Category Archives: Hemskheter

Om några dagar ska visst vintern komma

Snö. Eller kyla. Eller kanske båda delar.

Och då kommer de. Kommentarerna om att ”Jamen det ser ni väl att vi inte har någon global uppvärmning. Jag hörde något om en ny istid, och det verkar ju stämma.”

Ja. Fast väder är inte samma som klimat. Och klimatprognoserna har inte sagt att all snö ska försvinna nu.

Däremot om några decennier, typ. Eller om ett halvt sekel.

Och hittills stämmer klimatscenariona tydligen bra. För bra, eller vad man ska säga – vi följer tydligen snarast värstascenariona.

Jag tror inte världen går under 21 december – det finns det inga skäl att tro. Jag tror inte heller att jorden går under om 50 eller 100 år. Däremot tror jag att det är stor risk att många av de stora viktiga ekosystemen har kollapsat om hundra år, och att den mänskliga civilisationen på många sätt ligger risigt till. Men nejdå, jorden går inte under. Vi kommer förmodligen inte att spränga planeten i bitar, och vi kommer inte att lyckas utplåna allt liv.

Men jag skulle önska att folk tog sitt förnuft till fånga och började göra annorlunda. Så att framtidsutsikterna kunde se lite bättre ut.

Det känns liksom väldigt dumt att sabba all vettig framtid ur mänskligt perspektiv på att kunna låta köpfesten pågå max nåt decennium till…

Asbestväntan

Idag har min man (tack och lov för att det finns någon annan än jag med min ångest som kan ta den sortens samtal) ringt och pratat med ett företag som kan sånt där med asbestsanering, som i sin tur hänvisat till ett labb som undersöker asbestinnehåll, och min man har klippt ut små bitar av alla tre mattlagren samt ”tejpat” lite av det gråa dammet, och åkt och lämnat alltsammans för analys. Senast i början av nästa vecka ska vi få svar på om det finns asbest eller inte.

Ikväll har jag unnat mig åttifemprocentig choklad. Nej, inte tröstäta. Men choklad hjälper faktiskt lite mot ångest (precis som mot mensdepp).

Ångest är min arvedel…

Jag har ju en ångestproblematik. Den har nog inte märkts så mycket av här i bloggen på sistone (men gräver man djupt ner i lagren och åren av texter så finns den där), vilket förmodligen har flera förklaringar: 1. sertralin, 2. barnen är inte längre bebisar (vilket innebär att jag hunnit vänja mig vid föräldraskapet, att det går att kommunicera med dem så att man lättare kan veta hur illa det är eller inte är, och att de faktiskt inte alls är så ömtåliga längre), 3. att det faktiskt inte hänt så väldigt mycket akut ångestalstrande (sånt där som nackskador och så). På det hela taget mår jag bra, och det positiva har en tendens att förstärka vartannat (precis som motsatsen).

Det är då som den stora ångesten rullar in…

Vi har ju gett oss i kast med golvet i matrummet. Jag hade lite smått ångest över det redan häromdagen, fast då handlade det mer om kemikalier i plastmattor och lim och om damm i största allmänhet.

Idag började vi i alla fall riva upp mattan på riktigt. Det hör till sånt jag tycker är kul, och som jag känner att jag skaffat mig erfarenhet eller vana av. Den där känslan man får av att kunna något – känslan av koll, känslan av att man blir bättre på något, känslan av att det flyter på. Svårt att sätta fingret på. Först det översta lagret matta, fastlimmat i masoniten under. Sedan masoniten, fastspikad i brädgolvet under – masoniten som man bräcker loss, bit för bit, med kofot. (Och så då oändliga mängder spik att sedan dra loss. Spikarna var färre än vanligt i det här golvet.)

Under det brukar vi hitta sand (ja, vanlig sand) som man använt för att jämna till med, och därunder brädgolvet. Men under masoniten stämde det inte idag. Under masoniten fanns två lager till med plast(?)matta, innan man kom ner till brädgolvet. Och ovanpå den övre av dessa fanns stora mängder med grått damm. Typ damm av grått murbruk. Hostigt dammigt.Mest närmst murstocken. Och dessutom lite lätta vita stråk, som om något runnit eller varit fuktigt.

