Category Archives: Genus och normer

Varför skulle jag snygga till mig för att gå och handla mjölk?

Skitiga drygt knälånga jobbebyxor (såna man köper på Biltema och andra lyxigare ställen). Skitig urgammal t-shirt. Skitigt fläckigt blekt huckle om håret. Det är så jag ser ut större delen av tiden för tillfället.

Ja, jag är fullt medveten om hur jag ser. Ja, jag är fullt medveten om att det inte är så jag, som kvinna, förväntas visa mig bland folk.

Än sen då?

Jag klär mig inte för att det ska vara snyggt. Det är helt irrelevant. Jag klär mig för att det ska vara praktiskt. Hucklet skyddar håret lite mot byggdammet, för jag vill ju inte behöva hålla på och tvätta det varje kväll.

Och ja, jag visar mig så  bland folk. Behöver jag åka till affären när jag håller på och bygger – oavsett om det är mataffären eller byggvaruhuset – så gör jag det. Utan att byta om. Varför skulle jag?

Jag tycker det här är ganska självklart. Men ganska ofta läser jag kommentarer och inlägg som handlar om kvinnor som inte vill eller vågar gå till mataffären utan att klä sig rätt, sminka sig – och raka kroppen på alla möjliga ställen, ifall någon skulle se deras bara hud.

Jag tycker det är fullkomligt bisarrt. För inte sjutton reagerar någon när målaren, snickaren och elektrikern av manligt kön kommer in i affären för att handla lunch eller fikabröd?

För övrigt, i den mån kvinnor visar sig ”ofixade” och med kläder som inte går ut på att framhäva dem, så är det i hög grad kvinnor som är mer eller mindre kraftiga. Sällan de smala. Eller? Är det liksom bara accepterat att strunta i utseende (tillfälligt eller permanent) om man inte är smal?

Tillbaka igen efter campingsemester men fortsätter att leva campingliv

Vi har varit på campingsemester på Öland en vecka (det är därför det varit så tyst här), och kom hem i fredags kväll. Sedan igår (söndag, väl? – jag är helt veckovill vid det här laget) är vi åter igång med golvfixandet. (Eventuellt kommer det ett campingsemestersinlägg senare, om jag hinner och orkar.)

Igår lyfte vi alltså ut de resterande golvbrädorna (som vi haft att kliva på) och de gamla golvbjälkarna. Sedan grävde vi ut lite löst grus till (framför allt för att bli av med så mycket som möjligt av organiskt material), kratsade ur de gamla bjälkhålen i grunden och sopade bort löst material i hålen och runt kanten.

Sedan återstod alltså en grusgrop.

Och det är där det fortsatta campinglivet kommer in. För matrummet ligger så att man måste passera det för att ta sig typ nästan var som helst. Eller, man kan beskriva det så här: På ena sidan ligger den renoverade verandan, hallen, trappan upp och därmed hela ovanvåningen. På andra sidan ligger den vanliga entrén, köket, kontoret, studion, badrummet och källaren. Och på tredje sidan ligger vardagsrummet, där vi för tillfället har matbordet och porslinet.

För att plocka ur diskmaskinen måste man passera grusgropen.

För att komma till matbordet och TV:n måste man passera grusgropen.

För att ta sig från sovrummen (på ovanvåningen) till toaletten måste man passera grusgropen.

Därför är det fortsatt campingliv. Vi äter i möjligaste mån utomhus. (Ja, vädret är välanpassat.) Vi går vägen runt huset (istället för genom grusgropen) när vi ska på toa. Även nattetid.

 

Och sedan började då arbetet med att bygga upp igen. Vilket förstås inte är det lättaste. För i vanlig ordning så är inte hålen som bjälkarna suttit i i grunden så användbara allihop (även om det var bättre här än i tidigare rum). Dessutom ska vi lägga fler bjälkar än det varit innan; de tidigare bjälkarna låg med bitvis så mycket som 140 cc (fast ner mot nästan metern på andra ställen) och vi vill ha ungefär 60. Alltså i med en extra bjälke emellan varje gammal bjälkes placering. Och för de nya bjälkarna finns det ju inga urtag.

Det är alltså specialslöjd, där bjälkar ska tas av i rätt längd, slöjdas till (med hjälp av både cirkelsåg och stämjärn) för att passa för stenar och urtag, stöd ska byggas av stenar och lecablock (som slöjdas med vinkelslip, fogsvans och huggmejsel), och så ska det kollas emd vattenpass så att bjälkar och golv hamnar rätt i våg på längden och tvären och dessutom rätt i höjd i förhållande till träsklar och annat.

