte med barnen/underhöll barnet/läste med barnet/höll barnet undan från matlagningen. Och eftersom jag av olika skäl oftast var mer desperat efter att få göra annat än vara med barnet, och pappan inte alls tyckte det var lika besvärligt (han har alltid varit mer bekväm än jag med bebisar och småbarn), så var vi båda ganska nöjda med att dela upp det så att jag oftare lagade mat. Det har väl lett till att jag på senare år har mer vana på att laga mat, och att det lättare faller sig så att det är jag som ställer mig och fixar maten.

Det finns fler bitar i det, bitar som också hänger samman med att ha barn. När man har barn är det viktigare att maten kommer på bordet hyfsat snabbt när man kommer hem. Jag är väl generellt sätt bättre på att bita ihop och sätta igång och laga mat när man kommer hem och är trött. Därför blir det ofta jag. (Han är istället bättre på att hålla igång senare på kvällen, och fixar istället saker som kan fixas då.) Och så är det jag nog bättre på framförhållning och att tänka ut i förväg vad man borde laga och så (som ju också hänger ihop med det förra.) Plus att jag kanske har mer aspekter jag väger in i matplaneringen (etik, miljö o.s.v. – som väl märks här i bloggen), och då är det knske lättare att låta mig greja med det ;-) (Inte så att han inte bryr sig. Men det är mer min grej att grotta ner mig i den sortens detaljer hela tiden.)

Andra saker gör han mer av. Visst, båda tvättar/hanterar tvätt – men han gör det mer än jag. Han är också flitigare än jag på att ta hand om disksaker. Och det är nästan alltid han som tar ut soporna.

I trädgården är det oftare jag som vattnar och klipper häckar.

Och så vidare.

Men grejen är att de allra flesta sakerna gör vi båda två. Fast den ena mer än den andra för vissa saker, och ibland den ena mer än den andra i perioder.

Och sedan finns det förstås saker som nästan bara den ena gör. Det är nästan bara jag som lagar kläder. Det är i princip bara han som fixar saker som har med bilen att göra. (Fast det mesta som har med bilen att göra låter vi någon annan göra. Inklusive byta däck.) Det är nästan bara han som fixar med datorn och dylika tekniska prylar (herregud, han jobbar ju med sånt), eller sånt som har med el att göra (han har ju lärt sig sånt i skolan en gång i tiden).

Så är vi då jämställda i hemmet eller inte? Och är det viktigt eller inte?

Tja. Det beror ju på vad man menar.

Nej, vi delar inte strikt på sysslorna, så att alla ska göra lika mycket av precis alla sorters saker. Det ser jag heller ingen poäng med.

Till stor del är principen snarast (om än inte uttalad) att man ska dela lika på det som är tråkigt och jobbigt. Det ska inte vara så att den ena bara ska få göra kul saker och den andra bara tråkigt och jobbigt, liksom. Men med vissa saker så är det ju så att den ena tycker det är skitkul och den andra skittråkigt, coh då finns det ju ingen poäng med att dela lika.

Men sedan finns det ju andra aspekter också. Det gemensamma ansvaret. Huset, bilen, trädgården, barnen och ekonomin är vårt gemensamma ansvar. Det är bådas ansvar att alltsammans funkar. Jag kan inte skita i min andel rakt av. Däremot, om det är okej med min man att det är han som sköter datortekniken, så kan jag fortsätta att låta honom ta ansvar för det. Men jag kan inte at det för givet, och det är upp till honom om han tycker det är okej, eller om han tycker att jag banne mig får ta och sätta mig in i det och ta min del av det. (Och då får han ju också leva med de eventuella förändringar det innebär.)

Samtidigt finns det ju problem med det här resonemanget. Om man bara gör det man är bra på och aldrig det man är ännu inte har lärt sig, så blir man aldrig bättre på de sakerna man inte kan. Och då cementeras ju de roller man har. Därför ska man aldrig helt och hållet luta sig tillbaka, utan fortsätta att försöka utmana sig själv och lära sig nytt. Ibland innebär det ju faktiskt att man upptäcker nya intressen. Som det här med snickeriet när vi gjorde vinden – där jag i början knappt var med (höggravid och trött), men där det i slutändan var jag som gjorde mest, några år senare.

Det där med att lära sig de områden man ligger efter på missgynnas ju tyvärr av att ha små barn. Just för att det är så mycket svårare att lyckas få göra saker tillsammans, båda vuxna. Det blir så lätt att man tar de enkla, rationella, snabba lösningen: den som kan snabbast gör.

Men ja, när det gäller renovering så gör vi ju också det mesta tillsammans, även om det blir en uppdelning i vem som gör vilka moment.

 

För övrigt tänkte jag kommentera det har med typiskt kvinnliga och typiskt manliga sysslor. Men jag är så dålig på att begripa sånt. För även när jag försöker leta i mina fördomar så tycker jag att det verkar som att det mesta anses typiskt kvinnligt. Allt med hushållet. Allt med trädgården. Allt som är måla och tapetsera, och så vidare. Som sagt var, om jag nu ska vara fördomsfull. – Är det bara el, bilar och tunga betong- och snickerisaker som anses vara manssysslor? Nä, så kan det ju inte vara? Fast andra gånger verkar det som att gå ut med sopor, måla, klippa gräset och sköta ekonomin anses manligt?