Här började ett litet lätt ångestpåslåg. Annorlunda damm än tidigare golv. Flashbacks till när vi renoverade köket och någon påpekade – när vi redan börjat riva ner kaklet – att det kan finnas asbest i gammalt kakelfix. Vilket vi inte kunde göra mycket åt då i vilket fall. Den gråaktiga dammfärgen nu påminde om den gråa färgen då. Damm som smyger sig in och iväg. Ångest.

(Nej, vi använder inga munskydd. Vi hade det någon av de första gångerna vi rev saker, men jag har ärligt talat väldigt svårt att andas innanför munskydd.)

Nå, vi fortsatte. Bröt översta mattlagret med underliggande masonit, drog ur spikar (som ju gick genom mattan under och lämnade svarta spikhål i mattan) och dammsög upp grått damm, tills vi var så långt komna på halva golvet. Sedan tog vi kaffepaus och skrev några kommentarer om golvbrytandet – att vi börjat, vad vi hittat – på facebook. Varvid en bekant frågar om det finns asbest i de gamla golv vi bryter bort.

Asbest? I golv?

Asbest är verkligen en av de saker som ger mig panik. Vi har eternittak, och det är okej så länge de ligger stilla och inte skadas, men det ger mig ändå stundtals panik. Dessutom vet jag att uthustaken behöver bytas väldigt snart, vilket också ger mig panik.

Asbest i golvet vi bryter? Just den tanken hade inte föresvävat mig. Just i det sammanhanget hade jag inte hört om asbest innan.

Panikkänsla. Dammigt och torrt i halsen.

Googling av asbest+golv i olika varianter. Bristfällig info. Ont om bra bilder. Mycket läsande av forumtrådar (som ger mycket mer info än korthuggna listor på mer officiella sidor) av sådant slag jag normalt sett skulle undvika, just för att hålla ångesten i schack.

Kontentan verkar vara ungefär denna: Asbest i samband med golv finns

  • i vissa sorters golvplattor (typ sådana man hade i kök förr). Sådana är det inte alls fråga om här.
  • som pappskikt som nedre del i en del plastgolv. Verkar inte heller relevant här.
  • som en sorts spackelmassa/utjämningsmassa av bland annat cement och asbest. Den verkar av bilder att döma vara påtagligt svart och ha ett helt annat utseende och struktur än något alls i vårt sammanhang.
  • ”svartlim” – asbesthaltigt lim som använts för att fästa plastmattor. Verkar huvudsakligen ha använts för att limma plastmatta på betonggolv, eftersom asbest funkar som alkaliskydd. Detta verkar visserligen inte vara ett relevant användningsområde i vårt fall. Men efter att ha tagit bilder och lagt upp och diskuterat är det detta min man är mest oroad över. För den understa mattan har något mörkt lim längst ner. Inte egentligen svart. Brunt. Med tjärdoft.

Den mattan har vi inte börjat riva i. Vi släppte jobbet för dagen. Imorgon ska vi försöka få fatt i någon att fråga närmre.

Men jag har ångest. Jag har massor av ångest över det gråa dammet. Det gråa dammet som ju fastnat på våra fötter och därmed på andra golv i huset, som kommit på våra händer och dörrhandtag och som hamnar överallt.

Min man säger att det gråa dammet är helt ofarligt. Det är det förmodligen. Men ångesten breder ut sig och smyger sig in överallt. Precis som dammet. Jag får inte bort känslan av dammet. Smutsighetskänslan. Känslan av att riskera att ge barnen dödlig cancer av att krama dem. Känslan av att jag borde tvätta håret, eller klippa bort det, destruera jobbekläderna.

Ångest. Tänk om jag orsakar cancer hos oss allihopa genom att dammet sprider sig, finns kvar i all evighet här och smyger sig ner i våra lungor, hela tiden.

Och så smyger andra små ångesttroll upp. Av alla olika slag.

De andra golven vi brutit upp.

Kaklet i köket.

Klisterlapparna som pappa brukade ta hem från sitt jobb på labb och som vi använde till mat som frystes in. De verkade vara värmekänsliga, och innehöll säkert bisfenol. På våra matpåsar.

Fyraåringens födelsemärke. Som visserligen blivit kollats, och bedömts som troligen OK men som för säkerhets skull lett till en remiss vidare till koll hos expert i augusti. Kombinerat med att han just nu är sjuk, med feber och konstig hosta och lätt illamåendekänsla till och från.

Dödsångest.

Och känslan av damm överallt. Känslan av dödligt damm.

Ångest är inte lätt att leva med.

