Category Archives: Hemskheter

Stockholm och rädsla

Jag sitter på tåg till Stockholm; jag ska dit på ett tvådagarsseminarium (eller vad de kallar det den här gången) i jobbet, sova över natten på hotell och åka tillbaka hem imorgon eftermiddag.

Och jag ska erkänna: jag är lite rädd. Rädd för att åka till storstan, vistas på centralstation och andra sådana där miljöer som terrorister ”gillar”.

Det sägs att det är just rädda de vill att vi ska bli. Och många människor säger – nästan som någon sorts ”trots” att nej, de är inte rädda.

Fast jag är rädd. Kanske inte jättemycket, men ändå.

Jag betar igenom klassiska ångestlugnande tankar, om att sannolikheten att just jag skulle drabbas i så fall ändå är ganska liten – det brukar trots allt ändå röra sig om ett begränsat antal människor som drabbas, av den miljon som lär finnas tillgängliga i Stockholm – risken att just precis jag ska drabbas är ganska liten.

Det funkar lite grann.

Jag läste någon kommentar på twitter, som sa ungefär så här: Jaha, ni är rädda nu? Så bra. Använd då det konstruktivt, till att motivera er att bygga på styrka och kondition, lära er hur man bäst hittar flyktvägar och så vidare.

För mig känns det kontraproduktivt. Jag uppfattar det som att när terroristerna dyker upp, så spränger de eller skjuter med automatvapen helt utan förvarning. Då hjälper inte sådana förberedelser. Så det enda den sortens förberedelser gör är att mata rädslan och förstärka den. Och jag vet att generellt sett, åtminstone för mig, så är det mycket bättre att försöka låta bli den och strunta i den. För om jag ska gå omkring och tänka – vara – ångest och rädsla hela tiden, då är livet inte så mycket att ha ändå, faktiskt.

För mig är det ett framsteg att åka buss och strunta i säkerhetsbältet.

Men jag ser inte fram emot det här mötet i Stockholm på samma sätt som jag gjorde innan fredagens händelser i Paris. Och jag tycker det ska bli skönt att återkomma till landet imorgon kväll. (Om inget dåligt händer innan dess, påminner katastroftankeshjärnan.) Och ja, jag vet att det finns många människor som bor i storstäder hela tiden. Men jag gör inte det.

Halvår

Det är ett halvår nu, sedan alltsammans började. Inte sedan vi fick slutligt besked, men sedan han blev så dålig att de drog igång hela apparaten med akuta undersökningar och inläggning och hela köret. Och om bara några dagar är det ett halvår sedan vi även fick cancerbeskedet.

Ett halvår.

När vi träffade läkaren i början av juni och fick en ordentlig genomgång av läget och oddsen, så fick vi följande besked:

  • Nej, man kan inte bota det här. Man blir inte frisk av behandlingen.
  • Medianöverlevnad från upptäckt, utan behandling: sex månader.
  • Medianöverlevnad från upptäckt, med behandling: 30 månader.

Det vill säga utan behandling så…

… för nu har det gått ett halvår.

Sedan vi fick beskedet har han hunnit med först sex cykler=tolv veckor med cellgifter, därefter scanning/röntgen, och sedan igång med ny omgång på sex cellgiftscykler=12 veckor. Imorgon börjar han den sista av dessa sex. I nästa vecka ska han undersökas igen. I början av december träffar vi läkaren för att få veta hur det ser ut.

Hur han mår? Huvudsakligen rätt okej, faktiskt. En del biverkningar av cellgifterna.

Om ond och bråd död

Det jag också låg och tänkte på inatt var hur långsamt och snällt (nej, det är fel ord, men jag hittar inte rätt just nu) cancer är – jämför med ond bråd död. Cancer ses liksom som det stora hemska onda, som en ond och grym sjukdom. Men jämfört med att bli nedskjuten sittandes på en restaurang eller på en konsert… då bleknar cancern så drastiskt.

Min älskling finns fortfarande, jag kunde krypa nära och kramas och suga åt mig av kroppsvärmen.

Men de som förlorat sina nära i terroristattacker och liknande, de kommer aldrig ens att få chansen att säga adjö.

Hatdrevet

Paris. frihetsgudinnan

Min första reaktion handlade förstås om det hemska i sig. Döda människor. hemska attentat. I Paris. Det händer hemska saker runtom i världen, men Paris är närmre än det mesta av det. Paris och Frankrike är dessutom nära mig känslomässigt. I huvudet försöker jag att ta in att det är staden jag, älsklingen och barnen var i för knappt ett och ett halvt år sedan. Och jag intalar mig att sannolikheten att mina släktingar som hör hemma i Bretagne skulle ha befunnit sig i Paris just nu är väldigt väldigt liten.