Äh, jag får lämna walk over på den. jag har liksom ändå aldrig fattat.

Läs även Jobbet som aldrig tar slut.

Ja, det är okej att mina barn svär

Jag är uppvuxen med att man inte svär. Jag tror att jag var en bit över tjugo innan jag svor första gången. (Och det tog ytterligare några år innan min mamma hörde det – och blev lite småchockad.)

Idag har jag inga problem med att svära.

Förändringen hänger förstås delvis samman med mitt allmänna ifrågasättande av religionen jag vuxit upp med. Att man inte skulle svära hängde ju i grunden ihop med religion. Utan religiös tro fanns inga skäl att låta bli de där orden.

Idag ser jag klassiska svordomar som användbara förstärkningsord. Ord finns (oftast) för att de behövs. Och förstärkningsord behövs. Ibland behöver man uttrycka något riktigt kraftfullt. Försöker man ersätta svordomarna med andra ord, så blir ju de orden i praktiken också en sorts svordomar – och samtidigt får man inte till den där kraftfulla effekten som en ”riktig” svordom kan ge.

Jag ser alltså inga principiella skäl att inte svära. Och därför är det inte heller förbjudet för mina barn att svära. Varför skulle jag förbjuda dem? Jag skulle ju inte kunna försvara eller argumentera för den hållningen. Däremot har jag förklarat för dem att många andra människor, till exempel lärare och dagispersonal, inte tycker om när man svär, att de kan bli ledsna eller så, och att det därför är bra att låta bli att svära på skola och dagis och över huvud taget när man är med människor man inte vet vad de tycker i frågan. Och att om man har regler i till exempel skolan om att man inte får svära, så ska de givetvis följa reglerna. Men att hemma får de göra som de vill.

Grundprincipen är hänsyn och respekt för andra människor. Att inte i onödan göra andra människor ledsna, och att respektera att människor blir ledsna av olika saker. – Och självklart finns det ord som – trots att ord bara är ord – är helt olämpliga att använda, på grund av andra sorters laddning. Men då handlar det inte om (att de är) svordomar.

Jag har för mig att jag hört åttaåringen svära kanske en eller ett par gånger. Totalt, alltså. Men jag kan också minnas fel.

Har du träffat Fixa och Trixa?

På Byggmarknaden fick barnen för ett tag sedan en gratisbroschyr med olika saker man kan snickra: Bygg i Trä med Fixa och Trixa. Broschyren är full med olika sorters inspirerande teckningar.

På framsidan möts vi alltså av Fixa och Trixa. En pojke och en flicka – tror jag. Men det är killen som står lutad mot en stolpe med benen ihoplindade, och tjejen som står bredbent. I övrigt ser de bara ut rätt upp och ner som vanliga barn. Så okomplicerat, så vanligt, så rätt – och så betydelsefullt!

Heja Svenskt Trä!

Mer med Fixa och Trixa.

 

Onepiecens fördel

Jag tycker inte att sådana där heldräkter i joggingtyg är snygga, inte alls, och jag tycker på det hela taget det verkar ganska opraktiskt med sådana kläder också.

Men så i slutet av vårterminen var jag och hälsade på på skolan en dag. Och satt och tittade på när ungarna lekte ute på skolgården på rasten. Killar i normala, lekvänliga kläder. Tjejer i opraktiska kläder – snäva, ömtåliga, och så vidare. En del av tjejerna struntade i klädernas begränsningar och kröp ändå runt på knä i sandlådan. Andra tjejer deklarerade upprepade gånger för mig (trots att jag alltså inte frågat dem) att de minsann inte lekte utan helst bara gick runt och pratade (nu snackar vi 6-7-åringar, alltså), och så visade de upp sina örhängen för mig (också oombett).

Senare samma dag såg jag någon av de äldre tjejerna på skolan i onepiece. Och då kände jag att min uppskattning för detta märkliga plagg ökade drastiskt. Om skoltjejer kan ”få” vara moderiktigt klädda, och ändå kunna leka obegränsade, då är jag positivt inställd.

”Varför har du en sådan, mamma?”

Det frågade fyraåringen häromdagen när vi var på stranden – och pekade på min bikini-bh.

Ja, det är ju en rimlig undran :-) Jag förklarade så gott jag kunde, ungefär så här: ”När människor blir vuxna så tycker en del att det är pinsamt att vara naken. Därför tycker många att man ska ha på sig något på snoppen eller snippan när man badar. Och mammor/kvinnor/damer/tanter/flickor får större bröst när de blir vuxna, och då tycker många att man ska ha nåt på sig på brösten också.”

”Pappa har väldigt platta bröst.”

”Precis. Pappor har oftast det. Mammor har oftast lite större bröst än pappor. – Så oftast har jag på mig en sådan när jag badar, men det händer att jag badar utan. Fast olika människor tycker det är olika pinsamt. Förr tyckte många att man skulle ha ungefär shorts och tröja på sig när man badade. Och nuförtiden finns det både människor som tycker att man ska ha kläder på hela kroppen när man badar och folk som badar nakna. – Hur tycker du det känns bäst att vara klädd när man badar?”

”Så som jag har nu.” (Vilket innebar vanliga enkla badbyxor.)