När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Så stod det på sidan 3 i Fria tidningen när jag slog upp den i lördags morse.

Uppropet var underskrivet av en mängd olika människor, allt från KG Hammar och Bengt Brülde till Nina Björk och Birger Schlaug. Och en kort stund senare även av mig.

För självklart skriver jag under på följande:

Vi som undertecknar detta upprop är oroade av den globala uppvärmningen. Det som förenar oss är två saker.

Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.

Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.

Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.

Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.

Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.

Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.

I skrivande stund har 2400 personer skrivit på. Skriv på du också!

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Vilka frågor är viktigast? Om att bry sig.

Ett inlägg dök upp på FB: en länk till en artikel om ett kvinna som bisarrt nog inte fått asyl, kompletterat av frågan varför det bland genusintresserade bloggas om barnkläder och föräldrapenning, men inte om detta, detta som ju är en fråga på liv och död.

Mitt svar gäller ju förstås mig personligen, det vill jag poängtera.

Det finns många frågor jag anser vara viktiga. Och förmodligen är det ännu fler jag skulle tycka var viktiga om jag kände till dem.

Men av de stora viktiga frågor jag känner till så är det miljöfrågorna – som ju är många och ganska olika om man benar i dem, men ändå – som jag anser är viktigast. De handlar definitivt om liv och död. Om människans överlevnad, och om många enskilda människors överlevnad och ännu fler människors välmående. Och ändå är det inte människors liv eller död som är det bärande för mig, utan ännu mer handlar det om en principiell fråga – eller moralisk, och på något sätt det mest religiösa jag ägnar mig åt: jag anser inte att vi har rätt att förstöra miljön och livsförutsättningarna för en massa organismer. (Jag tror inte på någon gud, och jag anser inte att någon gud gett oss större rätt än andra organismer till planeten.) Det handlar om liv och död för så oerhört många.

Denna fråga är så viktig för mig att jag valt att utbilda mig inom området och jobbar inom området.

Och tyvärr så orkar jag inte engagera mig så mycket som jag skulle vilja. Jag orkar inte brinna så mycket. Och jag orkar inte ta till mig hela vidden, för jag vet att problemen är gigantiska. Jag måste avskärma och ta lagom mycket.

Och jag måste tillåta mig att samtidigt ”ha ett liv”.

Det är en fråga om att inte bli för deprimerad och få för mycket ångest. Det har jag ju goda anlag för ändå :-) Jag måste ha en vardag, med vardagsbestyr, positiva konstruktiva upplevelser, saker att se fram emot, och så vidare. Och i detta ingår ävern sånt som att ha man och barn :-) Skulle jag fanatiskt gå in fullt ut för att göra maximalt för miljön så skulle jag inte känna att jag hade tid för ett liv. Och då skulle jag gå sönder mentalt, och då vore jag ju till föga nytta för miljön.

Det finns knappast utrymme för att jag skulle klara av att engagera mig i alla stora viktiga frågor. Jag räcker inte till för det. (Hur många gör det?)

Men det betyder inte att jag tycker de är oviktiga. Och jag är glad och tacksam att det finns andra som engagerar sig.

Däremot, i mitt vardagsliv, finns det en massa andra ”sm唝 frågor som engagerar mig. Och det är där genusfrågorna kommer in, i min roll som förälder och som människa. Baserat på mina egna erfarenheter under min uppväxt. För att mina barn ska få ett bra liv som inte begränsas. För att det finns saker omkring mig i min vardag som stör mig. (Detta gäller också för en massa andra små saker.)

I mitt vardagsliv kommer engagemanget från ett annat håll än miljöengagemanget. Visst, det finns principiella aspekter i båda delarna: det finns något jag tycker är rätt och något jag tycker är fel. Men orsakerna till att jag pratar och skriver och försöker förändra är ändå olika.

Alla kan inte engagera sig i allt.

Att jag inte engagerar mig i asylpolitiska frågor betyder inte att jag inte tycker det är viktigt, eller ens att jag tycker det är mindre viktigt än barnkläder och föräldrapenning. Det är viktigt på olika plan och på olika sätt. Och engagemangen är inte utbytbara. Jag kan inte plocka bort mina vardagsengagemang och istället lägga till asylpolitiken. Jag kan inte heller bara lägga på ytterligare engagemang. Jag är ingen obegränsad resurs.

