Category Archives: Femtonspel

Så fick jag äntligen panela lite igen För nu måste snedväggarna panelas klart hela vägen upp, på det sista partiet – för att vi sedan ska kunna sätta masonit och isolering uppe i taket där med.

Panela ROLIGT. Och inte alls stickigt. Det känns rentav som ett RENT arbete (alltså icke-smutsigt) efter isoleringen

Och jag hann faktiskt en ganska bra bit ikväll. Trots att jag kom igång senare än tänkt. Trots en hel del pauser. *harkel* Trots mensvärk. Det pinnade på rätt bra, snälla brädor, där spontningen passade snällt ihop och så.

Sista brädan, ända uppe vid taket, fick jag dock be sambon om hjälp med. Det ÄR svårt att på egen hand hålla i båda ändarna av en bräda, två meter upp, och få den att passa i brädan under och banka dit den. Det är fullt rimligt att man behöver vara två. (Men det är så retligt att inte reda ut det själv Fjant-jag.)

Och gissa vad jag har gjort? Jo, efter en lång dag med annat, så traskade jag vid halvelvasnåret ikväll upp på vinden för att – ISOLERA!

Fast nu har jag gett upp. Efter att ha trixat och mätt och passningssågat en bit med uttag för två bjälkar, två rör som sitter lite olika ”djupt” i isoleringen, tre anslutningsrör till sagda rör, samt en murstock – allt detta alltså i samma isoleringsbatt, så konstaterade jag att för att få upp den där över min egen höjd och trassla in den in dit den ska, så ska jag 1. vara piggare och 2. ha hjälp av ett par armar/händer till. Irriterande, eftersom jag ville ha den på plats – men sånt är livet, och ibland ska man lyssna på förnuftet.

Nu ska jag ta en dusch, smörja mina händer och sova.

Trött på isolering och panel.
Trött på skrymslen och vrår.

Ja, jag ÄR det. Och sambon. Och sonen.

Igår ville sonen inte hjälpa mig med panelen där jag höll på. Han gick bort till sitt blivande rum – och började bygga innerväggen För att kunna sätta dit dörren. Han ville ha hjälp med att börja spika dit en första bräda

Det är ju det vi alla vill: komma vidare till nästa steg. Börja bygga innerväggar.

Men först måste ju det här med isoleringen bli klart. Och det är träligt att bli klar med det man tröttnat på…

Mäta. Längd. Lutning. Bredd. Urtag för rör. Urtag för bjälke.

Allt försiggår på en höjd runt 185-215 cm ungefär. Det vill säga, jag står på en stol och sträcker armarna uppåt, in över bjälkar, in bakom masonit, in i kanten på tidigare isolering, in över konstiga kanter. För att mäta, klura ut hur det ska sitta, vinklar på ditt och datt i förhållande till varandra.

Mäta. Hålla en massa mått i huvudet.

Såga isolering. Lite sticksigt.
Detaljsåga för rör och annat. Sticksigare.
Trycka upp den j-a isoleringsbatten upp över kanten, in på plats. Trycka lite här, dra lite där. Det sticker i händerna, rasar ner stenullsdamm i ansiktet, i håret. Jag har halva armen in mellan två tätt ihopträngda lager av isolering, för att kunna dra det sista biten på plats, så att det sitter rätt och det inte blir några glipor. Det kliar banne mig överallt.

Och så var det det där lilla skrymslet, där det inte går att stoppa några vettiga bitar. Fylla i med lite isoleringsspill. Massor med ”fria” ändar av stenullsfibrer. Sticker ännu mer.

På väg in i duschen efteråt konstaterar jag att det krasmar och krasar när jag drar fingret över pannan.