Category Archives: Hemskheter

Strax innan tio ringer en sköterska från sjukhuset. Han har tydligen skithög CRP och man misstänker infektion i buken och har satt in antibiotika och bedömer att läget är stabilt för nu, bortsett från att han är allmänt svag. Och jag vet att jag behöver lita på att det ska ordna sig, åtminstone såpass så att jag får sova inatt. Och ändå har jag dåligt samvete för att jag inte är där. För tänkt om han dör, nu, utan att jag är där. Fast sjukhuset ska höra av sig om läget förvärras. Och jag behöver sova. Kan jag det?

Jag måste försöka jaga barnen i säng…

Folk skriver om och till älsklingen. Om sina upplevelser med och minnen av älsklingen. Saker han gjort. Saker de gjort tillsammans. Saker vi gjort tillsammans. Härliga minnen. Viktiga, livsavgörande händelser. Och trivsam vardag.

Ibland skäms jag. Skäms för att jag kom och stal honom bort från den stad och det sammanhang han bodde och levde i, stal honom bort från sina vänner. På grund av mig har han fått mycket mindre tid med dem än han annars skulle fått. På grund av mig har vännerna fått mindre tid med honom än de annars skulle fått.

Å andra sidan, hade jag inte ryckt loss honom därifrån så är det massor med människor som aldrig hade fått chansen att lära känna honom. Människor som älskar honom. Nya kollegor. Capoeiravänner. Vänner här där vi bor. Och så vidare. Det är många människor som inte skulle träffat honom om inte det där lilla om:et hade varit och jag hade kommit in i bilden. Kanske behöver jag inte skämmas jättemycket – kanske var det inte bara dåligt?

Vännerna skriver om honom, om hans skratt och om hans vana att gå barfota hela tiden under sommarhalvåret – även innan folk lärt känna honom närmre har det ofta varit det folk lagt märke till. Men nu går han inte barfota längre. Och han skrattar inte ens längre. Vilket väl är det kanske allra tydligaste tecknet på hur illa det är.

Det är som att varje dag så känns det som att han försvinner lite till och som att det han gjorde för några dagar sedan aldrig mer kommer att vara möjligt, aldrig mer kommer att ske.

Fast han säger att idag är bättre än igår. Men idag har han bara suttit i fåtöljen. Fått i sig ännu mindre. Man hör honom knappt när han pratar. Och det känns liksom knappt som att ögonen eller huvudet är med. Trots att han tycker att han sovit en hel del inatt (för jag placerade honom uppstöttad i soffan, eftersom det inte funkade att ligga ner).

Han kämpar med att få i sig. Få i sig sina näringsdrycker. Få i sig vatten. Få i sig sin movicol. Men det är liksom som att det inte riktigt går att få i sig alla de där sakerna.

Och slutligen ringde han till ASIH-avdelningen, dit han hör nu, och frågade om han kunde få läggas in där någon eller några dagar. Få i sig lite näring och vätska och kanske få ordning på systemen och få pigga på sig lite. Kanske hitta en struktur för hur han ska må så bra som möjligt.

De mörkare sidorna av mig tror inte riktigt på det där. Tror inte riktigt på att det går att hitta en stabil struktur – eller ens på att han kommer hem igen.

Men jag har i alla fall åkt och lämnat honom på avdelningen. Lämnat honom i en säng på palliativa avdelningen, kramat om honom försiktigt, sagt att jag älskar honom samt att han slipper hämta på fritids idag ;-) Om inte min tramsputte orkar tramsa längre så får jag försöka göra det lite åt honom. Hur ska man annars orka?

Idag har vi varit ett varv om sjukhuset. För hemvårdsteamet ringde i morse och undrade om det är så att hostan kanske blivit värre den senaste tiden och att man kanske borde kolla lungorna med röntgen för att se om det fanns något mer man kunde göra för att underlätta. Så plötslig extraröntgen kl 11.30. Och sedan upp på ASIH-teamets avdelning. Även känd som palliativa avdelningen. Typ dödens väntrum.

