Category Archives: Hemskheter

22 oktober 2015

Jag skulle ha tränat ikväll. Men det fanns för mycket ledset i mig. Dels saker från jobbet. Dels dagens händelse i Trollhättan. Helt olika saker, men båda tillräckligt för att träning liksom inte skulle funka.

Så jag köpte fikabröd och åkte hem. Kramade på barnen. Tände brasa. Fikade. Bakade bröd med sjuåringen. Kramade mer på barnen.

Det känns som att det inte finns mycket vettigt att skriva eller säga om dagen. Det kändes viktigt att komma hem och vara här, med min levande familj, kramas och finnas och vara glad att vi alla lever, åtminstone just nu, åtminstone utan den sortens snabba drastiska hemska dödsorsaker. Och samtidigt känns det futtigt och tomt. När man kommit hem och kramats och kramats igen, vad är det mer man borde göra? När man känner att man borde maximalnjuta av att alla finns kvar och lever… så är det liksom väldigt oklart vad det är man vill.

Någonstans har allt det någon tänkt och funderat kring och bråkat med sitt barn om på sistone plötsligt blivit meningslöst och bortkastat, tid som man kunde lagt på annat, viktigare, om man hade vetat – och samtidigt kan man ju inte leva så, liksom.

Flödena fylls med ”mina tankar är med offrens familjer”… men mina tankar är egentligen allra mest hos min egen familj. När omvärlden visar omtanke om de drabbade och visar att de bryr sig om andra, känner jag mig mest av allt självisk. Glad att vi inte är drabbade. Letar allt som skiljer oss. Gläds åt det fysiska avståndet till Trollhättan. Känner någon sorts inre lättnad när det döda barnet visar sig inte vara 11, som mitt barn, utan istället 17 – bara för att det liksom tar bort känslan av att det lika gärna kunde vara vi. Känner mig hemsk och ful som ens tänker så – men det gör jag. För att kunna hantera världens hemskhet.

Om åldrande och död och målbilder

Jag minns i våras… strax innan världen vändes uppochner … att jag funderade en del över det här med tid och ålder och så. Att jag snart skulle fylla fyrtio. Att jag faktiskt började känna mig lite gammal och började känna av att det var ont om ”förebilder” som inte längre purung kvinna. Jag minns när jag, i min allmänna livsnoja och dödsångest,  väldigt tydligt tänkte tanken ”Jamen alltså fyrtio, det innebär ju, om man utgår från genomsnittslivslängd att jag faktiskt har halva livet kvar, och det är väl ändå inte så pjåkigt” – och att jag samtidigt kände att halva livet kvar var så fruktansvärt lite på nåt vis, att tanken liksom inte räckte till för att lugna mig.

Och sedan kom älsklingens cancerdom, bara typ någon vecka efter att jag suttit i bilen och tänkt den där tanken. Och plötsligt ändrades perspektiven, och varje vecka av överlevnad var ett mirakel.

Det ger en del intressanta effekter. För på något vis har det gett åldrandet en ny charm och ett nytt skimmer. Att ha möjligheten att bli gammal innebär att man inte har dött än. Och plötsligt kan jag liksom på ett helt annat sätt få målbilder av att vara gammal. Tankar på hur och vem och vad jag vill vara och göra när jag blir gammal, om jag blir gammal. Eftersom för mig själv kan jag fortfarande våga se det som en potentiell möjlighet. Som ett liv till som väntar bortanför det nuvarande. Som en möjlighet att faktiskt plocka upp gamla ofullbordade drömmar. Som en känsla av att det faktiskt inte är försent.

De är en ganska udda effekt av de nuvarande omständigheterna…

Finmald broccoli på påse, eller hur tänkte ni?

Sedan vi (eller älsklingen, förstås) fick cancerbeskedet har vi tack och lov varit ganska förskonade från diverse ”goda råd” om ”alternativa behandlingsmetoder” – vilket ju är tacksamt; jag befarade att det skulle bli värre.

