Det pågår krig därborta i Ukraina. Nyhetsrapporteringen handlar bara om kriget hela tiden. Och det finns massor att säga om kriget – men det allra mesta har väl sagts tusen gånger redan.
Det är en massa människor som flyr undan kriget, och en massa människor som dör. Inklusive barn. Det är hemskt. Hemskt att människor, barn och vuxna, dör. Hemskt att Putin helt klart och tydligt inriktar sig på att döda människor.
Och ändå är det inte människorna jag fastnar på, utan allt det andra som förstörs. Det materiella.
Jag vet. Man ska tycka att liv är viktigare än materiella ting. Men jag tycker att det är att göra det väldigt enkelt för sig själv. Speciellt i sådana här lägen.
Det materiella är skapat av människor. Det materiella är framtid.
Att bygga hus och vägar är sånt som tar tid. Bara den som har en tro på framtiden bygger sånt som tar tid.
Den som vill kan däremot förstöra på bara sekunder det som tagit decennier eller århundraden att bygga upp. För att våga bygga upp det igen behöver man ha en tro på att det inte raseras igen omedelbart.
Att förstöra det någon annan kämpat länge med är ett så effektivt sätt att krossa framtidstro och drömmar. Även i den lilla skalan, när någon avsiktligt förstör ditt bygge i sandlådan, kan effekterna sitta i länge. Och det här är så mycket större.
Dessutom handlar det om enorma kostnader. Att bygga saker kostar mycket pengar. Att det som byggts bara blir värdelöst skräp kostar enormt mycket för miljön.
Vi är i ett läge i tiden när vi inte har tid eller miljö att avvara. Alla resurser som finns behöver användas förnuftigt, så att vi kan bygga en framtid där människor kan fortsätta att leva i en rimlig miljö. (För att inte tala om miljön för andra organismer.)
Istället ägnar sig Putin åt att fysiskt krossa det som finns och mentalt krossa viljan, orken och möjligheten att bygga långsiktig framtid.
De effekterna riskerar att vara längre än ett vanligt människoliv.