Men väldigt snabbt kommer också andra tankar. Paris. Paris är ett vanligt ord på jobbet för tillfället. Och även privat. Ja, alltså innan detta hände. Om två veckor ska det stora viktiga klimatmötet i Paris börja. Mötet som allting strävar mot och kretsar kring. Mötet där världen ska försöka samsas om ett klimatavtal, för att försöka förhindra klimatförändringar som faktiskt sannolikt annars kommer att innebära så drastiska förändringar att vårt samhälle kollapsar. Och ja, väldigt många människors död. Mötet där världens ledare och beslutsfattare ska sammanstråla. Men också mötet dit oändliga mängder ”vanliga” miljöengagerade människor reser från hela världen, för att demonstrera och påverka. Jag har ett antal vänner som ska dit.

Medan nyheterna från Paris den 13 november fortsätter att rulla in under kvällen funderar jag över hur klimatmötet kommer att påverkas. Detta viktiga, avgörande möte, som måste ros iland för hela världens framtid, detta möte som är så beroende av att människor kan känna sig trygga i att åka dit. Vad kommer att hända nu?

Detta funderar jag över och oroar mig över. Det betyder inte att jag tycker att de människor som redan är döda är oviktiga. Det som har hänt är fruktansvärt på så många sätt. Och ett av sätten är att det påverkar våra möjligheter att vara människor och göra sånt som människor gör – de goda och bra saker som människor gör. Jag tänker på det hemska i stunden och de hemska efterverkningar det kan tänkas få.

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665288818271064066

https://twitter.com/Sanne_skriver/status/665289164351492097

En stund senare twittrar klimat- och miljöminister Åsa Romson. Först en klassisk tweet av det slag viktiga personer twittrar vid sådana här tillfällen:

Sedan, alldeles därefter, en tweet som hon numera raderat, men som finns i skärmdumpar överallt:

romson

Fler som funderat i samma banor som jag, noterar jag.

Och då startar drevet. Plötsligt är det som att twitter exploderar av alla människor som tycker att det här är så hemskt att Romson bör avgå.

För i ett läge som detta är det tydligen inte acceptabelt att tänka framåt och tänka på vilka konsekvenser terrordåden får framöver. I ett läge som detta får man bara tycka att det är hemskt just precis nu. Att man tänker på helheten, vilka konsekvenser det får för mänskligheten om vi inte lyckas lösa krimatkrisen, det är tydligen inte okej.

Och jag som tycker att det är ansvarstagande att tänka så.

Jag är van att bli betraktad som PK, inte minst för mitt miljöengagemang. Men just nu är det tydligen precis motsatsen till PK?

Det finns för mig ingen motsättning mellan att tycka det som har hänt är fruktansvärt och att fundera över vad det får för konsekvenser för andra väldigt viktiga saker. Inte enligt mig. Men drevet är av en annan uppfattning. Och drevet har en jävla makt. Drevet ägnar sig åt att smutskasta och hata på Romson.

Man får verkligen känslan av att det är värre att bry sig om klimatet än att döda hundratals människor.

Och jag får också väldigt mycket känslan av att det handlar om att folk hänger upp sig på Romson. Visst, hon kunde ha formulerat tweeten bättre. Men jag tänker många gånger att riktigt så här hade folk inte agerat om det hade varit en man. Män kommer undan med helt andra sorters ”klavertramp”.

Det kan inte vara lätt att vara en offentlig kvinna med engagemang. Jag skulle aldrig orka. Och det är väl det de försöker se till: att hon inte ska orka :-(

Bilden på frihetsgudinnan är från vår resa till Frankrike förra året.

13 november

Fredagkväll. Sitter i fåtöljen. TV:n står på:

Fransk dokumentärserie från 2009. Del 5 av 6: Skruvstäd (1942-1943).I slutet av 1942 håller ryssarna fortfarande stånd i Stalingrad. I Nordatlanten lyckas de allierade minska hotet från den tyska u-båtsflottan. Vid el-Alamein stoppar den brittiska armén Rommels framfart mot Suezkanalen. Britter och amerikaner bildar ny front i Nordafrika. Runt om i Europa intensifieras förföljelsen av judar. Hitlers trupper i Stalingrad omringas av Röda armén och har ingenting att sätta emot. I Kursk gör Hitler ett sista anfall som också misslyckas. De allierade landstiger på Sicilien och Italien byter sida. Axelmakternas trupper i Europa befinner sig i ett skruvstäd, men Hitler tänker inte ge sig än. Historien om andra världskriget berättad med hjälp av unikt restaurerat arkivmaterial.