Det som dock dök upp omedelbart och från flera håll var påpekanden om att undvika socker och vitt mjöl och sånt, eftersom socker tydligen anses vara det som göder cancercellerna.

Och alltså visst, man kan försöka se till att äta klokt och hälsosamt, och i det ingår självklart att hålla nere sockerkonsumtionen. Men det är ju sånt som funkar att tänka på när man mår bra.

Dagar som nu, när han lider av illamående till följd av cellgifterna, så är liksom det viktiga att han faktiskt får i sig någon sorts energi som han lyckas behålla. Att han får behålla tillräckligt med vätska för att inte torka ut och tillräckligt med energi för att inte kroppen ska lägga av. Rostbröd, blåbärssoppa och kräm är betydligt bättre mat än ingen mat alls. Och om vi inte lyckas hantera det här hemma, så är det inläggning med dropp som gäller. Då blir det socker-salt-lösning på påse.

Jag vet liksom inte riktigt vad det är folk menar man borde göra istället? Ge honom finmald broccoli i droppform?

Det kan tilläggas att de kunniga onkologerna inte på något vis anser att socker behöver undvikas.

Till dig som nu tänker länka till en massa sidor om ”alternativa cancerbehandlingar” eller rekommendera mig att googla på ditten eller datten i ämnet: du kan låta bli, för jag kommer ändå att placera de kommentarerna i skräppost. Jag har för övrigt valt att inte googla alls i ämnet cancer, och jag har inte ens gått in på de seriösa sidor som läkarna rekommenderat. Jag ska trots allt balansera cancern med min egen ångestläggning.

Och när man vant sig vid hur saker funkar så funkar de inte så längre

Älsklingen fick cellgifter tisdag-torsdag den här veckan. Det innebär att han är en vecka (eller sex dagar) ”sen” jämfört med när han brukar få dem. Anledningen är att det är en ny period. Efter sex omgångar=tolv veckor gjordes undersökning och först vid läkarbesöket därefter bestämdes med säkerhet att han skulle fortsätta med sex omgångar till. Och då gick det inte att få ihop med cellgifter den veckan utan det fick bli med en veckas förskjutning.

Efter sex omgångar och tolv veckor tror man att man vet hur saker funkar. Men den här gången är det annorlunda.

Redan förra veckan var småskum. Trots att han alltså inte fick cellgifter så var det som om han fick känning av dem ändå – som att kroppen hade vant sig vid cyklerna.

Och den här veckan reagerar han kraftfullt på cellgifterna. I alla fall jämförelsevis. Värre än första gången på förra perioden – som egentligen varit den värsta hittills. Annars har vi hunnit vänja oss vid att han är lite lagom ”speedad” när han fått cellgifterna (främst av kortisonet) och har svårt att somna i alla fall första kvällen – men att han några dagar senare sover en massa. Nu tvärsomnade han istället bredvid sjuåringen första kvällen.

Och han mår illa. Kräks. Har diarré. Kan inte äta utan att få upp maten igen. Som sagt var, värre än första varvet. Jag har kokt kräm åt honom igen, för första gången på länge, men än har han inte smakat på den.

Det vore ju intressant att veta varför det blir så här. Är det frågan om att kroppen vant sig vid cellgiftscyklerna och att det här liksom blir ur fas? Eller hann kroppen vänja sig av på en vecka? Eller är det bara ur fas med kroppen på något annat sätt – det sägs ju ibland att även män har något motsvarande menscykler? Eller har han en förkylning i kroppen? (Det har resten av familjen.) Eller… antyder det något värre…?

Tankar om bilder och döden och respekt

De som är kloka och insatta säger att man inte ska dela bilderna på drunknade, döda flyktingbarn. Teoretiskt tänker jag att de väl har rätt. Det kan förstås ses som respektlöst.

Fast i magtrakten håller jag inte riktigt med.

