Category Archives: Hemskheter

Det är fortfarande omöjligt att ta till sig, den där slutgiltigheten i det som pågår. Att han aldrig kommer att komma tillbaka. Att han aldrig mer kommer att sitta vid matbordet och be sjuåringen sluta smaska, aldrig mer vara den som orkar få upp barnen på morgonen, aldrig mer förvirrat leta efter sin tekopp. Aldrig mer det där leendet mot mig, eller mot någon. Det går inte att ta in. Det är inte möjligt. Det kan inte vara så att han slutar finnas. Jag kan inte ta in det, alldeles oavsett hur mycket mitt förnuft vet och förstår det.

Och det fladdrar runt minnesbilder. Gamla och nya. Små detaljer och händelser som jag trodde att jag hade glömt. Vackra underbara ögonblick som gör förlusten ännu smärtsammare.

Fast han finns kvar där innanför. Han reagerar mellan varven på det vi säger och gör. Och det verkar som att de som plågar honom mest är just detta: inte smärta och liknande, för mot det får han mediciner, utan att han inte kan delta. Att han inte har kraft att forma ord och ljud. Eller ens kramas. För honom är det nog frågan om att tappa i värdighet på något sätt.

Sedan någon gång igår (tror jag? jag tappar bort känslan för tid) så får han inte längre något dropp. För så här på slutet så ställer tydligen droppet – näring och vätska – till det mer än det gör nytta, både enligt broschyren jag fått och enligt vad personalen sagt: ökar rosslighet och jobbighet samtidigt som kroppen egentligen inte kan tillgodogöra sig det i någon direkt utsträckning.

Fast tanken slår mig nu, genom trötthet och insikt om plågsamheter, att det kan vara höjden av elakhet?!? Att han hellre vill ha allsköns rosslighet och plågor hellre än att inte kunna kommunicera? Tänk om lite glukosdropp skulle göra skillnad? Tänk om jag genom obetänksamhet gör hans död mer mentalt plågsam?

Men jag måste ju samtidigt lita på den medicinska personalens bedömning. Det är de som vet vad som är vettigt. Det är inte jag som ska behöva komma fram till något sådant. Det är trots allt smärtan han oroat sig för när han funderat över slutet. Och det är ju liksom ingen som vinner på att hålla honom vid liv längre än nödvändigt.

Men det äter mig lite, nu när jag börjat fundera över det. Det, och att jag lämnade honom så snabbt i fredags. Men jag trodde ju bara att han skulle in några dagar för att fylla på energi! Hade jag överhuvudtaget anat hade jag ju stannat längre. Men ibland är jag för korkad.

Och rummet här på palliativa börjar likna någon sorts hotellrum, med våra privata pinaler utströdda. Det är en märklig sista semester.

Mellan varven känner jag mig förvirrad. Om än korta ögonblick.

Jag kommer på mig med att liksom räkna ihop familjen, notera var barnen är och undra över var älsklingen är – som att jag liksom inte riktigt betraktar den där sovande döende i sjukhussängen som min älskling. För det är ju liksom så fjärran från allt han är. Eller var.

Och andra gånger kommer jag på mig själv med att tänka det som att han redan är död, att det redan är över. Och så kommer jag på att det är han ju inte.

Fast ur alla praktiska hänseenden är han liksom ändå det. Aldrig mer gäller för ungefär alla aspekter av honom.

Det kommer tårfloder från mig också mellan varven här. Fast de är oftast inte sorgetårar – utan tårar över något fint eller omtänksamt någon skrivit, något som visar på hur viktig Johan varit för folk, hur älskad han varit – eller när någon skriver konkreta saker om hur ska hjälpa oss i nuläget. Alla finns här, på sitt sätt, alla ställer upp för att hjälpa till.

Jag har fått en broschyr här nu. ”Livets sista tid.” Fast jag har inte hunnit läsa den ordentligt ännu. Det känns ju knappast muntert och lockande.

Delar av familjen har suttit och spelat kort och tramsat i dagrummet. Det är skönt att skratta. Och det känns liksom så rätt att vi fortfarande kan bryta ihop i skratt tillsammans.

Och jag har glömt både tandborste och tandkräm hemma efter lunchvändan hemom. Den irriterande smaken i munnen är den mest påtagliga irritationen nu.

Jag är trött. Jag ska sova snart.

Det gör mig så ont med alla fina bilder och minnen som folk delar och som han sannolikt aldrig kommer att se.

Det gör mig så ont med alla fina musikinspelningar han aldrig kommer att höra.

Det gör mig så ont att det gått så förjävla snabbt att ingen av oss riktigt hinner med.

Det gör mig så ont med allting som är försent.

Envisa dumma du som inte lät folk fatta hur illa det var i tid.

Jag lägger patiens på telefonen. Som tidsfördriv. Eller som tidsgenomlid. Eller vad man nu ska kalla det. För väntan blir det.

Aldrig har den där sträckan hemifrån och till Ystad känts så lång som när jag nu åker med som passagerare. För jag låter andra köra de gånger jag tar mig fram och tillbaka. Litar inte på att jag är en bra bilförare nu, liksom.

Jag är inte ens tillräckligt skärpt för att lägga patiens. Missar en massa kort som borde läggas och flyttas. Helt förvirrad. Och det är inte ens kul. Men något måste jag göra. Och jag är inte kapabel att göra något på en mer avancerad nivå än så just nu. Det, och så hämta mer krossad is och rätta till kuddar och hålla handen.