Fast det kändes ändå rätt okej. Vi blev invisade i ett rymligt patientrum, där älsklingen fick passa på att få lite stärkande glukosdropp i väntan på läkaren. Och jag satt och jobbade lite under tiden – med det mobila hemkontoret på fickan kan jag jobba på de flesta ställen, bara det finns nät. Och så kom då läkaren och konstaterade att de inte hittat något nytt på röntgenbilderna – inga proppar eller annat. Och så fick älsklingen ta sin droppåse i handen och så körde vi hem.

Det låter förstås ganska märkligt. Men den viktiga biten är att de engagerar sig och letar möjligheter att göra saker drägligare. De är bra.

Visst har han varit sämre under våren. Men så mycket sämre? Eller ja, det har han ju. Och ändå inte. Ändå är det liksom under de sista veckorna som det liksom gått så väldigt väldigt snabbt. Så där snabbt så att jag inte riktigt fattar, inte riktigt märkte när det egentligen hände.

När vi var hos läkaren den 11 april hade jag ju noterat att han luktade aceton igen – kraftig viktminskning, alltså. Men han var ju fortfarande i huvudsak pigg och igång. Två dagar tidigare dansade vi en polska på torget. Och den helgen grävde han i trädgårdslandet med min bror. Helgen innan dess jobbade vi också gemensamt i trädgården. Promenader var liksom fortfarande något rimligt och möjligt.

Och nu… Nu är det länge sedan han åt någon riktig mat i mer än bebisportion. Nu är han mer av skinn och ben och gammelmanstunn och hängig. Nu blir han fullkomligt slut av att gå bort till postlådan ute vid vägen, eller av att gå uppför eller nerför trappan.

Han luktar inte längre aceton. Men han fortsätter nedåt i vikt.

Om cellgifterna skulle råka göra någon skillnad – vilket ju känns nästintill omöjligt när cancern är så spridd – så är där liksom inte mycket kvar av honom ändå. Kraften och den fysiska kroppen håller liksom på att ta slut.

Och stundtals kan han knappt prata. Hostan tar över och hindrar honom.

Just nu sitter han med dropp, som hemvårdsteamet varit och satt, för att ge honom lite extra energi.

När älsklingen skriver på Facebook om att onkologen bestämt sig för att det ska testas en ny kombination av cellgifter så får han det att låta så hoppfullt. Så hoppfullt att folk kommer med kommentarer som ger intrycket att de tror att det här kan ta kål på cancern.

Men jag ser ju hur älsklingen mår.

Älsklingen krymper undan. Väger två tredjedelar av vad han vägde för ett år sedan. ”Lägerfångelooken”, som han själv säger. Och han har ont. Det är inte längre morfin vid enstaka tillfällen utan en konstant dos. Och han äter så gott som ingenting. Ingen riktig mat. Det han äter är risifrutti och glas och kakor och sjukvårdens överlevnadsdrycker. Typ så.

Och han orkar inget. Gör egentligen inte mycket mer än är. Att sitta vid datorn några timmar gör honom fysiskt slutkörd. Det är liksom inte så att man kan sitta och prata om något direkt, än mindre göra något tillsammans.

Missförstå mig inte. Jag vill ha honom här, och jag är för tillfället alldeles fullt nöjd med att kunna ligga och hålla om honom eller sitta och klappa honom på ryggen eller klia honom i hårbottnen. Eller ja, nöjd är jag ju inte, jag vill ju inte alls att han ska må så här, men ändå.

Men alltså, det är inte mycket med honom. Och vi vet över huvud taget inte om det nya cellgiftet kommer att ha någon positiv effekt. Och cancern är ganska långt framskriden och han har ont av den och det är cancern i sig som ger honom påtagliga problem. Har vi tur funkar cellgiftet så kan det kanske trycka tillbaka cancern lite, ett tag till. Funkar det inte är väl vägen åt helvete rätt rak, om man säger så. Och det lär ju liksom dröja en bra stund innan vi ens vet om bromsen tar eller om det istället är gasen som ligger i.

Den viktigaste biten av allt med ny behandling, nytt cellgift, är att det är något. Att det görs något som kanske eventuellt kan göra nytta. Mentalt är det en gigantisk skillnad mot att bara sitta och vänta på döden.