För mig är det självklart att vi ska ta emot flyktingar som kommit hit för att ta sig ifrån krig, förföljelse, torka och andra missförhållanden. Men det är ett teoretiskt, principiellt resonemang. Det bygger på mina värderingar om alla människors lika värde, en allmän förståelse för andra människor, och så vidare. Mina åsikter om hur världen bör se ut och fungera, mina principer om människors ansvar. Känslomässigt, visst, men ändå teoretiskt.

Men när jag ser de där bilderna i flödet, på döda barn som spolats iland på stranden, då rör det mig på ett annat sätt. Det griper tag i magen på mig. Det tar sig igenom den mur jag har byggt för att hantera tillvaron – tillvaron av cancer och ångest och annat i bagaget, och muren jag bland annat byggt av sertralin för att kunna klara av att leva normalt. Det blir något mer än det teoretiska resonemanget och vad jag tycker och blir på ett helt annat sätt något jag KÄNNER.

Fast jag scrollar snabbt förbi. För dels är det obekväma bilder att se. Men framför allt och allra mest vet jag ju att det är fel att dela bilderna – och därmed också att titta på dem. Så jag skäms över att jag tittar på dem, och jag skäms över att de gör skillnad för mig.

För jo, det ger mycket mer effekt att se de döda barnen än att se bilder av samma barn som levande, glada, skrattande. Bilder på glada skrattande barn har jag, liksom alla i min generation i Sverige, redan sett oändliga mängder av. De berör inte påtagligt, för de är för vanliga. De kunde vara mina men är inget jag reagerar på, eftersom det är något vardagligt och normalt. Men bilderna på döda barn är något annat. Då blir det påtagligt att det lika gärna kunde vara mina barn.

Jag ser personer påtala att det visar att vi gör skillnad på våra ”vita” barn och barn med annan hudfärg. Och det blir ett så märkligt argument, för jag tycker inte ens de har annan hudfärg. Ja, de har annan hårfärg än mina blonda barn, men det har ju massor av andra barn härhemma också. För mig är det påtagliga just att de är barn, och jag känner att det kunde vara mina barn. Och de är döda, och det är mina barn tack och lov inte.

Och jag vet inte om det är respektlöst. Det måste ju i grunden handla om vad vi tycker är respekt? Och det måste väl på något sätt hänga samman med moral och ”religion” och värderingar? I grunden är det väl på något vis en ”religiös” tanke att man ska visa extra respekt för de döda. För mig är det i så fall mer respektlöst att visa tv-reportage med lidande människor från katastrofområden och krigsområden. De kan lida av det. Den som är död är trots allt bortom effekterna av vad vi gör och inte gör. Det kan i mina ögon lika gärna vara respekt att visa vilka hemska resultat våra stängda gränser har, i form av döda barn, för att fler av oss ska försöka hjälpa till att öppna upp gränserna på olika sätt?

Möjligen är det respektlöst mot barnens föräldrar – men det är mycket mer respektlöst att vi inte hjälpt till att förhindra att deras barn dör. Och möjligen är det respektlöst mot andra personer som inte byggt känslomässiga murar för att hantera livet.

Ja, det är komplicerat. Jag delar inte själv bilderna. Men jag har svårt att säga att det är en dålig sak att folk gör det, om det kan bidra till att vi gemensamt blir bättre på att ta vårt ansvar gentemot våra medmänniskor.

Mörka tankar

När man läser om cancer, alltså om folks historier ur livet, så brukar det ofta vara typ så här: Cancer upptäcks. Cancer behandlas. Cancer går tillbaka och försvinner (patienten blir mycket bättre eller rentav frisk). Patient lever som mer eller mindre frisk en tid. Cancern har plötsligt kommit tillbaka och spridit sig – ofta till levern. Cancern fortskrider snabbt. Patienten dör. End of story.