Fast den står på bara som en ljudridå. Och hemskheterna de pratar om lyckas liksom inte tränga igenom. Jag har fullt upp med allt det som händer runtom oss här och nu. Allt jag inte kan ta till mig och förstå.

Gränskontroller i Malmö för alla som anländer från Danmark.

Danska förslag om att flyktingar som kommer till Danmark ska fråntas sina värdesaker.

Och i Paris skjuts det med automatvapen och detonerar bomber.

Vad är det för värld? Vad hände med den trygga balanserade värld jag växte upp i?

Och jag vet, jag sitter här vid min dator, i fåtöljen, i ett varmt och tryggt hus och inga akuta hot. Mot mig finns inget hot i nuläget. Jag är priviligierad av bara h-e.

Men det är ändå min värld. Och jag vill inte att den ska vara så här.

Om natten igen

Man märker när man pratar med folk, på hur de uttrycker sig, att många antar att den som är cancersjuk ligger inlagd större delen av tiden. (Och för den delen att all cancersjukdom hanteras bara på de större sjukhusen.)

I själva verket är det liksom väldigt lite tid han är på sjukhuset. Bortsett från den där tiden precis i början, och den där gången när illamåendet tog över totalt, så är han bara på sjukhuset just precis de timmar, två dagar per tvåveckorscykel, när han får cellgifterna. Och så tar han blodprov på vårdcentralen två gånger per cykel. Och så träffar han läkare och kollas med röntgen ungefär var tredje månad so far.

Och så nu då.

Cellgiftsreaktionen följer ett ganska tydligt schema varje cykel, med illamående och trötthet i början, och sedan vid olika tidpunkter ont i lever och axel, slemhinnepåverkan, heshet, och diverse annat.

Ont i lever och axel kom de första gångerna mest som ont i axeln, om jag fattat det rätt – men med tiden också påtagligare som ont i levern. Det är tydligen samma onda – det onda i axeln kommer som någon sorts ”vidarestrålning” eller spegling av det onda i levern – som i själva verket handlar om att tumörcellerna dör eller mår dåligt – det är det som känns, liksom. Ungefär nåt sånt.

Men ingen cellgiftscykel är en kopia av de andra, även om mönstret känns igen.

Idag har älsklingen klagat över att det onda i levern gjort väldigt ont. Det har dämpats en aning med ipren. Men sedan räckte inte iprenet, utan han plockade fram morfinet för första gången sedan början av sommaren. Fast inte heller morfinet hjälpte, utan det onda i levern blev bara värre. Och någon gång vid halv tolv (?) här ikväll konstaterade han att det här går inte.

”Ska jag köra in dig till sjukhuset?”

”Ja, eller ringa ambulansen.”

Fast han visste inte vilket han tyckte utan tyckte jag skulle bestämma. Och jag tittade på honom, där han låg och hanterade smärtan med något som påminde om profylaxandning, och sedan ringde jag för första gången i mitt liv 112. Och de konstaterade att ja, vi skickar en bil. Och de har kommit hit och mätt och kollat och stoppat i honom starkare smärtstillande eller kramplösande eller vad det nu var med en spruta, och sedan lastat in honom i ambulansen.

Och jag har stannat kvar hemma med barnen.

Jag kan förstås känna att jag på ett sätt borde vara med honom. Det finns en liten del av mig som skriker ”Men tänk om han dör nu, och jag inte är där!”. Fast jag motar tillbaka den så gott det går med att det onda beror på att det onda bekämpas, och att det inte finns några skäl att tro att han ska dö just nu – hittills har ju allt pekat på att behandlingen ger önskad effekt. Så jag försöker ta det lugnt, tänka att just det här också blåser över, att det mest är mina invanda katastroftankar som jag rutinmässigt tänker för att det ska vara så – och undrar samtidigt hur många som ens hade klarat av att ta det så lugnt när deras älskade man just åkt ambulans till sjukhuset med kraftiga smärtor.

Jag vet inte riktigt var jag har min ångest just nu. Jag känner mig väldigt lite ångestig för att vara i en sån här situation. Jag känner mig nästan mer som att jag blivit lat och bekväm som väljer att stanna hemma hos barnen, för att det är det som kräver minst ansträngning – fysiskt och mentalt – av mig.