Mycket tankearbete för att det ska bli rätt. Mycket praktiskt arbete för att få till det. Mycket mod för att faktiskt våga börja – och för att våga tro att det man åstadkommit är bra nog.

Dessutom två ungar som behöver roas samtidigt…

Kombinationen av att behöva tänka rätt och att behöva våga börja är jag sämre på än min man. Och ja, man ska utmana sig själv och jobba med det man är dålig på, men en del av det är att kunna stå och bara titta på och hänga med i tankearbetet, och… äh, jag vet inte. Dåliga ursäkter förmodligen. Han fixade med bjälkar, jag rensade i trädgårdslandet, vilket kändes betydligt roligare (tyckte jag) – men usch så dåligt samvete jag hade :-(

Idag har vi fortsatt med bjälkfixandet. Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt, och jag och fyraåringen har försökt vara delaktiga i byggandet lite grann. Jag har ägnat mig åt lite lecablocksslöjd med fogsvans och huggmejsel (fan vilket jävla tråkgöra!), och fyraåringen har sågat några småbitar läkt vi ska använda till att fästa en undergolvskonstruktion med.

För vi tänker köra på något liknande det som varit innan, fast i modernare tappning ;-) På sidorna av bjälkarna blir det längst ner små 25×25-läkt-bitar som fäste för mycket glest satta gamla golvbrädor, på vilka det ska ligga asfaboard (heter det så?). Ovanpå det 95 mm stenull. Och sedan Svanenmärkt 30 mm tjockt massivt Siljangolv (furu). Så idag har vi varit och storhandlat (asfaboard, isolering och golv). Dyrt blir det, för vi tänker inte skarva utan köra hellängder av golvbrädorna (det stabiliserar också), så det blir mycket spill – men det kommer också till nytta, förr eller senare ;-)

Möjligheten att kritisera saker och samtidigt visa vad det är man kritiserar

Det händer att jag till exempel skriver blogginlägg där jag kritiserar reklam, kampanjer och annat. När jag gör det så brukar jag länka till relevant webbsida, publikation eller liknande. Många andra som skriver den typen av blogginlägg gör istället skärmdumpar av det de kritiserar och lägger in i blogginlägget. Det brukar alltså inte jag göra.

Det finns två anledningar till att jag inte gör det. Den ena är lathet, eller vad man ska kalla det. Det är en massa jobb med att fixa skärmdumpar och lägga in etc. Den andra anledningen är att jag är osäker på vad som gäller. Man får ju inte använda andras bilder hur som helst, och även med skärmdumpar och liknande har jag känt att det är bättre och enklare att hålla mig på den säkra sidan.

Men det är förstås mycket effektivare och tydligare om man faktiskt kan visa upp det man kritiserar i anslutning till det man kritiserar. Dessutom finns alltid en ”risk” att det man kritiserar (artikel, pdf, bild eller vad den nu må vara) tas bort av sidägaren, och då finns det liksom inget ”bevismaterial” kvar, och min text blir ännu mer meningslös.

Alltså: jag tycker det är vettigt – för att inte säga nödvändigt – att kunna ta skärmdumpar eller motsvarande av det man kritiserar. Om man kritiserar något är det nödvändigt att andra också kan bilda sig en uppfattning om det man kritiserar.

Och att kunna kritisera, eller i vidare mening diskutera, saker man ser och hör omkring sig är förstås jätteviktigt. Vi måste kunna diskutera hur människor framställs i reklam, texter, bilder, ilmer, och så vidare. Alla tycker inte lika, men vi måste kunna diskutera och kritisera.

Vilket Genusfotografen nyligen gjorde i ett blogginlägg (numera censurerat).

Men så får man tydligen inte göra. Enligt nuvarande lagstiftning samt ett hovrättsprejudikat från 2009 är det okej att publicera faksimil i tryckta publikationer – men INTE på internet. Alltså: det är okej att framföra kritik, och återge det man kritiserar, om man håller sig till tryckta ”gammelmedia”, men på internet, där stora delar av debatten idag förs, är det förbjudet. (Läs mer hos genusfotografen.)

Vansinnigt!

För det första är det förstås fullkomligt orimligt att ha olika regler för tryckta media och internet.