På något vis kändes det som att vi kom rakt in i andra halvan. Det som upptäcktes i maj var metastaserna i levern – dit cancern hade spritt sig. Obotligt. Vi kom rakt in i fasen där allt går hastigt utför och sedan är det slut.

Trots det så biter behandlingen och tumörerna krymper.

Men det känns liksom så… svajigt.

”Vi” (eller älsklingen förstås) har nu hunnit med sex omgångar cellgifter = tolv veckor med behandling. Nästa vecka går han igång med lika många till. Men därefter är det sannolikt att bedömningen är att det ska tas paus från cellgifterna, en eller två tolvveckorsperioder.

Det skrämmer mig. För det låter, när jag relaterar till den klassiska storyn ovan, som att man då ger det öppna målet för cancern att ”komma tillbaka”…

Jag vet. Det jag beskrivit ovan är ju den historia som hamnar i pressen – det behöver inte för den skull vara den generella ”sanningen” eller ens på något vis representativt.

Och jag är ändå tacksam. Jag vet att redan de tre månader vi hunnit få hittills är rena bonusen. Och dagens besked har liksom öppnat upp för en längre framtid.

Det behövs så väldigt lite för att tillvaron ska börja svaja

Älsklingen är bortrest sedan i fredags – är och hälsar på släkt och vänner. Barnen är hemma igen sedan i söndags respektive måndags.

Det går dagar av småregn och småpyssel. Måla lite. Rensa lite ogräs. Fixa lite ditt och lite datt.

Idag har vi varit på museum i Trelleborg och lärt oss mer om bygdens och landets tidiga historia – stenålder och bronsålder, boplatser och högar och dösar. Och ätit glass.

Och så kommer vi hem, och den ene sätter sig och tittar på Star Wars-film och den andre försvinner upp på sitt rum, och jag sätter mig och försöker skriva en text jag blivit ombedd att skriva men helt saknar inspiration till.

På kvällen ringer älsklingen. Han har feber. Han ska åka in till sjukhuset.

Jag vet att han bara ringer för att jag ska veta hur läget är. Och att jag inte alls ska oroa mig.

Fast under ytan gör jag ju det.

Det behövs så väldigt lite för att tillvaron ska börja svaja. Så tunn och bräcklig är tryggheten i tillvaron.

Fast jag hanterar det förstås. Det är lågfrekvent ångest. Oformulerad ångest – och jag tillåter den liksom inte att formulera sig. Den bara ligger därunder ytan och får tillvaron att liksom vibrera.

Och jag märker genast av ett ökat behov av att ordna upp, plocka iordning. Det är på något sätt ett sätt att hantera det. Eller så är det bara det att jag klarar oreda och stökighet ännu sämre än vanligt. Eller behöver ha kontroll på det jag kan ha kontroll på. Eller vill ordna upp det jag kan medan jag kan, för om något blir riktigt dåligt kommer jag inte att orka, och då kommer jag att må ännu sämre av stökighet och den kommer att äta upp min hjärna.

Alltsammans, tror jag.

Släppa på principer

I vardagen och livet kämpar man på med en massa saker. Strävar att göra sitt bästa utifrån kunskap och förutsättningar. Vara en god och bra människa och förälder. Inte bidra för mycket till klimatförändringar och annan miljöföstöring. Vara en del i en förändring till det bättre, även när det tar på krafterna, fysiskt och mentalt. Ställa om sig själv och sin omgivning.

Äta mer vegetariskt och mindre kött. Köra mindre bil. Vara välplanerad, tänka till och göra de goda valen.

Trots att man inte alltid orkar tänka. Trots att man ibland bara vill få göra det enkla. Trots evigt dåligt samvete.

Och sedan kommer det, det där som slår ner från den ganska klara himlen. Det där som plöstligt stjäl all kraft, mentalt och fysiskt, det där som tar en massa tid och ork i anspråk. Den där cancern.