Det är förstås inte alls vettigt att ställa olika frågor mot varandra. Det väsentliga är på något vis att man alls engagerar sig – det är bättre att engagera sig än att inte engagera sig. Ungefär som att det är bättre att köpa ekologiskt eller närodlat, även om det val man gör inte alltid alltid är det allra bästa, än att fullkomligt skita i båda delar.

Och nej, jag känner mig inte anklagad eller påhoppad. Men jag kände ett behov av att förklara.

Jag är glad att det finns människor som engagerar sig i Amnesty och skänker pengar till Röda korset också. Det är jätteviktigt och bra. Även om mina pengar går till ekologisk mat och Naturskyddsföreningen.

Att motverka de små stegens tyranni genom att orka argumentera emot

Christer Ljungberg har skrivit ett läsvärt inlägg med kopplingar både till terrorattentaten i Norge och klimatproblemen samt vådan av förändringar som sker lite i taget.

Det är många som efter händelserna i Norge påpekat hur viktigt det är att vi tar debatterna: att vi inte lägger oss platt utan svarar, argumenterar emot etc när folk framför de (höger)extrema åsikterna.

Det ligger det säkert mycket i.

Ljungberg påpekar att detsamma gäller klimatdebatten (läs även ett äldre inlägg om vem som har makten över sanningen). Vi måste argumentera emot. Våga och orka ta diskussionerna.

Jag håller med Ljungberg: det är viktigt.

Men det knepiga är ju att det sällan är de människorna som man behöver ta debatten med som man har omkring sig. I alla fall inte jag. Både jobbmässigt och privat umgås jag huvudsakligen med människor som har ungefär samma grundläggande värderingar som jag. Och har de inte det så håller de huvudsakligen tyst i dessa frågor. Det är liksom ingen som sitter och kommer med rasistiska kommentarer på fikarasten. Och bland folk som jobbar med miljöfrågor är det inte så många som sitter och säger att IPCC:s klimatrapporter är bullshit eller att klimatförändringarna bara beror på solfläckar.

Det är inte i mina normala kretsar mina invändningar huvudsakligen behövs. (Ja, det finns undantag.)

Istället är det i kommentarsfälten på Aftonbladet, Newsmill och andra ställen det behövs. Det är där kommentarerna kommer. De smårasistiska eller smygrasistiska inläggen. Kommentarerna som hävdar att det minsann inte finns några belägg för att människan påverkar klimatet.

Alltså på de ställen man lärt sig att hålla sig ifrån, för att det ändå inte är någon idé att argumentera emot alla rättshaverister och foliehattar som ändå aldrig kommer att lyssna på fakta, sunt förnuft eller något som har en källa kopplad till myndigheter. Dessa ställen som man lärt sig att undvika för att inte bli fullkomligt deprimerad. Just dit bör man alltså bege sig. Rakt in i myrstacken.

Det ligger förmodligen något i det. Förmodligen borde man det. Men orkar man? Det är kopiösa mängder kommentarer på kopiösa mängder ställen. Och det lär ju behövas en hel massa arbete med att hitta ”rätt” källor att citera och länka till för att kunna slå på fingrarna.

Man orkar i alla fall inte själv. Ska man orka sådant måste man vara många och hjälpas åt. Precis som nötterna.

Å andra sidan bör det efter en stund kunna bli ganska effektivt. Det är ju i stor utsträckning samma argument som kommer upp igen och igen. Så efter ett tag kanske det blir mycket klippochklistra.

 

Någon som vill anta utmaningen?

Skakad. Skärrad. Rörig. Ofokuserad.

Jag tillbringade stora delar av kvällen igår framför datorn. Visst försökte jag göra annat. Men man blir ju nästan apatisk. I alla fall nästan handlingsförlamad. Kan inte hålla fokus vettigt…

Det var svårt att somna. Det var nog inte kallt egentligen. Bara jag som spände mig. Inte kunde slappna av. Inte kunde sluta tänka. Till slut fick jag ta en extra yllefilt.

Hela dagen idag har varit ofokuserad. Den sköna frihetskänslan av lite barnledighet har förbytts i allmän rörighet, förvirring, ofokus. Oförmåga att hålla en tråd, att få något klart. Och ointresse för att känna lyxen av ledighet, laga god mat och sånt.

Barnen, ja. Man ska prata med barnen om vad som har hänt. Men inte när de är långt borta! Nu är inte tillfället att rubba trygghetscirklar :-(

 

________

Det här går inte att ta in. Och det tycks bara bli värre och värre.