Och jag tänker att jag borde lägga mig ner och sova. Det är ju ändå en bra stund förbi midnatt. Fast det känns ändå lite obekvämt. Dels för att jag är för vaken och inte vet om jag faktiskt kan somna. Dels för att jag känner att jag kanske borde vara vaken ifall de ringer och säger att jag måste komma in, akut, bums, nu,

Prioriteringar och pengar

Man kan ju tänka att man skulle ändra prioriteringar i ett sånt här läge. Och visst, det gör man ju till viss del. Fast kanske inte så mycket som man skulle tro – och kanske inte på de områden som folk tycker är självklara.

Till exempel ger jag fortfarande inte pengar till Cancerfonden och liknande. Det är inte så att jag tycker det är oviktigt. Självklart vill jag gärna att det ska hittas botemedel och mildrande mediciner och annat – självklart vill jag ha min älskling kvar i livet, frisk och välmående.

Men ska jag skänka pengar så gör jag det fortfarande hellre till saker jag tycker är viktigare. Eller till människor som har det värre.

För i ärlighetens namn har vi det väldigt väldigt bra. Trots älsklingens cancer. I alla fall i jämförelse med världens grymheter. Inget krig, ingen förföljelse, ingen tortyr, ingen svält. Tak över huvudet. Mat för dagen. Pengar till det vi behöver. Och i nuläget inget relevant och påtagligt lidande.

De pengar jag har möjlighet att skänka kan göra ofantlig nytta för exempelvis människor på flykt – eller människor i delar av världen där en ny vattenpump och en möjlighet att gå i skolan är skillnad mellan två olika framtider.

Likaså skänker jag gärna pengar till miljösammanhang – för det handlar om ett längre perspektiv, vad vi lämnar efter oss, men också vilken påverkan vårt leverne nu har på omvärlden, på massor med andra människor. Det handlar om att försöka ta ansvar.

Att skänka pengar till Cancerfonden däremot… tja, skulle jag skänka pengar nu så skulle det sannolikt inte göra skillnad för just oss ändå, så av själviska skäl finns ingen anledning. Och jag har liksom aldrig tyckt att det varit viktigast innan, så där rent allmängiltigt, så varför skulle jag tycka det nu?

”Det är värre…”

Folk säger då och då saker i stil med ”Det är värre för resten av familjen” och ”Det är värre för de som blir kvar” och sådana saker.

Och nu är ju vi i någon mån bara i början av det här, och saker kan ju komma i ett annat läge senare, och så vidare – men ändå… har jag så svårt att förstå det där.

Hur mycket jag än älskar honom, så är jag ändå tacksam att jag ska få fortsätta leva (som det ser ut nu, och peppar peppar, och så vidare). (Ja, så oändligt självisk är jag, att jag är tacksam att jag får fortsätta finnas.) Dör man så är livet, och allting, slut. Hur kan det vara värre för mig, som får fortsätta leva, än för den som inte får det?

Det kom en fråga om döden

 

https://twitter.com/mymlan/status/663124761019596800

Så skrev @mymlan igår på twitter.

Jag svarade inte. På twitter klarar jag fortfarande märkligt nog inte av att vara öppen. Kanske för att det är för stort, för många människor. Det jobbiga behöver jag hålla till en något mer begränsad skara. En orsak är säkert att att inte behöva börja om från början i berättandet för många gånger. En annan bit att jag egentligen inte vill riva i det jämnt. Jag vill visserligen ha människor omkring mig som vet, men det betyder inte att jag vill ha fokus på döden – jag vill ha fokus på livet.

Men för att svara:

Ja. Jag tänker ganska ofta på döden. Eller, i somras tänkte jag ganska ofta på döden. Nu låter jag mestadels bli. Jag kan inte se att något skulle bli bättre av att jag går omkring och tänker på döden.

Nej, jag är inte redo att dö. Jag har för mycket livsvilja i mig.

Jag är inte rädd för döden i sig. Men jag vill inte sluta leva. Jag ha svårt att ta in att det finns ett efter, att det kommer en tid när jag inte finns längre, likaväl som jag inte kan ta in att det fanns en tid före mig. Fast tiden efter mig är liksom mer ogreppbart än tiden före mig :-D

Och nu är det ju inte huvudsakligen min egen död jag tänker på när jag tänker på döden, utan älsklingens. I somras, när han nyss hade fått cancerbeskedet, med det tillhörande beskedet att sån här cancer kan man inte bota, då var döden intensivt närvarande och nära. Men sedan dess har livet stabiliserats. Han mår bättre, han får behandling, vi har en vardag.