Det finns någon sorts gräns. Ibland orkar man inte riktigt allt. Ibland orkar man inte ta alla strider om man inte ska gå sönder. Ibland måste man vara snäll mot sig själv även om det inte innebär att vara snäll mot planeten.

För tillfället – eller sedan då i maj – har jag släppt efter. Släppt på principer. Det går för tillfället väldigt dåligt med strävan att äta mer vegetariskt. Det får bli som det blir, om det blir. Matglädje får vara viktigare. Att älsklingen tycker det är gott och mår bra av det är jätteviktigt. Och jag slarvar med bilkörande – det blir mer än det borde. Fastän jag borde se till att börja cykla mer – även för hälsans skull – så prioriterar jag utifrån andra principer just nu. Ett visst mått av lathet. Ett visst mått av bekvämlighet och prioriterande av att lägga tiden på annat i nuläget.

Och ett ganska stort mått av att inte köra sönder hjärnan mer än den klarar av – att inte tänja gränsen för långt. För det finns en gräns, och jag är redan alldeles för duktig på att balansera på den.

Så det är medvetet att jag slarvar, ja.

Texter som känts rätt och bra men inte längre gör det

Disease har under många år varit en av mina absoluta favoritlåtar med The Ark. Jag lyssnade väldigt mycket till skivan In lust we trust våren-sommaren 2007 när jag byggde väggar och fixade på ovanvåningen.

På något vis har jag liksom tyckt att det på något sätt är den yttersta kärleksförklaringen:

Belly aches, hair falls off
Skin gets covered with liver spots
Blood in the mouth and a racking cough
Heads get filled
With feverish thoughts

I believe I could get through it
I could even get into it
But only you can make me do it

And if there is disease in you
I want to have that disease too
’Cause I want everything that
Is inside you
And if there is disease in you
I want to have that disease too
’Cause if you’d die
Then I should die beside you

Nu när jag lyssnar på den medan jag målar hallen så berör den mig snarast lite illa. Ja, jag tycker fortfarande det är en fantastisk låt, både melodin och texten. Men nej. Nej, jag vill inte ha det du har i din kropp i min kropp också. Nej, jag vill inte dö bredvid dig. Även om du dör så vill jag fortsätta leva vidare. Och jag kan inte för mitt liv (!) förstå att det kan vara någon sorts kärleksförklaring att vilja dela sjukdom och död på det viset.

Jag älskar dig. Och jag vill fortsätta leva även om du dör.

16 juli

Är på sommarland.

Ser älsklingen busa med sin yngsta systerdotter på tre och ett halvt år. Känner hur oerhört mycket jag älskar honom.

Älsklingen far runt och åker bergbanor och vattenrutschkanor och annat med barnen och deras kusiner. Jag åker också en del, men inte alls lika mycket. Jag är nojigare, mindre modig, och har generellt mindre av busenergi. Och har liksom fler mentala trösklar i vägen för att göra olika saker. Men vi har fördelat rollerna – mer eller mindre omedvetet, vi är som föräldrar bra på olika saker och kompletterar varandra ganska väl. Med älsklingen vid min sida behöver jag inte hela tiden ta alla min egna inre mentala strider och utmana alla mina svaga sidor varje dag utan välja de tillfällen när det verkligen behövs.

Utan honom vid min sida kommer jag att behöva axla fler roller – om än kanske inte alla – för att räcka till som förälder. Hantera fler av mina egna smådemoner. Bita ihop mer om de saker som – omotiverat – är jobbigare för mig som person än för honom.

Det skrämmer mig lite. Och jag vet inte om jag borde försöka förbereda mig för det på något sätt. Å andra sidan blir jobbiga saker sällan bättre av att man tar ut det jobbiga i förtid, eller hur? Även om det hör til sådant jag är expert på…

Så jag försöker hålla mig till att njuta av det bra i nuet. Njuta av den där bilden av honom med systerdottern. Njuta av att jag har honom här och nu, när han ränner runt med alla ungarna på sommarland