För det andra: hur ska vi kunna ha öppenhet, yttrandefrihet och demokrati om vi inte kan diskutera, kritisera och samtidigt visa vad det är vi diskuterar och kritiserar? Om till exempel något av partierna inför nästa val har en vansinnig valaffisch, så får man alltså inte utan deras tillstånd publicera den på en webbsida för att diskutera den…? (I en tryckt tidning är alltså däremot okej…)

Så här kan vi förstås inte ha det. Om det är så här lagstiftning och hovrättsprejudikat ser ut, så bör förstås riksdagen åtgärda lagstiftningen.

Så – var står de politiska partierna i denna fråga?

Superkvinnligt?

Igår skrev ling0n på twitter:

Vill se omvänt makeover-program. Ta superkvinnlig kvinna och klä henne i bekväma kläder, kasta sminket, lär henne att sluta banta.

Jag håller med om tanken. Men jag hängde ändå upp mig på det. För så som det uttrycktes så uppfattar jag det som att kvinnan ifråga skulle bli mindre (super)kvinnlig av att ha bekväma skor och vara utan smink. Och därmed alltså att hon skulle vara mer (super)kvinnlig innan, när hon tydligen har obekväma skor men smink.

Det skulle ju i så fall innebära att jag aldrig skulle vara superkvinnlig ;-) Och visst, nog för att jag inte identifierar mig som ”superkvinnlig”, men ändå.

För när jag tänker på det, när jag funderar på när jag känner mig som mest kvinnlig (om nu det är det relevanta ordet?), så är det nog så som jag kände mig just igår eftermiddag. I dammiga jobbekläder, en sliten gammal universitets-t-shirt och ett urblekt huckle om håret. Påtagligt svettig under armarna. Barfota. När jag står där på gräset och känner hur jag finns, existerar, i varenda muskel och ända ut i det yttersta hudlagret. Känslan av att ha jobbat med kroppen. Känslan av att kunna. Av att åstadkomma – det här kan jag! Känslan av att vara jag. Njutningen i att ha trädgården, och huset, omkring mig. Detta som jag, som vi, åstadkommer. Känslan av att jag är jag och av att jag trivs med mig själv och med livet.

Ja, jag kan vara kvinnlig i klänning också. I alla fall om det är en klänning jag trivs i. Fast kvinnligheten sitter inte i klänningen. Utan i mig. I den känsla jag känner.

Women at work: Hornbachs vansinniga idé om hur man talar till kvinnor

För den som inte märkt det: jag renoverar.

Må vara att jag ibland är fegare än min man (när det kommer till att köra cirkelsågen) och att jag ibland inte orkar bära lika tunga saker som honom. Men vi renoverar tillsammans. Periodvis är det jag som varit mest drivande. Och då menar jag inte i form av att välja färger, eller att peka och säga var skåpet ska stå. När vi höll på med ovanvåningen var det långeliga tider så att det var jag som gick upp på kvällarna och byggde – satte panel i taket och så vidare – och det var jag som byggde alla mellanväggarna. Detta medan han tog marktjänst med att diska och natta barn. (Vi var båda två nöjda med fördelningen.)

Nu när vi tar upp golvet i matrummet hjälps vi åt, precis som vi brukar försöka göra i den mån vi har möjlighet. Båda tycker det är kul, ingen vill missa möjligheten att göra det roliga. Det är dammigt och skitigt – och kul.

Nu läser jag hos jämställdsexperten att Hornbach har kommit med en broschyr, riktad till kvinnor:

Denna broschyr tillägnas kvinnor som inte automatiskt tänker på manikyr när de hör ordet ”fil”. Som inte målar naglarna – utan väggarna. Och som inte använder silikon för att utöka sitt eget omfång, utan för att renovera badrummet.

Broschyren innehåller rubrikerna

  • Visa dina känslor
  • Kvinnor hör hemma i köket
  • Upp med tapeten
  • Belysningsavdelning
  • Storleken spelar roll
  • Evig lycka

Under ”Upp med tapeten” får vi se en kvinna i 80-talsgympingmundering (aprikosa knälånga tajts med trosa ovanpå, top, gympaskor och benvärmare) smeta på tapetklister på en tapetvåd i en mycket märklig pose. Denna stora bild är en av fyra illustrationer av det ”workoutpass” tapetuppsättandet beskrivs som:

1. Mjuka upp tapeterna med tapetborttagningsmedel och sätt igång! Ta tag i de gamla tapeterna med händerna, dra dynamiskt uppåt och andas ut. Andas in och dra kraftigt uppåt igen. Ja, fortsätt så, det ser bra ut!