Jag sörjde i somras, sörjde och bearbetade. Och den dagen döden kommer, oavsett hur länge det dröjer, så kommer det att göra mig oändligt ont. Men i nuläget lever han, och jag, och barnen, och det är det viktiga vi har att göra nu. Det vore bortkastat att ägna den här tiden åt att tänka på döden. Tids nog kommer tvånget att göra det. Och då tar vi det då.

Förvirrade tankar om det som står i tidningen och det som händer nära och långt bort

Tidningen är full av hemska, jobbiga saker.

Trollhättan. Nedbrända flyktingboenden. Analyser av vad och varför och vem och hur och bollande av tolkningar av ord och definitioner.

Men också cancer. Dödsruna över en 37-åring som dött av cancer. Reportage med en ännu yngre tjej som drabbats av akut leukemi, som hon upptäckt på grund av kraftig huvudvärk och trötthet. Och så de senaste dagarnas återkommande pumpande om cancerogeniteten hos processat kött.

Idag, med några dagars distans till Trollhättan, är det åter cancertexterna som ger mig mest ångest. Det förstärks förstås av älsklingen, som för tillfället ligger i sängen och sover av sig cellgiftströttheten. Men texter om cancer har alltid gett mig ångest, satt igång hypokondri och letandet efter symptom, satt igång värderandet av sannolikheter och vetskapen om att teoretiskt och proportionellt bör jag eller någon när drabbas och varför skulle just vi klara oss undan, och jag har med tiden lärt mig att låta bli att läsa sånt – jag vet om att hemskheterna finns, men det kommer inte att hjälpa mig att läsa om det. Fast sedan i somras läser jag det i större utsträckning, och för det mesta klarar jag numera att hantera det bättre – det är som att det bekommer mig aningen mindre när vi redan är drabbade och jag inte behöver fundera över om vi kommer att klara oss undan. Fast idag drabbar det mig ganska hårt ändå. För många texter, för vanliga symptom, och för svajig grund att stå på i övrigt.

Och med några dagars distans till Trollhättan är det som hände där är lättare att distansera sig till. För min blonda familj, mina blonda barn. Mördaren var inte ute efter sådana som oss – i just det här fallet var vi liksom inte hotade. Medan hotet från cancern i är riktat mot alla människor, oavsett hudfärg, religion och ursprung.

Samtidigt ligger det något stort och komplicerat i det där. Samtidigt som det är uppenbart att händelser som den i Trollhättan är riktade mot människor med annan hudfärg än min, och jag och de mina därför inte behöver känna oss rädda på samma sätt som de som har annan hudfärg, så betonas hela tiden i oika sammanhang  – med all rätt – att vi alla är människor, alla lika mycket värda, och att det som riktas mot någon av oss därmed riktas mot oss alla och hela samhället. Jag känner mig förvirrad av att på något vis samtidigt inkluderas och ställas utanför. Det förstärks av föräldraskapet. Ja, jag bryr mig allra allra mest om mina egna barn, och jag vill att inget ont ska drabba dem, och det onda får, helt själviskt, hellre drabba andra barn än just mina egna. Men går jag utanför det, om jag liksom kan få undanta mina egna barn, så bryr jag mig lika mycket om de andra barnen – och deras föräldrar – oavsett vem de är. Jag vill inte att ondska ska drabba några barn. Jag vill inte att smärtan av att ens barn drabbas ska drabba någon förälder. Och i det skiter jag ett långt stycke i färg och form.

Som sagt var, det är förvirrande att ena minuten känna att man är inkluderad i ett stort gemensamt och nästa minut vara den priviligierade, som står vid sidan om och egentligen aldrig kan förstå.

Men den viktigaste slutsatsen av det är väl kanske att vi som inte behöver vara lika rädda men som ändå är en del av den stora gemenskapen, det är vi som också bör kämpa mest för allas vårt gemensamma samhälle.

.. tänker jag  och inser samtidigt att jag ju just nu ändå har så dåligt av den där kraften. För en trappa upp ligger fortfarande älsklingen och sover cellgiftströtthetssömn. Även min egen värld är synnerligen otrygg, fast på ett annat sätt.

Och på något sätt ska jag ändå lyfta mig över oro och ångest och ta hand om disk och tvätt och annat som finns här i mängd.