2. Fördela klistret på de tillskurna tapetvåderna – och fram! Och tillbaka! Och fram! Och tillbaka igen! Obs! Avsluta övningen senast inom tio minuter, annars kan du inte göra så mycket mer med klistret. Inte med dina armar heller, för den delen.

3. Här tränar du axlar och ben i en enda övning. Placera den vikta tapeten med sträckta armar och för långsamt nedåt. Gå ner i knäna här – stanna först när låren skakar.

4. Till denna övning behöver du tapetborsten. Viktigt! Tryck hårt med borsten över tapeten från mitten och utåt sidorna. Efter att du strukit ut tapetvåden 10-15 gånger skakar du kort på armarna. Klar? Stå inte och lata dig nu, utan börja om igen med övning 1.

Ja, jag fattar att det är skämtsamt menat. Grejen är att det inte är kul. Om de menar allvar med att rikta sig till kvinnor enligt den inledande beskrvningen (angående fil, målning och silikon), så skulle de förstås inte utforma kampanjen på det här sättet.

Frågan är vad i hela fridens namn de tror att de ska uppnå med en kampanj av detta slag? Den enda effekten jag kan se är att kvinnor väljer att handla någon annanstans. Jag kommer i alla fall att tänka mig för både en och två gånger innan jag handlar på Hornbach igen.

Jag har för övrigt ett linne, inköpt på Hornbach för ett antal år sedan, med just den där ”Women at work”-loggan. Ett mycket praktiskt jobbelinne. Men om det är sånt här det ska associeras med vill jag förstås inte använda det.

Och man kan ju tyck att Hornbach borde haft chansen att inse hur korkat det här är, med tanke på allt det hallå som varit kring EU:s reklamfilm ”Science – it’s a girl thing”.

Men icke då. Den 29 juni skrev nämligen Hornbach på sin facebooksida:

Just nu planerar vi något stort för alla kvinnliga hemmafixare! Riktigt kul ska det bli! Ni får veta mer om några dagar…

Jag glömmer nog att tala om det självklara just för att det är självklart

Det finns en väldig massa saker som är självklara för mig. Mycket av det som är självklart skriver jag aldrig om. En del saker som är självklara är sådant som jag förmodligen aldrig reflekterat över och därför egentligen inte alls är medveten om att jag betraktar som självklart. Andra saker är sådant jag reflekterat över och tagit aktiva beslut eller gjort aktiva val kring, men valet eller beslutet ligger så långt tillbaka i tiden att jag inte längre funderar över sakerna i vardagen. Och en del saker är nog en kombination. Det sista låter kanske märkligt, men det är snarast ganska vanligt: man är van vid något som en självklarhet från början, tar sig sedan av ena eller andra anledningen en rejäl funderare kring varför etc, och kommer sedan till slutsatsen att det där som man tidigare inte hade motiverat faktiskti  slutändan också var vettigt. (Och ibland kommer man till en annan slutsats och ändrar sig.)

Men som sagt var, det som varit självklart länge skriver eller pratar man oftast inte om. Inte förrän det av någon anledning kommer upp till diskussion.

Det som ger anledning att skriva är ju ofta att det är något man funderar kring. Det jag skriver om i bloggen är till exempel sådant jag grunnar på eller sådant jag vill förändra.

Likaså frågar man sällan om saker självklara saker eller saker man redan vet. Däremot försöker jag fråga när det är något jag inte vet och inte lyckats ta reda på ett säkert svar på genom mina ”vanliga” vägar (leta på vissa webbsidor och i vissa böcker och tidningar eller googlande i största allmänhet).

Jag vill veta för att kunna ta rätt beslut. Men jag vill också veta för att förstå hur saker hänger samman, och för att jag helt enkelt vill veta hur det är. Och ibland vill jag veta för att bättre kunna förklara för andra.

Det innebär alltså att jag skriver och frågar ganska mycket på detaljnivå. Jag behöver detaljerna för att kunna foga ihop helheten. De grova dragen är lätta att ta reda på på egen hand, de exakta detaljerna ofta svårare.

Men jag inser ibland att det uppfattas som att jag struntar i eller missat de självklara sakerna. Som att jag fokuserar på fel saker. Som att jag snöar in mig på detaljer. Eller som att jag är fanatiker och rabiat :-) Speciellt när jag fortsätter att ställa motfrågor, vända och vrida på saker.

Jag gör inte det för att vara dum. Jag gör det för att få svar på det jag undrar och för att det svar jag fått inte svarat på min fråga. Och att jag fortsätter att ställa frågor om detaljerna betyder inte nödvändigtvis att jag har panik över den lilla lilla detaljen heller.

Nu när jag rotat runt i det här med plast, bisfenol, förpackningar och lock och sånt, så fick jag till slut ett påpekande från en av dem jag frågat saker att jag i köket i första hand skulle satsa på gjutjärn, trä, rostfritt och glas.

Ja. Självklart. Men det var ju inte alls det jag frågade om.

För ja, det är ju fullkomlligt självklart för mig. Vi har gjutjärnsstekpannor, inga i teflon. Rostfria grytor. Rostfria mått och bunkar. Och så vidare. Det är jag uppvuxen med. Det är den grundprincip jag haft med mig sedan jag flyttade hemifrån. Det är den grundprincip jag använt när jag handlat saker. Mycket av det är dessutom begagnat – stekjärn, stekgrytor, rostfria grytor, rostfria mått och bunkar och så vidare. Visst har vi en del saker som avviker från grundprincipen. Arvegods. Saker med affektionsvärde. Saker som inte gått att få tag i i ”rätt” material eller där ”fel” material är mycket mer praktiskt och den aspekten fått överväga. Och säkert en del andra anledningar. Men grundprincipen finns där i botten och har alltid gjort.

Men jag har kanske aldrig skrivit om det? Nej, förmodligen inte. Som sagt var, man skriver ju sällan om det självklara. Himlen är blå, solen är gul och pannkakor steks i en gammal gjutjärnspanna från Myrorna (eller om det var Emmaus eller nåt annat).

Nä, det är nog oftast detaljerna jag fokuserar på när jag märks. Det självklara har jag rotat i magtrakten.

Jag är absolut konservativ. På vissa områden.

Konservativ – det ska ju betyda att man vill bevara saker som de brukat vara.

Oftast används ordet i politiska sammanhang – där är man konservativ om man vill att saker ska fortsätta att vara som de var förr. Eller kanske snarast återgå till att vara som de var tidigare (vilket ju inte alls innebär att det rådande ska konserveras utan att man vill förändra fast på ett annat sätt ;-)). Politiskt sett är jag inte det som kallas konservativ. Inte heller när det kommer till moral och värderingar.

Men på andra områden får man nog säga att jag är konservativ.

Som när det kommer till fredagskvällar. Jag är uppvuxen med att man köpte hem en kvarts oxe ibland. (Ja, styckad förstås, och så frös man in den.) Fredagsmat var en god köttbit från frysen. Så ikväll har vi ätit en god köttbit (lammkotlett i vårt fall) från frysen, med kokt nypotatis och en tomatsallad. Typisk fredagsmat. Jag har annars förstått att en väldig massa människor tycker att tacos är den typiska fredagsmaten. De gånger jag ätit tacos behöver möjligen numera båda händernas fingrar för att räknas, men definitivt inte mer än så, och jag har aldrig riktigt fattat grejen.

Tomatsalladen idag är för övrigt den första på säsongen. Tomater äter man på sommaren, inte på vintern. Där är jag också konservativ. Detsamma gäller meloner och jordgubbar, för att nu bara nämna några. Och ja, det har ju förstås miljöaspekter. Men tjusningen med jordgubbar och meloner faller ju om man kan äta det när som helst på året.

Eller grillandet. Numera verkar folk grilla ständigt och jämt och året runt. Då missar man ju den fantastiska känslan när det luktar grillat för första gången i början på sommaren.

Om jag ger pengar till dig är det dricks, om du ger pengar till mig är det mutor

Jag läste häromdagen om en som ska dra igång en forskningsstudie kring dricks och vilka normer som finns kring ”dricksande”.

Jag hör till dem som i princip aldrig ger dricks, och gör jag det någon gång så är det frågan om en avrundning uppåt på någon krona.

Dricks är för mig något väldigt konstigt. Jag som kund måste ju kunna utgå från att priset på det jag äter och dricker på restaurang och kaffe är satt så att de anställda ska kunna få en vettig lön. Deras lön kan inte vara upp till mitt godtycke, min generositet eller mitt dåliga samvete, och jag är inte deras chef och ska liksom inte ha deras väl och ve på mitt ansvar.

Och det är världigt märkligt med ett sånt fenomen som liksom bara är okej inom vissa branscher. Om någon (mot förmodan) skulle ge mig dricks på jobbet, så vore det att betrakta som en muta. Skulle jag välja att ta emot det skulle jag vara korrumperad. Hur kan något som är både lagligt och moraliskt förkastligt inom vissa områden anses vara okej och till och med självklart inom andra områden?

 

Lego, skärp er, annars måste jag säga upp bekantskapen med er

När jag var liten byggde vi mycket lego. Lego funkade liksom för alla. Oavsett kön. Oavsett ålder. Jag minns att jag och min lillebror byggde lego med våra betydligt äldre kusiner när de var på besök från utlandet.

På den tiden var lego just bara lego. Visst, det fanns en del byggsatser, men det var betydligt mer av bara vanliga legobitar.

Och som förälder tycker jag att det är en bra leksak. Oerhört hållbart. Kan varieras i oändlighet. Övar både konstruktion och fantasi. Och dessutom oerhört tacksamt för föräldrar att bygga tillsammans med barnen. För nej, jag är ingen lekmamma – men bygga lego kan jag tycka är kul. (Och ja, jag vet att lego är plast, men jag vet inte vilken sorts plast, och jag vet inget om miljö- och hälsoaspekter.)

Vi skaffade det första ”riktiga” legot till första barnet när han var två och ett halvt. Sedan dess har han byggt. Legobyggandet har räddat mig många gånger när jag på grund av nackskadan eller graviditet inte egentligen orkat göra något med honom – men bygga lego har vi kunnat göra.

Det är snart sex år sedan vi köpte det första legot till honom. Och som jag upplever det så har det hänt massor med lego sedan dess. Visserligen har jag hunnit vara förälder längre och hållit koll på sortimentet längre, och han har blivit äldre. Men ändå. Jag upplever att lego har exploderat. Fler serier. Fler våldsamma teman. Mycket mer utpräglat könsstereotypt, faktiskt så att jag uppfattar att lego VILL att pojkar och flickor ska bli allt mer olika. (Klart de vill, då får de ju sälja mer.) De vanliga legofigurerna har numera inte bara ögon-näsa-mun, de flesta har skägg eller mustasch eller liknande, och väldigt många ser arga eller bitska eller ”hårda” ut. Och de få som inte gör det utan är menade att vara kvinnor har garanterat långt hår och stora röda läppar – som att det är så man ser att någon är kvinna. (Och motvikten, avsedd för tjejer, är friends-legot…)

Dessutom har legot gått alltmer ifrån grundidén med legobitar som man kan bygga vad som helst av. Poängen med många av satserna verkar numera snarast vara att få unika legobitar av mycket specialiserat slag.

Och lego finns dessutom i lotteri/samlarvariant à la dinosaurier och fotbollskort i cornflakespaketen. Dels som samlarkort för ninjago (om jag fattat rätt); dels som ogenomskinliga påsar med minifigurer där man inte vet vad man köper och därför riskerar att köpa fleraavsamma för att man hela tiden hoppas få just den man suktar efter.

Inte alls det lego jag en gång gillade så skarpt.

Och nu. Nu lanserar lego Sagan om ringen-lego.

I Sagan om ringen finns visserligen fler manliga än kvinnliga personer – men kvinnorna är viktiga. Ändå finns inga kvinnofigurer i det nya legot.

Lego skyller tydligen på att i just de scener man gjort lego av så finns inga kvinnor mer. Nähä. Och vem bestämde vilka scener man skulle göra lego av? Tja, sannolikt Lego själva. Så varför valde man som man valde?

Lego är inte längre vad lego har varit. Lego var en gång just en väldigt bra leksak, som stämde med bra värderingar. Nu verkar de värderingar som är käpprätt åt fanders. Det börjar bli dags att bojkotta lego. Och det är besvärligt. Dels för att det alltid är jobbigt att behöva acceptera att saker som varit bra inte längre är det. Dels för att ungarna ju verkligen gillar lego.

Lego, kan ni inte skärpa er istället?

Killen i kjolen

Det finns en grabb jag ser ibland. (Eller vad säger man? Kille? Han är vuxen. Fast yngre än mig. Närmre än så vet jag inte – jag är så dålig på att bedöma ålder.) Han åker med samma tåg som jag. Och samma buss. Så han är inget storstadsfenomen, även om han kliver på inne i stan.

Han är lång. Och han är (alltid, i alla fall när jag ser honom) klädd i kjol eller klänning. Lång, svepande runt benen.

Idag kom han med rullbräda i ena handen, och en kasse med eldjongleringsgrejer i andra handen.

Han finns. Det gör mig glad. Hans existens gör mig glad. Han finns, och det är liksom inte mer med det. Det är den naturligaste sak i världen.